Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wellesley, 4. Arthur, Wellington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans seger vid Talavera (27—28 juli), som belönades
med peerskap samt titlarna viscount Wellington of
Talavera och baron Douro, och hans väl utförda återtåg
till Portugal, inrättandet af den befästa ställningen
vid Torres Vedras, där han från okt. 1810 till
mars 1811 trotsade de numerärt vida öfverlägsne
fransmännens alla anfall, hans förnyade infall i
Spanien 1811, hans kraftiga anfallsrörelser 1812,
intagandet af Ciudad Rodrigo (19 Jan.), segern
vid Salamanca (22 juli) och Madrids intagande
(12 aug.), de förnyade anfallsrörelserna 1813,
hvarpå följde den lysande segern vid Vitoria (21
juni) samt fransmännens utdrifning ur Spanien,
segern vid Toulouse (10—11 april 1814), alla dessa
händelser bära vittnesbörd om W:s stora förmåga
att planlägga och utföra krigsrörelserna, att leda
trupperna på slagfältet. Hans armé var städse i antal
underlägsen motståndarens, och ofta hade han att
kämpa med politiska svårigheter och misstroende från
spanjorerna, sina egna högre officerare och politiska
kretsar i hemlandet, men hans klara blick, hans stora
viljekraft och hans orubbliga lugn öfvervunno alla
hinder. Utmärkelserna hopade sig öfver honom: i England
utnämndes han 1812 till earl (efter Ciudad Rodrigo)
och markis samt 1814 (vid hemkomsten) till hertig
af Wellington. Äfven Portugal och Spanien täflade
om att hedra honom: han upphöjdes till grefve af
Vimeiro 1811, markis af Torres Vedras samt hertig af
Vitoria och af Ciudad Rodrigo och grand af Spanien,
allt 1812, samt markis af Douro 1814. Brittisk
fältmarskalk blef han 1813 efter de franska arméernas
utdrifning ur Spanien. — Efter Napoleons fall och
fredsslutet 1814 blef W. (juli s. å.) ambassadör i
Paris och efterträdde febr. 1815 lord Castlereagh
som Englands representant på kongressen i Wien,
utan att dock där spela någon mera framträdande
roll. Efter Napoleons återkomst (mars 1815) fick
W. befälet öfver den af 35,000 engelsmän samt 60,000
nederländare och tyska kontingenter bildade armé,
som sammandrogs i Nederländerna och som skulle verka
mot fransmännen i förening med preussiska armén under
Blücher. Napoleon hade så när sprängt de alltför
mycket spridda engelska och preussiska arméerna,
men genom W:s lugn och hans truppers goda egenskaper
lyckades den förra armén hålla stånd vid Waterloo (18
juni 1815), tills preussarna anlände, då fransmännens
nederlag blef fullständigt (se Waterloo). Därefter
ryckte W. in i Paris och skaffade genom sina
underhandlingar med Fouché Ludvig XVIII utan motstånd
upp på tronen. Vid frågan om fredsvillkoren slöt han
sig till Rysslands yrkande, att Frankrike ej skulle
tvingas till alltför stora landafträdelser (Preussen
fordrade Elsass-Lothringen). Han blef därefter
(okt. 1815) befälhafvare för den ockupationsarmé,
som för fem år skulle underhållas i Frankrike, men
redan tre år därefter, på kongressen i Aachen (1818),
biträdde han förslaget om ockupationens omedelbara
upphäfvande, ehuru han därigenom personligen led en
ofantlig minskning i inflytande och inkomster. Efter
återkomsten till England (nov. s. å.) intog han
som generalfälttygmästare en plats i kabinettet
(dec.), men spelade där ingen betydande roll. Då
Castlereagh dog, skickades W. 1822 att intaga hans
rum på kongressen i Verona, där han motsatte sig Rysslands förslag,
att Europas makter skulle utfärda en deklaration
mot spanska konstitutionen, och han afböjde äfven
planen att sända en rysk interventionsarmé
till Spanien. Oense med Canning i fråga om de
spansk-amerikanska republikernas erkännande, biträdde
han däremot dennes plan att i förening med Ryssland
intervenera till förmån för grekerna i deras kamp
mot turkarna. Han åtog sig i detta syfte 1826
en utomordentlig beskickning till Ryssland, där
han emellertid föga förmådde uträtta. W., hvilken
1827 utnämnts till högste befälhafvare öfver armén,
utgick april s. å. ur ministären, då Canning blef dess
chef, men öfvertog, efter ministären Goderichs fall,
jan. 1828 bildandet af ett kabinett, och som dess
chef genomförde han i förening med Peel katolikernas
emancipation (1829). W. hade tillförene satt
sig emot denna af whigs påyrkade åtgärd, men, väl
blifven regeringens chef, såg han, toryn, den fara,
som hotade genom fortsatt motstånd. Katolikernas
emancipation var det wellingtonska kabinettets
storverk; f. ö. var W:s ministertid ej utmärkt
af många framgångar. Den bestämdhet, med hvilken
W. förklarade sig emot parlamentsreformen, för hvilken
då lifligt agiterades i England, bragte hans kabinett
på fall, 15 nov. 1830, och honom själf i en sådan
impopularitet, att han på Waterloo-dagen 1831
hotades af Londons pöbel. I maj 1831 anmodades han
att bilda en kampministär mot parlamentsreformen,
men misslyckades och höll sig sedan, vid den
afgörande omröstningen i öfverhuset, borta med sina
anhängare för att undvika en tilltänkt massutnämning
af nya peerer för billens genomdrifvande. 1834 erbjöd
konungen honom att bilda ett nytt kabinett, men han
pekade på Peel såsom lämpligare ministerpresident,
ledde styrelsen till dennes hemkomst från Italien
och tvekade sedan ej att tjäna under Peel som
utrikesminister de få månader hans ministär höll sig
(till april 1835). Äfven af Peels andra kabinett
(1841—46) var W. medlem, såsom regeringspartiets
ledare i öfverhuset. 1842 blef han ånyo arméns högste
befälhafvare. Från det politiska lifvet drog han sig
1846 tillbaka. Om hans sista år har Palmerston yttrat,
att "ingen vare sig lefde eller dog i besittning af
sina landsmäns mera enhälliga kärlek, aktning och
beundran". Han ligger begrafven i S:t Paulskyrkan,
där ett ståtligt monument (af A. Stevens) egnats
honom. Redan under W:s lifstid restes vid Hyde
park corner, midt emot hans residens Apsley house,
en ryttarstaty öfver honom. Den var konstnärligt
otillfredsställande, nedtogs 1883 och ersattes 1888
af en annan (af Boehm). Statyer öfver W. ha rests
flerstädes, t. ex. i Glasgow och Edinburgh. Efter
honom ha flera städer uppkallats, bl. a. hufvudstaden
i Nya Zeeland. — W., på ålderdomen af sina
landsmän kallad "järnhertigen" (the Iron duke),
vann sin enastående auktoritet genom viljestyrka,
fosterlandskärlek och kylig själfbehärskning. Som
fältherrebegåfning var han naturligtvis Napoleon
vida underlägsen, men öfverträffade honom i omdömets
köld. Af hans Despatches äro flera serier utgifna:
depescherna för åren 1799—1815 i 13 bd (1834—39,
ny uppl. i 8 bd 1844—47), en supplementserie för
åren 1799—1818 i 15 bd (1858—72),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
