Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vergilius (Virgilius, Publius Vergilius Maro)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stora världen, såsom i de praktfulla verserna
457—540 i 2:a boken, så är han likväl alltför
förtrogen med landtbrukets kraf för att icke känna
och erkänna, att dessa taga i anspråk ett hårdt
arbete. Till möda ha gudarna dömt människan, och
landtmannens lif är en ständig kamp mot naturen,
men denna sakernas ordning får han tåligt finna sig
i; han skall främst vörda höga gudar och därnäst
arbeta. Huru detta arbete ändamålsenligast
skall förrättas, därför redogör skalden i sin
genom på en gång grundlig sakkännedom och lycklig
framställningskonst utmärkta dikt. Själf praktisk
landtman, hade han icke försummat att genom studier
i den grekiska och romerska litteraturen sätta
sig in i ämnets teori. Hans källor voro, utom den
gamle Hesiodos, särskildt den uti Italien genom
öfversättning kände feniciern Mago samt Cato och
Varro, vidare grekerna Aratos och Eratosthenes (i
väderlekslära och stjärnkunskap) samt Nikandros (i
fysik) m. fl. Det rika sakmaterial, som han samlat,
förstod han att med sorgfälligt urval sammanarbeta
till ett helt och öfvergjuta af poetiskt skimmer. Det
är icke blott ett uttrycksfullt och högstämdt språk
eller versens klangrikedom, som ger lyftning och behag
åt de läror, som V. framställer. Dessa äro i själfva
verket genomträngda af fin poetisk uppfattning och
djup känsla för naturen och dess scenerier, framför
allt i Italien.
Redan i "Georgica" hade V. tillkännagifvit sin afsikt
att längre fram öfvergå till hjältedikten. Småningom
kom skalden till klarhet i afseende på den uppgift
han borde förelägga sig. Därvid hade den kärlek
till fosterlandet, som så tydligt röjts i dikten om
landtbruket och skymtat i herdekvädena, helt visst
ett mäktigt och måhända afgörande inflytande. Men man
torde därjämte kunna anta, att en särskild stämning
hos skalden inverkade på valet af hjälte och med
detsamma på uppgiftens närmare gestaltning. Såsom
ofvan blifvit erinradt, ställde V. i sin dikt om
landtbruket vördnaden för gudarnas makt som det
högsta af alla bud, som rättesnöret för landtmannen
i hans möda och arbete. Det var i samklang därmed,
som han vid förhärligandet af fosterlandets eller den
romerska nationens storhet ville framhålla vördnaden
för de himmelska makterna som en ledstjärna för det
plikttrogna arbetet. Därvid erbjöd sig Æneas — den
på samma gång fromme gudsdyrkaren samt kärleksfulle
sonen och käcke krigardrotten — som en passande modell
för en nationalhjälte, och det så mycket hellre,
som kejsar Augustus, romarstatens upprättare och
världens behärskare, efter den store Cæsars föredöme
ledde sin ätts (den juliska ättens) ursprung tillbaka
till Æneas’ son Iulus l. Ascanius. Så upprann Æneis i
skaldens själ. Man har velat göra troligt, att V. haft
det syftet att med denna dikt verka för återställandet
af religionens helgd, allt i enlighet med Augustus’
planer till förbättrande af samhället. "Eneiden"
är ett nationalepos, som uppstått ur skaldens
fosterlandskärlek och vädjar till läsarnas. Denna
vädjan blef icke fruktlös, och det oaktadt dikten ej
framkom i den form skalden själf önskat. Utan tvifvel
insåg V. mer än väl, att hans "Eneid" behöfde öfverses
eller delvis omarbetas, och sannolikt skulle han ha
borttagit eller ändrat åtskilligt — särskildt den
motsägelse, som nu förefinnes mellan den vers i 6:e
boken, där Æneas Silvius säges vara konungaättens
stamfader, och hvad annorstädes läses om Iulus som
ättefader —, i fall det hade blifvit honom förunnadt
att lägga sista handen vid verket. Men äfven i sitt
ofulländade skick föll "Eneiden", som af den vittra
kretsen i Rom motsetts och bebådats med spänd väntan
och förhoppning, den romerska allmänheten i smaken och
hälsades med bifall och beundran af samtiden, liksom
ock af eftervärlden. På Augustus och hans familj
gjorde 2:a, 4:e och 6:e böckerna, som förelästes
af skalden själf med hans vanliga mästerskap i
föredraget, ett djupt intryck, och i sin helhet
offentliggjord blef "Eneiden" en älsklingsläsning i de
bildades hem. Man gladde sig att i den som i en spegel
se och igenkänna Roms forna — och på vissa håll väl
äfven dess då återupprättade — storhet. Och ej nog
därmed, den blef ett undervisningsmedel, i det att
språk- och verskonst inöfvades med dess tillhjälp;
den lärdes utantill och gjorde tjänst som retorisk
handbok. Däraf togo helt naturligt framställningen
och språket inverkan. V:s uttryckssätt blef ej
endast tongifvande inom poesien, utan hade ock på
prosans område ett inflytande, som lätt spåras i
frasbildning och ordvändningar. Så blef skalden genom
sitt framställningssätt epokgörande, och innehållet
fick, såsom nationellt och tillika mångsidigt, stor
betydelse i lärdomsväg. Efterbildningar förekommo
oupphörligt, såsom af Lucanus, Silius och Statius,
och man roade sig med att sammanflicka vergilianska
verser till s. k. Centones ("lappverk"); så särskildt
Ausonius på 300-talet. Beundran för V. fortlefde
äfven under medeltiden (se nedan) och har bibehållit
sig till stor del i den nya tiden, då en vaknande
kritik började döma efter annan måttstock. Det blef
då ett bakslag i uppskattningen af V:s diktkonst,
hvilken därefter stått i mindre högt värde, framför
allt beträffande "Eneiden", i det att man med all
kraft framhöll öfverlägsenheten hos Homeros.
Att vid en jämförelse mellan "Eneiden" å ena
sidan samt "Iliaden" och "Odyssén" å den andra
dessa senare skola vinna priset, är också lätt
förklarligt, i synnerhet om man tar hänsyn till
de olika förhållanden, under hvilka skalderna
diktat. De homeriska sångerna äro ett uttryck
af den ännu unga grekiska folkanden och ega till
följd däraf friskhetens och ursprunglighetens hela
behag. Man finner sig genom dem så att säga införd
i det nyväckta hellenska lifvet och tycker sig
lefva midt ibland dess hjältar, hvilka af skalden
framställts i hela deras liffullhet, såsom människor
af kött och blod med alla de karaktärsegenskaper
och växlande stämningar, som så naturligt spela in i
och bestämma händelsernas gång. V. däremot lefde i en
senare tid med jämförelsevis högt utvecklad kultur, då
reflexionen hade trädt i den omedelbara åskådningens
ställe. Hans sång framkvällde ej ur folkets själ,
utan gick ut på att förverkliga en af honom själf
ställd uppgift. Om ock denna hade en nationell grund,
så var dess lösning ej därmed gifven. Särskildt blir
Æneas, hvilken, såsom ofvan antydts, är ett verktyg
i högre makters händer, något färglös; men jämväl
öfver hans gestalt, liksom öfver diktens handlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
