Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1235-1236 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vergilius (Virgilius, Publius Vergilius Maro) - Vergilius’ graf - Vergin, J. B. - Vergine, Monte - Verginius Rufus, Lucius - Vergissmeinnicht - Verglas - Vergniaud, Pierre Victurnien - Vergobretus - Verhaegt l. Verhaecht, Tobias - Verhaeren, Émile

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppl. 1915 ff.). En edition af "Eneiden" utgafs
af Hofman-Peerlkamp i Leiden 1843. Den subjektiva
kritik, som i den utöfvades, framkallade flera
motskrifter, bland dem Henrys "Notes of a twelve
year’s voyage in the six first books of the Eneis"
(1853). Svenska uppl. äro utgifna af Åkerman,
L. Hammarsköld, Arrhenius (Eneidens första 3
böcker), R. Törnebladh (skolupplaga; bok I—VI
1859; 6:e uppl. 1891), B. Risberg (1890, 1891).

Öfversättningar, oafsedt de ordagranna till lata
skolpojkars tjänst, finnas till alla kulturspråk. Här
må nämnas de af tyskarna J. H. Voss (1799, 1822),
Neuffer (Eneiden, 1869), Binder (1869), Osiander
(Buc., Georg., 1869), Hertzberg (Eneiden, 1869),
dansken Meisling (1817—27), engelsmännen Dryden
(1697) och Conington (1867), fransmannen Delille
(Eneiden), greken Bulgaris (Eneiden, 1791—93)
samt svenskarna G. J. Adlerbeth ("Bucolica",
"Georgica" och "Aeneis", 1804—07; 3:e uppl.
1831) och R. Bergström ("Culex", "Copa",
"Moretum", 1854). Schiller har på modernt versslag
och mera fritt bearbetat 2:a boken (Trojas förstöring)
och den 4:e (Dido). En romantisk riddardikt,
kallad "Eneiden", författades i Tyskland omkr.
1190 af H. von Veldeke, och en travestering
af "Eneiden", "Abenteuer des frommen helden
Aeneas", utgafs 1784 af A. Blumauer, på svenska
efterbildad af J. M. Stiernstolpe ("Blumauers
Aeneis", 1813). Äfven om skaldens maner,
betydelse, hans teknik o. s. v. finnes en hel del
skrifter, bland hvilka må nämnas Sainte-Beuve,
"Étude sur Virgile" (2:a uppl. 1870), Heinze,
"Virgils epische technik" (1903), och Skutsch,
"Aus Vergils frühzeit" (1906).
R. Tdh. (J. C.)

Vergilius’ graf, romerskt kolumbarium. Se
Posilipo, sp. 1486.

Vergin, J. B. Se Virgin, J. B.

Vergine [ve’rdjine], Monte. Se Monte
Vergine.

Verginius Rufus, Lucius, romersk fältherre,
f. år 15, d. år 97 eller 98 e. Kr. som ståthållare
i Öfre Germanien. Som sådan nedslog han Julius
Vindex’ uppror.
J. C.

Vergissmeinnicht [fergissmajn-], ty., bot. Se
Myosotis, sp. 80.

Verglas [värgla’], fr. (af verre, glas, och
glace, is), meteor. Se Isbark.


Vergniaud [värnjå], Pierre Victurnien,
fransk revolutionsman, vältalare, f. 31 maj 1753 i
Limoges, d. 31 okt. 1793 i Paris, beskyddades i sin ungdom af Turgot
och ämnade egna sig åt kyrkans tjänst, men slog om och blef advokat
i Bordeaux (1781). Efter revolutionens utbrott blef han en verksam
medlem af Bordeaux’ jakobinklubb, där han först fick tillfälle att
uppträda som politisk vältalare, och insattes 1790 i dep. Girondes
generalråd (landsting). 1791 vald till ett af detta
dep:s ombud i lagstiftande nationalförsamlingen,
gjorde han sig känd som den störste talaren inom
det lysande och på talare rika girondistpartiet (se
Girondister), hvars opraktiska, men ideala
frihetssvärmeri i honom hade sin kanske mest
karakteristiske representant. En alltför drömmande och
poetisk natur för att vara en handlingens man och
en duglig praktisk politiker, utöfvade han likväl
betydligt inflytande på revolutionens gång genom
sin hänförande vältalighet. Hans anföranden ha
kanske mer än något annat uppväckt den krigiska
entusiasm, som möjliggjorde realiserandet af
girondisternas krigspolitik, och genom den fruktansvärda
filippik, som han 3 juli 1792 riktade mot Ludvig
XVI och hvari han föreslog, att fäderneslandet
skulle förklaras i fara, bidrog han kraftigt att
framkalla den nödvändiga konsekvensen af denna politik
— konungadömets störtande. För att genomföra
detta ryggade han dock tillbaka, sökte, när krisen
stod för dörren, genom råd till Ludvig XVI rädda
konungadömet, använde nu sin vältalighet blott
till att lifva entusiasmen för fosterlandets försvar
och hade ej någon del i upproret 10 aug. Hans
namn blef dock förbundet med detta, ty efter
"folkets" seger blef det han, som fick föreslå
lagstiftande församlingen konungadömets suspension.
I nationalkonventet, där han äfvenledes representerade
Gironde, sökte han afvärja det anryckande
skräckväldet och Parisdemagogernas tyranni, men
hans vältalighet lyckades ej besvärja de förstörande
makter, som den bidragit att frigöra.
Förgäfves uppträdde han för att Ludvig XVI:s dom
skulle hänskjutas till folket i dess helhet, hvarigenom
konungens lif skulle ha räddats. Då nationalkonventet
förbehöll sig afgörandet, röstade han för
döden och måste som församlingens president
afkunna domen. Förgäfves bekämpade han ock
revolutionstribunatets inrättande. 31 maj 1793 var han
dagens hjälte under girondisternas förtviflade strid
för den lagliga ordningens bevarande, men 2 juni,
då deras proskribering genomdrefs, var han ej
närvarande i konventet. I olikhet med flera af sina
meningsvänner underkastade han sig segrarna och
stannade i fängelset. Hans försvar inför
revolutionstribunalet var honom värdigt, ehuru man
gjorde sitt bästa för att hindra hans talang att
göra sig gällande. För att ej öfverge sina vänner
afstod han från att taga gift och afrättades, utan
att ha biktat. Jfr Vatel, "V., manuscrits, lettres
et papiers" (1873).
S. B.

Vergobretus, de galliske eduernas högste, på
ett år valde ämbetsman. Ämbetet förekommer
äfven hos ett par andra galliska folk.
J. C.

Verhaegt l. Verhaecht [fərhācht], Tobias,
nederländsk målare, f. 1561, d. 1631, lefde i
Antwerpen och målade landskap i den äldre fantastiska
stilen, såsom ett berglandskap af 1631 i Bruxelles’
museum bevisar. Frank och andra framstående
konstnärer målade figurerna i hans taflor. V. reste
i Italien, där han åtnjöt storhertigens af Toscana
gunst. Han var Rubens’ förste lärare.
C. R. N.*

Verhaeren [-hāren], Émile, belgisk lyriker, f.
21 maj 1855 i Saint-Amand i närheten af
Antwerpen, d. (genom olycksfall från ett järnvägståg)
26 nov. 1916 i Rouen, tillbragte sin barndom mest
i det bördiga Flandern, som fyllde hans själ med
intryck, hvilka han sedan skulle tolka i sina dikter.
1869—77 gick han i skola i Gent, blef student vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>