Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verdi, Giuseppe - Verdier, Anna de - Verdikt - Werdohl - Verdon - Werdt, Johann von - Verdun, Verdun-sur-Meuse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uti ingifvelse och formgifning uppvisa en
ny och förädlad musikdramatisk stil.) För den nya
italienska operan i Kairo gjorde den lärde egyptologen
Mariette bej på kedivens föranstaltande ett utkast med
nationellt ämne, benämndt Aida, hvilket bearbetades
till en fransk prosalibrett af du Locle och sedan
öfversattes på italiensk vers af Ghislanzoni, därpå
sattes i musik af V. och slutligen gafs med enorm
framgång (Kairo 1871, Milano 1872, Berlin 1874,
Wien 1875, Paris 1876, Stockholm 1880). Där har V.,
icke alldeles utan påverkan från Wagner, men med
bibehållande af sin italienska individualitet, lyckats
uppnå större dramatisk sanning, mera innerlighet
och djup i uttrycket och trognare lokalfärg än
fordom, på samma gång han i musikalisk form,
harmoni och orkestrering utvecklar en konst, som
ingen förut tilltrott honom. Mindre melodirikedom,
men ännu större närmande till en deklamatorisk stil
och känslornas anatomisering röjer Otello (text af
A. Boito, efter Shakspere), som har partier af ovanlig
karakteriseringsförmåga och lidelsefull dramatisk
styrka; dess första uppförande var ett evenemang
nästan jämförligt med Baireuthdramernas (Milano
1887, Wien 1888, Berlin och Stockholm 1890). Och i
Falstaff (Milano 1892, Stockholm 1896; text af Boito,
efter Shakspere) åstadkom han ett mönster af fin
komisk operastil, där äfven invecklade ensemblers
byggnad yppar högt utvecklad förmåga. Af hans öfriga
kompositioner märkas särskildt en stråkkvartett,
hymnen Inno delle nazioni (1862), ett Rekviem öfver
Manzoni (1874), som är äkta sydländskt i sitt sinnligt
melodiska och dramatiskt effektfulla uttryck för
andakten, men saknar de äldre mästarnas idealitet och
kontrapunktiska djup, samt 4 Pezzi sacri (1897; Stabat
mater, Tedeum, Ave Maria och Laudi alla Virgine),
hvilka visa en märkvärdig friskhet i känsla och
konstnärskraft hos den 84-årige mästaren. V. blef 1860
medlem af italienska parlamentet och 1872 senator,
men spelade ej någon politisk roll. Han förvärfvade
en betydande förmögenhet, blef godsegare och gjorde
stora donationer, bl. a. en på 2 mill. lire till
upprättandet i Milano af en asyl för ålderstigna
fattiga konstnärer; till underhåll af detta hem gå
äfven inkomsterna af hans operor. Af sina landsmän
hyllades han som en furste. V. blef 1865 led. af
svenska Mus. akad. En staty öfver honom restes 1906
i New York (mod. af Civitelli), och ett figurrikt
jättemonument öfver honom i Parma (mod. af E. Ximens)
af täcktes i aug. 1920. — Monografier öfver V. ha
skrifvits af Monaldi (1877), Pougin (1886), Valori
(1894), Parodi (1895), Crowest (1897), Perinello
(1900; i Reimanns saml. "Berühmte musiker"), Basso
(1901), Chechi (s. å.), Sorge (1904), Soffredini
(1901, 1908 o. 1913), Roncaglia (1914) m. fl. Jfr
H. Key, "Verdis opera Macbeth" (1919), textbearbetning
med inledning om V:s utveckling som operakompositör.
A. L.*
Verdier [-diē], Anna de. Se Pettersson, Anna.
Verdikt (fr. och eng. verdict, mlat. verdictum, af
lat. verus, sann, och dicere, säga), jur., resultatet
af juryns öfverläggning, dess utsago. Se Jurydomstol.
