Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werenskiold, Erik Teodor - Vereri perdidit - Veresajev (Vikentij Vikentievitj Smidovitj) - Verespatak l. Vöröspatak - Verestjagin (Veresjtjagin, Wereschtschagin, Verestchagin), Vasilij Vasiljevitj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den monumentala framställningen af Ibsen (knästycke,
1895, Nationalgalleriet), Jonas Lie,
Kr. Sinding (teckning, utst. 1904, Stockholms
Nationalmuseum; se afbildning i art. Sinding, Kr.),
Kr. Mikkelsen (Köpenhamns konstmuseum), Björn Björnson
(sittande på parkett under en repetition på Kristiania
teater, 1908, Nationalgalleriet), Konstnärens
dotter (1910, Göteborgs museum), Fritiof Nansen
(1912, Nationalmuseum i Stockholm), W:s son Dagfin
(flera) och Två gossar i tennisdräkt (m. fl. utst. i
Stockholm 1917). En förteckning öfver W:s porträtt
finns i tidskr. "Kunst og kultur" 1915. W. utförde
väggdekorationer med sagomotiv i F. Nansens villa i
Lysaker; han lämnade teckningar till en norsk uppl. af
Djurklous sagor (1887), till Snorres "Konungasagor"
(jämte G. Munthe och H. Egedius, 1896) och till
J. Lies "Familjen paa Gilge" (1903). Hans samtliga
teckningar och studier till Asbjörnsens och Moes
norska sagor utgåfvos samlade 1910. Han har äfven
utfört raderingar (Väninnor, Vinternatt, Nymåne,
Ljus sommar m. fl.) samt mönster till väfnader. En
samling uppsatser Kunst, kamp, kultur utkom 1917.
Redan i sina sagoteckningar blef W. epokgörande. Han
flyttade sagan direkt in i lefvande lifvet och
framställde, naivt och med bred okonstlad humor,
typer, som folket kände igen som gamla bekanta,
träffade därigenom ypperligt sagans lokala karaktär. I
sina porträtt är han framför allt en kraftfull, intim
och genial karaktärsskildrare. Karakteristiken af
norska bönder i "Bondebegrafningen" är ytterst rak på
sak, "realistisk och osentimental, typisk och tillika
individuell" i sin hvassa skärpa. Sina naturstämningar
kan han förläna en mild och poetisk lyrik; äfven i
teckningar — exempelvis i bilderna till "Familjen
paa Gilge" — är hans framställning af den norska
naturen ny och personlig. Teckningarna till Snorres
"Konungasagor" ha en storartadt summarisk och kärnfull
hållning i gammal träsnittsstil. Inom det släktled
af norska målare, som han tillhör, är han den, som i
sin konst gett mest af andligt innehåll. Med smidig
intelligens har han fördjupat sitt konstnärskap och,
utan att uppge förbindelsen med utlandet, som han gång
på gång besökt, följt med i den moderna utvecklingen,
alltid intresserad för de nya möjligheter, som de nya
uppslagen medfört. Vid världsutställningen i Paris
1889 erhöll W. hedersmedaljen. I Stockholm har han
flera gånger utställt; sedan 1897 är han led. af
Konstakademien.
Hans son Dagfin, f. 26 okt. 1892 på Solberg i
Bærum, har gjort sig känd bl. a. genom dekorativt
hållna akvareller, framställande hundar, räfvar,
renar i högfjället, reliefer (snidade och målade),
raderingar (äfven i färg), glasmålningar och ej
minst förträffliga kompositioner för väfnader,
utmärkta för färgstyrka och monumental hållning.
G—g. N.
Vereri perdidit, lat., "han har förlorat all hut",
"han vet ingen hut", citat från Plautus, Bacchides I,
2, 50.
Veresajev [-jeff], pseudonym för Vikentij
Vikentievitj Smidovitj, rysk författare, f. 1867 i
Tula, d. 1919, studerade medicin vid universitetet
i Dorpat och deltog som läkare i japanska fälttåget,
hvarifrån han fick stoff till intressanta
iakttagelser, som sedan utgåfvos i bokform
(sv. öfv. "I kriget", 1908). Sina erfarenheter
som läkare på den ryska landsbygden samlade han i
Zapiski vratja (1902; "En läkares anteckningar",
s. å.). Sin skönlitterära debut gjorde V. 1893 med
den psykologiska berättelsen Bez dorogi (Utan väg),
som tecknar den intelligenta samhällstypen vid
århundradets slut, mer optimistiskt och positivt
än hos Turgenev, hvilken V. f. ö. liknar i sin
känsliga konstnärliga realism. Hans samlade
berättelser utkommo 1909. V:s kritiska studier
öfver Dostojevskij och Tolstoj utgåfvos 1911 under
titeln Zjivaja zjizn (Lefvande lif). På sv. finnes
novellsamlingen "Spindelväf" (öfv. af E. Weer,
1905).
A—d J.
Verespatak [ve’reʃ-] l. Vöröspatak
[vö’röʃ-], rum. Rosia, by och grufva i rumänska
Siebenbürgen, på västra sluttningen af bergstoppen
Kirnik, 68 km. s. v. om Kolosvár (Klausenburg). 3,550
inv. (1900). Urgammal brytning af guld i Kirniks
trakyt- och porfyrgångar. Guldvinningen var ganska
betydande redan under romartiden, och trots de
primitiva metoderna har äfven under senare tider
utbytet ej varit ringa. I V., romarnas Alburnus
major, ha äfven värdefulla fornfynd gjorts.
A. N—d.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
