Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Wennerberg, 1. Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först klassiska språk och naturvetenskap, senare
filosofi och estetik, hvarvid i synnerhet Spinozas
djupa tankebyggnad fängslade honom och utgjorde
hans älsklingsstudium. Den begåfvade studenten
och barytonen fann inträde i dåtidens vittra
Uppsalasalonger och kom i beröring med Uppsalas
berömda män (Geijer, Atterbom, Hwasser, Järta,
Palmblad, Böttiger m. fl.). W:s första studenttid
sammanföll f. ö. med sådana tilldragelser som
Geijers "affall", Almquistska "Det-går-an"-striden,
skandinavismens frambrytande bland studenterna,
sträfvandet för en studentförening och bildandet af
"allmänna sången". I studentpolitiken deltog W. icke;
däremot var han en intresserad sällskapsmänniska,
både i det mera städade familjeumgänget och det
uppsluppna studentsvyckandet. Af stor betydelse
för W:s utveckling som skald och musiker var den
krets af vittra, musikaliska och muntra ynglingar,
hvilka samlades under namnet Juvenalerna (se
d. o.) och till hvilka W. slöt sig 1843. För denna
krets skref han en hel mängd sånger, samfödda i
ord och toner. Bland dessa sånger var en serie af
10 studentikosa buffatrior för tenor, baryton och
bas, som tillkom åren 1846—47 och 1851 utgafs under
titeln De tre och som, efter tenorens afflyttning
till Stockholm, följdes af de inom kort ryktbara
Gluntarne, 30 duetter för baryton och bas med
pianoackompanjemang. Dessa duetter, hvari episoder ur
studentlifvet skildras, tillkommo 1847 (hösten)—1850
(sju af de sista, bl. a. "En kväll på kyrkogården"
och "Examenssexa", först i Skara). Redan 1848 voro
flera af dem spridda i afskrifter ej blott inom, utan
äfven utom Uppsala. Den begärlighet, med hvilken
de mottogos, framkallade från författarens sida ett
motvilligt medgifvande till deras tryckning, och de
utkommo i häften 1849—51. Namnet "Gluntarne" fingo
de af följande anledning. En bland Juvenalerna (Otto
Beronius) var synnerligen lycklig i föredragandet af
uppländska bondvisor och utmärkte sig särskildt i
en sådan, som började
"Inte vet ja’ hva hä’ ä’ sum fallerar
gamle glunten [d. v. s. pojken] Mitkel vår".
Han erhöll efter den
visan inom kamratkretsen binamnet "Glunten". Då de nya
duetterna sedan skrefvos för honom och "Magistern"
(Wennerberg), förekom hans binamn i texten och
gaf sedan sitt namn åt sångerna. "Gluntarne",
som tillegnades Beronius och pianoackompanjatören
(sedermera förste direktören för K. M:ts hofkapell och
spektakler frih. E. von Stedingk), ha icke förlorat i
popularitet under årens lopp, utan tvärtom på senaste
tiden alltmera fått tillträde till den offentliga
konsertsalen, liksom de sjungits rätt mycket i våra
nordiska grannländer. Ord och musik ha efter hand
utgetts i minst 15 upplagor, orden särskildt 1876
samt 1882 (i 2:a bandet af
W:s "Samlade skrifter", där beledsagade af en
historisk inledning och upplysningar). Om Gluntarne se
vidare nedan, sp. 1160 och 1163. W. hade redan före
dessa börjat dikta och tonsätta dels solosånger och
trior, dels "frihetssånger", körer för Uppsalasången,
hvilkas text närmast slöt sig till den Nybomska
fosterländska tonen (om dem se sp. 1161). W:s
popularitet var omkr. 1850 utomordentligt stor. Då
han, som 1845 blifvit filos. magister, 1846 docent
i estetik och (för vårterminen 1846) anförare för
studentsången samt 1849 utnämnts till lektor i
filosofi och modersmålet vid Skara gymnasium, vid
denna tid företog en resa genom Sverige, firades
han med tillställningar så storartade, att de icke
i mannaminne haft sin like. 1850 invaldes han i
Mus. akad., och s. å. erhöll han Karl-Johans-priset
af Svenska akad. "för sånger" — hette det —, "som
voro för allmänt kända att erfordra något vidare
vitsord". Som lärare verkade han med stor framgång
och sällspord lärarförmåga något mer än ett årtionde,
men därefter togos hans krafter i anspråk för mera
omfattande uppdrag. I början af 1860-talet kallades
han till hufvudstaden för att medverka såsom led. i
en kommitté (1861—62) för Nationalmuseets ordnande,
och 1863—64 sändes han utomlands för nämnda museums
räkning. Det var nämligen hans nära vän konung
Karl XV:s afsikt, att W. skulle bli Nationalmuseets
intendent, men då löneförhållandena icke gestaltade
sig så, som konungen önskat, fästes W. likväl i
hufvudstaden, som t. f. expeditionssekreterare
och byråchef 1865 för den afdelning inom
Ecklesiastikdepartementet, som handlägger ärenden
rörande elementarundervisningen. Från denna plats
kallades W., som 1866 invalts i Svenska akad., 3 juni
1870 efter F. F. Carlson till ecklesiastikminister
i Adlercreutz’ ministär. Förut jämförelsevis
främmande för politiken, kom W. nu att spela en
rätt framstående roll, äfven i försvarsfrågan
(1871 års urtima riksdag), men naturligtvis i
främsta rummet vid behandlingen af de ärenden, som
rörde hans eget departement och hvarvid han ofta,
tack vare sin mindre vanliga vältalighet, fann
ett vänligt öra hos riksdagen, ej minst hos dess
Andra kammare. W. kom att kontrasignera en hel del
viktiga förordningar, såsom fattigvårdsförordningen,
förordning om allmän änke- och pupillkassa för
prästerskapet, änkekassa för folkskollärarna,
förordningarna om upphörandet af teatercensuren,
afskaffandet af de säljbara apoteksprivilegierna, den
tekniska undervisningens ordnande, lönereglering för
elementarlärare, ordnande af veterinärundervisningen,
understöd åt elementarläroverk för kvinnlig ungdom,
lapparnas och finnarnas undervisning m. m. Äfven för
kvinnans tillträde till högre akademisk undervisning
och till olika sysslor verkade han. Det var ock
under hans chefskap för Ecklesiastikdepartementet,
som den så länge omstridda "medicinska frågan"
(om Karolinska institutets ställning till den
medicinska bildningen) erhöll sin slutgiltiga lösning
(k. br. 12 dec. 1873). Han planlade också under denna
tid en reform af elementarundervisningen och sökte
motverka den öfveransträngning, hvaröfver klagades,
samt började nedifrån genom den 1873 utfärdade
undervisningsplanen för läroverkets tre lägsta klasser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Dec 15 14:46:45 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfck/0609.html