Werdohl [-dål], kommun i Westfalen, kretsen
Altena, på bägge sidor om Lenne. 8,594 inv. (1905). Liflig industri.
Verdon [-då̃’], en 175 km. lång flod, upprinner
i franska dep. Basses-Alpes på Mont Pelat, flyter
nedanför Castellana genom fyra cañons af 46 km. längd
(den 21 km. långa Grand cañon är den mest storartade
i Frankrike) och faller ut i Durance.
Werdt, Johann von. Se Werth.
Verdun [värdö̃’], V.-sur-Meuse [syr möṡ], stad och
fästning af första klassen i franska dep. Meuse,
vid floden Meuse, som där förgrenar sig i fem
armar, och järnvägen från Paris till Metz,
som där skäres af järnvägen Nancy—Sedan. 21,360
inv. (1901). V. befästes af Vauban och hade 1870
kvar sin bastionerade enceinte samt på
västra stranden ett citadell, beläget på samma
plats som det forna klostret S:t Vannes, hvars
kvarstående byggnader begagnas till kaserner.
Efter 1870—71 års krig utbyggdes V. till en
lägerfästning. Mot ö. anlades sålunda först ett
antal fort på de under belägringen (se nedan) som
synnerligen viktiga befunna orterna Belrupte i ö.,
S:t Michel i n. ö., Belleville i n. samt La Chaume
i v. och Regret i s. v. Därefter framgick man
österut ända till Cotes branta östrand och krönte
denna med ett stort antal verk till 9 km. längd.
Mot s. ansluter vidare en rad fort, och mot n. har
en smal höjdrygg utnyttjats till anläggning af en
tät rad befästningar. Bakom östfronten gruppera sig
vid järnvägen flera verk. Ställningens högra flygel
på vänstra Meusestranden ligger på Bourrusryggen
samt omfattar fort, mellanverk och batterier.
Den mot v. s. v. riktade västra hufvudfronten
räknar 8 verk i 2 linjer. Anslutning till Meuse
förmedlas i s. af fort de Dugny. På 48 km.
omkrets finnas ej mindre än 16 större samt några och
20 mindre fort, största diametern är 15 km. — V.
är säte för en biskop och har en vacker 3-skeppig
katedral (invigd 1147 af påfven Eugenius III), ett
offentligt bibliotek jämte konst-, arkeologiskt och
naturalhistoriskt museum. En för V. utmärkande
industri är tillverkning i stor skala af konfektvaror
och likörer. — V. (lat. Virodunum, senare Viridunum
och Virdunum) tillhörde romerska prov. Gallia belgica
och senare Austrasien. I aug. 843 ingicks där mellan
kejsar Lothar I och hans bröder Ludvig den tyske och
Karl den skallige det ryktbara fördraget rörande den
frankiska monarkiens delning (se Lothar, romerska
kejsare 1, sp. 1133). V. själf kom då till
Lothringen, 870 till Frankrike och 925 till Tyska
riket. Under Henrik II:s krig med kejsar Karl V kom
staden, som blifvit riksstad, 1552 till Frankrike,
men afträddes jämte biskopsstiftet V. och de båda
andra tyska biskopsstiften Metz och Toul formligen
till detta land först i westfaliska freden (1648).
Efter några timmars bombardering öppnade staden sina
portar för preussarna 1792. 25 sept. 1870 inneslöts
staden af preussarna, belägrades sedan 13 okt. och
kapitulerade 8 nov. Under Världskriget, särskildt
under dess första skeden, då först general Sarrail
(se d. o.), sedan general Herr och slutligen (efter
25 febr. 1916) general Pétain förde
befälet öfver V:s försvarsarmé, spelade V.,
som då förstärkts med en framskjuten krans af
fältbefästningar, en framstående roll i striden
mellan tyskar och fransmän. V. var nämligen
Frankrikes egentliga utfallsport mot Tyskland
samt utgjorde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
