Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologiskt subjekt, som annars måste uttryckas i form
af objekt, äfven blir grammatiskt subjekt. Är
psykologiskt subjekt det, hvarvid en föreställning
(predikatet) för medvetandet hufvudsakligen
anknytes, så inses, att vid ett passivt brukadt
verb är subjektet, såsom det, hvarpå uppmärksamheten
hufvudsakligen är riktad, psykologiskt subjekt, äfven
om det vid ett aktivt uttryckssätt är grammatiskt
objekt. I opersonliga satser är skillnaden mellan
aktiv och passiv knappast märkbar; endast bruket
har ledt till olika uttryckssätt vid olika slags
verb, t. ex. det regnar i förhållande till det
sjunges. Och i allmänhet äro t. ex. nominalformerna
urspr. indifferenta med afseende på genus verbi;
sv. hafvande är aktivt, men innehafvande kan i
vissa ålderdomliga förbindelser (laguttryck) vara
passivt. Passivet såsom grammatisk kategori har
olika upprinnelser. Närmast har det utvecklats ur
aktivet af verb med neutral betydelse eller med
sådan (ockasionell) användning. Då det om ett
subjekt säges, att det är aktivt verksamt i en
handling hänga (= komma någon att hänga, upphänga),
har detta verb aktiv (kausativ) betydelse. Om det
däremot om objektet i en aktiv sats säges, att det
är (eller kommer i) ett passivt tillstånd af hvad
som ligger i begreppet hänga, kan detta i denna
neutrala (intransitiva) betydelse närmast jämföras
med pass. hängas (upphängas). Skillnaden mellan
hänga och (upp-) hängas består endast i den olika
tidsarten (durativ, momentan). Så kan sv. falla vara
ett passiv till fälla, lat. cadere, "falla", till
cædere, "fälla". I lat. har man också vid cadere
utbildat en konstruktion, som öfverensstämmer med
passivets: lat. cadere ab aliquo = "falla för någon"
(eg. orsaken utgående från någon), ungefär detsamma
som occidi ab aliquo = "dödas af någon". Sv. blifva är
pass. till göra, alldeles som lat. fio (eg. = "blifva")
med passiv konstruktion till facio, "göra"; vidare
dö i förhållande till döda, o. s. v. Ty. scheinen
(eg. = "skina") har samma betydelse som sv. "synas",
således ett slags pass. till sehen, "se". Men
som grammatisk kategori kan passivet först då
sägas vara till, när det bildas af samma stam som
aktivet genom ett för alla (eller en bestämd grupp)
gemensamt bildningselement. T. ex. om de urgermanska
verben på -nan (jfr ty. lernen, "lära sig", ett
slags passiv, reflexiv, till lehren, "lära") kommit
därhän att utgöra mönster för en bildning med passiv
betydelse af hvilket verb som helst, ungefär som man
kan bilda fyllna (= fyllas) till fylla o. s. v.,
så kunde man kalla bildningen på -na i sv. för
passiv. Det är ungefär på det sättet, som man har
att tänka sig, att passivet i sanskrit på -ya-tē
(3:e sing. pres.) uppkommit af verba med intransitiv
betydelse på -ya-ti (3:e sing. pres. akt.), blott så,
att de mediala personaländelserna blifvit förhärskande
i passivum. I grek. har pass. utvecklats ur medium
eller är i det hela lika med detsamma. I lat. torde
också vissa mediala former ha legat till grund,
men det egentliga passivmärket är där, liksom i
de keltiska språken, ett r: capior, "jag tages"
(Capio, "jag tager"). I de moderna språken bildas
passivum antingen genom omskrifning med participium
perf. (pass.) och ett hjälpverb med betydelsen "vara",
"blifva" (fr., ty. o. s. v. liksom delvis i de äldre
språken), eller också har ett genom sammansättning
uppkommet medium (reflexivum) blifvit passivum: så vissa
förbindelser i fr. med se. I sv. har pass. på -s
ur -st, -sk utvecklats ur ett medium, bildadt med
urspr. pron. sik, "sig." — Liksom aktiva (neutrala)
former kunna användas i passiv betydelse (en utförlig
framställning af denna företeelse, hvad engelskan
vidkommer, lämnas af K. F. Sundén i "A category of
predicational change in english", i "Uppsala univ:s
årsskrift", 1916), så kunna urspr. passiva former
småningom öfvergå till att användas i aktiv (neutral)
betydelse. Ett slående exempel är det norsk-danska
jeg synes — "det synes mig", "jag tycker".
