- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1119-1120

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vener, Blodådror - Venerabile - Venerabilis, lat., vördnadsvärd - Veneration (lat. veneratio), vördnad - Venereologi (af Venus, genit. Veneris, och grek. logos, kunskap), med. - Veneridæ, zool. - Veneriska sjukdomar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

drifning genom kapillärerna, så att blodtrycket i
venerna är jämförelsevis lågt. En ven kan sålunda
lätt komprimeras (sammantryckas). Vissa anatomiska
anordningar underlätta emellertid blodströmmen i
venerna. Emellan de särskilda venerna finnes vanligen
en mängd anastomoser, förbindningsgrenar, på vissa
ställen nätformigt anordnade till s. k. venplexus. Om
en gren hoptryckes, kan blodströmmen sålunda lätt
passera genom en annan. På vissa ställen ligga venerna
så, att de vid muskelsammandragning, t. ex. vid
rörelser af extremiteterna, vid andningsrörelserna
ömsevis sammanpressas och utvidgas. Dessa rörelser
utöfva sålunda ett slags pumpverkan på blodströmmen
i venerna, hvarvid venklaffarna reglera strömmens
riktning. I venväggarna finnas glatta muskler,
liksom i artärväggarna, anordnade dels cirkulärt,
dels longitudinellt. För de stora venerna i bukhålan
är det visadt, att förmedelst dessa muskler venernas
lumen står under inflytande af vasomotoriska nerver,
analogt med förhållandet vid artärerna. Den blodmängd,
som nämnda venområde innehåller, varierar genom denna
anordning under olika förhållanden, och på detta sätt
eger en reglering rum af blodtillströmningen till
hjärtat. — Den rytmiska förändring af artärlumen,
som kallas puls (se d. o.), utjämnas i de finare
artärerna och kapillärerna och finnes därför i
regel ej i venerna. Under normala förhållanden
iakttages en s. k. venpuls endast i de närmast
hjärtat belägna större venstammarna. Så länge
venklaffarna funktionera, utgöra de ett hinder för
pulsvågen. Venpulsen kan ega en klinisk betydelse, i
det att den återger högra förmakets sammandragningar.
J. E. J—n.

Venerabile, lat. ("det tillbedjans- eller
vördnadsvärda"), hos katolikerna benämning på den i
monstransen förvarade hostian.

Venerabilis, lat., vördnadsvärd.

Veneration (lat. veneratio), vördnad.

Venereologi (af Venus, genit. Veneris, och
grek. logos, kunskap), med., den del af medicinen,
som sysselsätter sig med de s. k. veneriska
sjukdomarna.

Veneridæ, zool., en familj tillhörande musslorna (se
Blötdjur). Skalen äro lika stora, ofta nästan
cirkelrunda, beklädda med en tunn, lätt affallande
kutikula, hvarje lås har vanligen tre tänder och
yttre ligament. Sifonerna kunna vara mycket långa
och äro i större eller mindre utsträckning
sammanväxta. Familjen har uppdelats i flera släkten
och ett mycket stort antal lefvande och fossila arter
(öfver 1,000). De förekomma i varma och tempererade
haf. Släktet Venus eger endast tre
låständer, men ingen sidotand; dess arter lefva
i alla haf. Släktet Cytherea (Venus-mussla;
se fig.) är försedt äfven med en sidotand; det
är likaledes kosmopolitiskt. Några arter ätas.
L—e.
illustration placeholder
Venus-musslan Cytherea dione. Upptill skalets

insida med låsinrättningen.


Veneriska sjukdomar är en benämning, under
hvilken man sammanfattar tre sjukdomar (syfilis,
gonorré och enkelt schankersår), som dock i
verkligheten äro af ganska olika natur. Orsaken
till, att dessa sjukdomar, trots sin olikhet,
fått en gemensam benämning, ligger i den historiska
utvecklingen. Under en viss utvecklingsperiod trodde
man nämligen, att de utgjorde olika symtom af en
och samma sjukdom. Denna sjukdom erhöll på grund
af sin stora spridning och sorgliga betydelse en
mängd olika namn (enligt I. Blocks sammanställning
525). Bland dessa må nämnas Morbus gallicus ("franska
sjukan", "fransosen") och Morbus Venereus l. Lues
venerea,
hvarifrån benämningen "venerisk sjukdom"
härstammar. Dessa senare benämningar infördes 1527
af fransmannen de Béthencour, som därigenom ville
betona denna sjukdoms sammanhang med den sinnliga
kärleken, för hvilken i romerska mytologien
Venus var den gudomliga representanten. — Under
följande århundraden växlade åsikterna om sjukdomens
enhetlighet. Först på 1830-talet bringade fransmannen
Ricord bevis, att gonorrén var en särskild sjukdom,
och på 1850-talet en af hans lärjungar, Bassereau,
att det mjuka schankersåret var en annan sjukdom
än syfilis. Numera känner man icke blott de olika
sjukdomsbilderna af de tre sjukdomarna, utan också
de smittämnen (bakterier), som åstadkomma hvar och
en af dem. Efter de framsteg, som forskningen sedan
1500-talet gjort, framstå numera de tre sjukdomarna
syfilis, gonorré och schankersår i en helt annan dager
än förut. Gemensamt för dem är egentligen endast,
att det vanligaste smittningssättet, åtminstone i
flertalet länder, utgöres af könsumgänget. Detta
är dock visst icke det enda sättet för öfverföring
af dessa sjukdomars smitta, enär äfven andra
beröringar af såväl erotiskt som icke erotiskt motiv
kunna åstadkomma ifrågavarande smittöfverföring,
hvilken dessutom kan förmedlas äfven af föremål, på
hvilka smittan finns, om dessa på tämligen kort tid
föras från en sjuk till en frisk individ. Af dessa
förhållanden kan man förstå, att venerisk sjukdom
icke är en direkt följd af ett erotiskt lefnadssätt,
hvilken föreställning man ännu möter äfven bland
bildade människor, utan en tillfällighet, som kan
inträffa lika väl vid den första erotiska beröringen
som efter ett längre erotiskt lif eller också utan
allt könsumgänge. Att på grund af förekomsten hos en
människa af en venerisk sjukdom fälla ett bestämdt
omdöme om denna människas karaktär, hvilket ej sällan
sker, bevisar därför endast bristande kännedom om
dessa sjukdomars natur. Som exempel på, huru pass
vanlig öfverföring af gonorré på icke erotisk väg
är, kan anföras, att på sjukhuset S:t Göran ständigt
vårdas ett större eller mindre antal småflickor,
vanligast i åldern 5 till 10 år, hvilka smittats med
gonorré på oskyldigt vis. Om spridningen af syfilis
på icke sexuell väg kan hänvisas till amerikanen
Bulkleys bok "Syphilis in the innocent" (1894), i
hvilken han sammanställer alla i världslitteraturen
beskrifna fall af icke sexuell smittöfverföring från
äldsta tider till 1892, samt till tysken Scheuers
fortsättning däraf (intill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfck/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free