- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1063-1064

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Velazquez ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1825; 3:o uppl. 1872). V:s Sämmtliche schriften
utgåfvos i 25 bd 1819—27 (7:e uppl. i 10 bd, 1862).

Velde [fann də feldə], Henri Clemens van de,
belgisk konstnär, f. 3 april 1863 i Antwerpen,
studerade juridik, innan han egnade sig åt konst, var
elev vid konstakademien i sin födelsestad 1885—86,
fortsatte studierna i Paris, var till en början
målare, tog som sådan intryck först af Millet, sedan
af radikala riktningar (van Gogh, Seurat), slog sig,
påverkad af engelsmannen Cobden Sanderson, i början
af 1890-talet på studium af arkitektur och dekorativ
konst, uppsatte en originell konsttidskrift "Van Nu
en Straks", uppträdde i tal och skrift som ifrare
för nya idéer, framför allt inom den tillämpande
konsten, och debuterade 1896 i Paris på S. Bings
utställning "L’art nouveau" med tre rumsinredningar
i olika karaktär. 1897 utställde han i Dresden och
väckte där stort uppseende. Vid denna tid gjorde han
ritningar till flera privatbyggnader i sitt hemland
med inredning, bland dessa hans egen villa i Uccle
utanför Bruxelles. 1900 öfverflyttade han till Tyskland, föranstaltade
s. å. en omfattande utställning i Berlin, utgaf
1901 sin betydelsefulla programskrift Die
renaissance der kunstgewerbe
och året därefter
Kunstgewerbliche laienpredigten — 1907
följde Vom neuen stil. 1902 mottog han
uppdraget att i Weimar med professors titel
bli ledare af ett nyinrättadt konstindustriellt
seminarium, sidoställdt med konstakademien, men
utan närmare samband med denna. Han ledde detta
"Kunstgewerbliche institut" med dess verkstäder för
olika konstarter med stor framgång, till dess han
juli 1914 — alltså före Världskrigets utbrott —
begärde afsked från sin ledarplats, gällande från
1 april 1915. Han åtog sig likväl att stanna
till 1 okt. s. å., då institutet stängdes.
Förutom nämnda instituts byggnader äro bland hans
större arbeten som arkitekt och dekoratör att nämna
den inre konstruktionen och utsmyckningen af
Folkwangmuseet i Hagen (1902, fortsatt af Behrens
1904), Tennisklubben i Chemnitz (1910), Teatern
Werkbunds utställning i Köln 1914 (med h. o. h.
nyuppfunnen anordning, tre scener i bredd).
Han hade kort förut gjort ritningar till
Théâtre des Champs Élysées i Paris, som sedan
utfördes 1913 (med betydande afvikelser från V:s
uppslag) af bröderna Perret, den ene arkitekt,
den andre ingenjör. V:s planläggning omtalas som
genialisk. Som arkitekt strävar V. i främsta
rummet till att ge byggnaden en härskande och
genomgående form, att gjuta den i ett enda stycke.

Hans verksamhet omfattar snart sagdt alla grenar af
tillämpande konst. Han har lämnat ritningar till
interiörer och möbler, tapeter, glasmålningar,
smycken, keramik, bokband, damdräkter. Han började
som lärjunge till Ruskin och W. Morris, men tog
deras lärdomar själfständigt, "tänkte mera som en
ingenjör än som en konstnär och fann i de moderna
ingenjörsarbetena alla de kraf tillfredsställda,
som han ställde på konsten och på sig själf". Medan
hans engelska föregångare hatade fabrikerna och
ansågo maskinerna lika fula som fördömliga, var
V. af den åsikt, "att maskinerna och hela nutidens
ingenjörsarbete af järn och stål — Eiffeltornet,
broarna, lokomotiven, järnvägshallarna, automobilerna
— innehålla icke blott nya,
utan oförgängliga skönheter i kraft af det i
dem inneboende fullkomligt oblandade förnuftet"
(E. Hannover). Han gillar intet ornament, som ej
eger existensberättigande genom att naturligt utgå ur
föremålets form och stå i organiskt sammanhang därmed
samt fylla sitt praktiska ändamål. Följaktligen slopar
han som prydnad människofigurer, djur, växter och
håller sig till den abstrakta linjen. Han har uttänkt
formspråk för järn, cement, betong, metaller. I
sina egna verk har han ej alltid kunnat följa sina
teorier — därtill är han alltför mycket konstnär —,
men hans grundsatser, att ändamål och material böra
vara bestämmande för formen hos olika föremål, från
ett hus till ett husgerådsting, att det dekorativa
bör sluta sig till föremålet som en helhet, att
målet är äkthet, förståndig form, samvetsgrann
behandling, frihet från påklistrad och gagnlös
grannlåt, dessa grundsatser ha mäktigt bidragit
till att klarlägga de riktlinjer den tillämpande
konsten bör uppställa för arbetet framåt. Jfr
K. Scheffler, "Van de V. 4 essayer" (1913), och
S. Frosterus, "Olikartade skönhetsvärden" (1915).
G—g N.

Veldeke [fe’l-], Heinrich von, tysk medeltidsskald. Se
Heinrich, sp. 271, 11, och Holländska
litteraturen
, sp. 983.

Veldenz [fe’ldents], furstendöme i forna Tyska riket,
öfverrhenska kretsen, låg med en del af området på
högra Moselstranden, ofvanför staden Berncastel,
och med två delar vid Glenströmmen emellan Lautern
i ö. och Zweibrücken i v. Grefvar af V. omtalas från
midten af 1100-talet. Efter den yngre grefvesläktens
utslocknande, 1444, kom V. till den siste grefvens
måg, hertig Stefan af Pfalz-Simmern, som lämnade
V. och Zweibrücken åt sin yngre son Fredrik. 1543 gaf
hertig Wolfgang af Zweibrücken V. och Lauterecken
m. m. under namn af furstendömet Zweibrücken åt sin
farbroder Ruprecht, hvarigenom uppkom en regerande
linje Pfalz-V. Efter dess utslocknande, 1694,
kommo V. och Lauterecken efter en lång tvist 1733 till
Kurpfalz, det öfriga till Birkenfeld. Furstendömet
var deladt i "oberamten" V. och Lauterecken. 1815
kom det förra till Preussen (kretsen Berncastel),
det senare till Bajern. Titeln grefve af V. bars
af medlemmarna af det svenska konungahuset under
regenterna af pfalziska huset (1654—1720).

Weldon [ωe’ldn], Walter, engelsk kemisk tekniker, f. 31
okt. 1832 i Rede Hull, Surrey, d. där 20 sept. 1885,
lärjunge af Boussingault och S:te Claire Deville, är
mest bekant genom den af honom omkr. 1865 uppfunna
weldonprocessen, hvilken under långa tider varit
af stor betydelse för klorkalkfabrikationen. Den
möjliggör nämligen en så fullständig regenerering
af den vid klorframställningen förbrukade
mangansuperoxiden, att förlusten motsvarar endast 3
dlr brunsten på 100 dlr klorkalk. Processen omfattar
följande operationer: den vid inverkan af saltsyra på
brunsten bildade manganklorurlösningen försättes med
ett öfverskott af kalkmjölk, hvaraf mangan utfälles
som manganohydrat, Mn(OH)2. I blandningen inblåses
nu vid 50—55° en kraftig luftström, hvarigenom
manganohydratet i närvaro af kalciumhydrat oxideras
till kalciummanganit, Ca Mn O3, aq eller Ca Mn2 O5,
aq, alltefter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0558.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free