— I sammanhang med verbets genus står enligt
det föregående indelningen i transitiva och
intransitiva verb (se dessa ord), som båda kunna
användas neutralt, då den i verbet uttryckta
verksamheten eller tillståndet (skeendet) utsäges
endast i och för sig utan förhållande till
ett objekt. Endast de transitiva verben
kunna ha fullständigt passivum, de intransitiva
eg. blott i opersonliga uttryck, jfr t. ex. lat.
curritur, "det springes" (= "man springer").
I sammanhang med medium ha de s. k. reflexiva verben
utvecklats; reflexiviteten uttryckes i allmänhet genom
reflexiva pronomina som objekt (eller i adverbial
ställning), t. ex. sv. erinra sig.. Ur reflexiva eller
passiva uttryck framgå ofta s. k. reciproka verb,
uttryckande ömsesidighet i verksamheten, t. ex.
sv. slåss (= "slå hvarandra"); reciprok betydelse
kan naturligtvis förefinnas under andra former,
t. ex. gräla. För så vidt ett verb i passiv form
förlorat den passiva betydelsen, kallas det deponens
(af lat. deponere, "aflägga", näml. den passiva
betydelsen), vare sig med reciprok-reflexiv
(neutral) betydelse, såsom i lat. niti,
"stödja sig", sv. slåss, stångas, kappas, eller
till följd af längre gående förskjutning med
transitiv betydelse, i det de börjat konstrueras med
ackusativobjekt, t. ex. lat. hortor, "jag
uppmanar", sv. hoppas o. s. v. Med semideponens
(speciellt inom latinska grammatiken) menar man
ett verb, hvars formsystem är sammansatt af delvis
aktiva, delvis passiva former i olika kategorier,
t. ex. lat. audeo — ausus sum — audere, "våga".
Omvändt tjänstgöra i passiv funktion verb, som ha aktiv form (jfr
cadere, fio o. s. v., se ofvan). De kallas i den
latinska grammatiken activo-passiva, t. ex. vapulo,
"jag piskas", veneo, "jag säljes", o. s. v.
— I afseende på den art af handling (skeende
o. s. v.). som verben ha, "aktionsarten" (se under
Tempus), äro flera slag tänkbara. Bland de
oftast med namn förekommande typerna märkas: 1) med
större eller mindre anslutning till tidsarten:
a) imperfektiva med underafdelningarna α) durativa,
uttryckande oafbruten fortvaro, och β) iterativa
l. frekventativa, uttryckande upprepad handling ofta
med intensiv anstrykning (lat. agitare, "pådrifva");
b) perfektiva eller momentana, uttryckande handlingens
förläggande till en enhetligt tänkt tidpunkt,
ofta med bibetydelse af densammas afslutning
i denna tidpunkt, med några speciella grupper:
α) inkoativa, uttryckande en handlings inträde
(lat. verba på -sco), β) enkelt perfektiva,, γ)
iterativt perfektiva o. s. v. (se under Tempus);
2) utan uttryckt tidsart: a) intensiva, uttryckande
förstärkning i verbalbegreppet (t. ex. storspringa
o. s. v.), b) desiderativa, uttryckande en önskan
(lat. esurio, "jag önskar äta"), c) diminutiva,
uttryckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
