Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venuspassage - Venusti, Marco - Venusto - Wenzel, Venceslav (Václav), den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belägna punkterna af jorden e och e1. Vi anta, att V är
planeten Venus, och föreställa oss V:s rörelse vara
riktad vinkelrätt mot papperets plan. E och E1 äro då
punkter på solen, som motsvara punkterna E och E1 på
solskifvan i fig. 1. Vinkeln Ee1E1 är därför (nära)
detsamma, som vi betecknat med 2d, medan vinkeln e1Ee
är (nära) lika med dubbla solparallaxen, eller 2π,
samt e1Ve är den dubbla Venusparallaxen, eller 2p. Af
fig. erhålles nu omedelbart
2p = 2π + 2d
eller
p — π = d........(1)
Äro nu a och a1 jordens och Venus’ afstånd från
solen, så är, om jordens radie tages till längdenhet,
J l
a = - , CL - o, = –
Jl p
samt å andra sidan, enligt Keplers tredje lag — om med
T och T1 betecknas de båda planeternas omloppstider
kring solen —
Sätta vi
så är på grund af de kända värdena af T1 och T
(se Jorden och Venus)
således
p
Af (1) och (2) erhålles nu värdet af π, nämligen
l - m A n = –– d = 0,3826 d. m
Af denna formel inses äfven, att solparallaxen
genom iakttagelse af kvantiteten d blir dess säkrare
bestämd, ju närmare m:s talvärde är 1, d. v. s. ju
närmare planetens bana faller intill jordens. Detta
är skälet, hvarför Merkuriuspassagerna icke så
väl egna sig till bestämning af solparallaxen
som Venuspassagerna. — Halleys förslag blef icke
obeaktadt, och många expeditioner afgingo för att
iakttaga de båda Venuspassagerna 6 juni 1761 och
3 juni 1769. Det samlade observationsmaterielet
behandlades såväl omedelbart efter iakttagelsernas
utförande som senare af Encke, hvilken af
de båda passagerna härledde värdena 8″,5309
("Die entfernung der sonne von der erde aus den
Venusbeobachtungen 1761 hergeleitet", 1822) och
8″,6030 ("Der Venusdurchgang von 1709", 1824),
eller i medeltal 8″,5776. En ännu senare behandling
("Neue untersuchung des Venusdurchganges von 1769",
1864) af dessa iakttagelser genom Powalky gaf den med
moderna resultat bättre öfverensstämmande siffran
8″,83. Ännu större anslutning vunno iakttagelserna
af Venuspassagerna 8 dec. 1874 och 6 dec. 1882, vid
hvilken tid äfven de instrumentella hjälpmedlen för
dessa observationer vunnit betydlig utveckling. Så
utfördes mångenstädes iakttagelser med heliometer
samt, i synnerhet 1882, på fotografisk väg för att,
i anslutning till Delisles (d. 1768) förslag, bestämma
icke blott in- och utträdet af planeten, utan äfven
dess distans och
positionsvinkel i förhållande till solcentrum för en
hel serie af bestämda tidsmoment, fördelade öfver
hela passagetiden. Orsaken, hvarför dessa metoder,
särskiidt 1882, vunno så stor anslutning, var den,
att man redan 1769 och än mer 1874 blifvit uppmärksam
på en svårighet, som är förknippad med iakttagelserna
efter Halleys metod, nämligen svårigheten att skarpt
ange momentet för inträdet och utträdet af planeten
på och från solskifvan. Ty då planeten, exempelvis
vid inre kontakten vid inträdet, lämnar solranden,
sker detta icke momentant, utan man ser den en stund,
sedan den, geometriskt taget, borde vara skild från
randen genom ett ljust mellanrum, sammanhänga med
denna genom ett smalt, mörkt band, den s. k. bailyska
l. svarta droppen, ett fenomen, som beror dels af
det använda instrumentets diffraktion, dels möjligen
ock af irradiation i observatörens öga och hvilket,
då det är af olika långvarighet för instrument af
olika dimensioner, gör det omöjligt att sinsemellan
jämföra olika iakttagelser af de moment, då droppen
släpper randen, oafsedt att dessa moment icke motsvara
den verkliga kontakten.
Af de tyska (heliometer-)observationerna från 1874
och 1882 har professor Auwers för solparallaxen
härledt värdet 8″,880; de af prof. Harkness bearbetade
amerikanska (fotografiska) iakttagelserna dessa år ge
8″,842. Dessa värden afvika ej så obetydligt från
det numera som definitivt antagna värdet 8″,80,
som grundar sig på flera olika bestämningsmetoder,
och det synes sannolikt, att något systematiskt fel
af hittills ej utredd natur ingår i de observationer,
som utförts vid Venuspassagerna. Jfr Parallax.
— De närmast följande Venuspassagerna inträffa
8 juni 2004 och 6 juni 2012. Naturligtvis skall
man äfven framdeles egna dessa slags iakttagelser
stor uppmärksamhet. Det är dock tydligt, att
Venuspassagerna för bestämning af solparallaxen
icke framdeles skola komma att spela samma
stora roll som tillförne, emedan man numera är
i besittning af andra metoder för denna konstants
bestämning (såsom bestämningen af vissa småplaneters
parallax i deras opposition mot solen, se Eros,
jämte metoder, som grunda sig på uppmätning
af ljushastigheten), hvilka lämna resultat af
större tillförlitlighet än Venuspassagerna.
K. B. (K. L—rk.)
Venusti [-o’sti], Marco, italiensk målare,
f. i början af 1500-talet i Mantua, d. mellan
1572 och 1585, var lärjunge af Perino del Vaga,
målade bl. a. S. Katarinas kröning (i S. Agostino,
Rom), öfvergick till Michelangelo, målade efter
dennes teckning Bebådelsen (i Lateranen), kopierade
hans Yttersta domen (i Neapels museum) samt målade
bl. a. Madonna med helgon (i S. Maria della Pace)
och en följd bilder i S. Maria sopra Minerva. Ett
porträtt af Michelangelo i Capitolinska samlingen
uppges vara måladt af V.
C. R. N.*
Venusto [-o’stå], it., mus., täckt, behagligt.
Wenzel [ve’ntsel], Venceslav (tjech. Václav), den
helige, hertig af Böhmen, f. omkr. 908, uppfostrades
af sin kristtrogna farmoder, Ludmila, och öfvertog
925 regeringen. Han styrde i enlighet med sitt
veka skaplynne, afskaffade dödsstraffet, öfvade
välgörenhet mot de ringe, förde ett hart när asketiskt
lif, byggde kyrkor o. s. v. I det att W. ställde sig
tributpliktig under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
