- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1263-1264

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermeil ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(ämnen ur Gustaf Vasas, Gustaf II Adolfs,
Kristinas, Gustaf III:s historia, skisserna finnas
i Nationalmuseum). Hemlandet besökte han 1894 och
tillbragte där vintern 1901—02. 1896 gjorde han
en ny resa till Egypten. 1897—98 vistades han i
München, men var eljest bofast i Italien till sin
död. Bland hans målningar från det senare skedet äro
Arabens aftonbön (1889, Linköpings museum), Hägringen
(1895), Debora (1897, skiss i Nationalmuseum), Kristi
frestelse
(s. å.), Den heliga Birgitta, stödd på sin
skyddsängel, anropande Kristusbarnet
(1898). Romerskt
symposion
(1899), Eva med ormen (1900), Madonna
med barnet
(1901), Självporträtt (1902), de tre
sistnämnda m. fl. i Linköpings museum. — W. "hade
allt för att nå en stor konstnär utom uthålligheten
och lusten till stränga naturstudier", skrifver
G. Cederström. Bland de samtida svenske konstnärerna
innehar han en plats för sig. I sökandet efter ett
förenkladt uttryckssätt, monumental hållning står han
ensam bland sina landsmän under realistskedet. Hans
förebilder äro gamla mästare, spanjorer, venezianare,
toskanska målare från 1400-talet. Han har blifvit
jämförd med A Feuerbach, men dennes konst byggde
på en vida säkrare grundval af såväl formsinne som
teknisk kunskap. V. kunde endast i sina lyckligaste
stunder omsätta de värden han funnit hos de gamle i
en personlig konst. De ofta förträffliga ansatserna
motsvaras sällan af resultatet. Hans mest njutbara
alster äro skisser och småtaflor från Spanien,
Italien, Egypten med osökta motiv från gatan eller
från öknen — de kunna vara nobla i hållning och ega
omedelbar friskhet i behandlingen, djärfhet och lif
i koloriten. W. hade liflig fantasi, godt hufvud och
hvass tunga. Han var ingen lycklig konstnärsnatur,
och bitterheten öfver att ej se sig uppskattad af sina
landsmän tog sig ofta nog skarpa uttryck. Efter hans
död anordnade Konstnärsförbundet en minnesutställning
i Stockholm 1904.
G—g N.

Werner, Johannes, astronom. Se Navigation, sp. 638.

Werner, Peter. Se Nonie.

Werner, Abraham Gottlob, tysk mineralog och medverkare
till grundläggningen af geognosien som vetenskap,
f. 25 sept. 1749 i Wehrau i Oberlausitz, d. 30
juni 1817 i Dresden, var son till en bruksinspektor
samt hade i unga år en tid själf anställning vid ett
bruk. Efter studier vid bergsakademien i Freiberg
(1769) och vid Leipzigs universitet (sedan 1771)
utnämndes han 1775 till lärare i mineralogi och
bergsvetenskap vid ofvannämnda bergsakademi
samt innehade denna lärarbefattning till sin
död. W. kallades 1810 till led. af sv. Vet. akad. I
Freibergs park restes 1851 en minnesvård öfver
honom. W. skilde mineralogien från geognosien,
hvilken senare vetenskap han började föreläsa
1785. Hans mineralogiska system — stödt allenast på
yttre iakttagelse — saknar visserligen vetenskaplig
hållning, men hans mineralbeskrifningar äro
klassiska. I st. f. de under namnet geogeni förut
härskande, endast på hypoteser byggda åsikterna om
jordens bildningshistoria satte han däremot under
namnet geognosi en på erfarenhet fotad vetenskap. W:s
betydelse var framför allt, att han införde system i
"geognosien", men i frågan om bergarternas bildning
gick han till öfverdrift i sina neptunistiska
åsikter, hvarför hans
teorier senare i många afseenden måste betydligt
modifieras. Se vidare Geologi, sp. 975, och
Mineralogi, sp. 580. W. författade bl. a. Kurze
klassifikation und beschreibung der gebirgsarten

(1787), Neue theorie über die entstehung der gänge
(1791) och åtskilliga tidskriftsuppsatser samt
öfversatte A. F. Cronstedts "Försök till mineralogie"
("Versuch einer mineralogie", I; 1780). — W:s
författarskap var icke särdeles omfattande, men
många af hans lärjungar skrefvo, hufvudsakligen efter
hans föreläsningar, framställningar af hans teorier.
K. A. G.

illustration placeholder

Werner, Friedrich Ludwig Zacharias, tysk dramatiker,
f. 18 nov. 1768 i Königsberg, d. 17 jan. 1823 i Wien,
tog i arf efter sin moder ett öfverspändt religiöst
svärmeri, som hos honom alltjämt brottades med en het
sinnlighet. Han blef 1793 krigs- och domänsekreterare
i hemorten och 1795 i Warschau, ingick inom sex
års tid tre äktenskap, som upplöstes, var 1805—07
geheime sekreterare i Berlin och trädde då i nära
förbindelse med nyromantikens män, hvarefter han
gaf sig ut på resor. Därunder vistades han hos
fru Staël på Coppet och öfvergick 1811 i Rom till
katolska läran. Sedan han 1814 aflagt prästexamen
i Aschaffenburg, uppträdde han som predikant
och väckte bl. a. vid Wienkongressen uppseende
med blandningen af svulstig mystik och cynisk
kvickhet i sina predikningar. Stor framgång rönte
W:s första drama, Die söhne des thals (2 dlr i 6
akter hvardera, 1803—04; "Dalens söner", 1817,
2:a uppl. 1864), hvari han låter tempelherreordens
undergång åvägabringas af ett hemlighetsfullt
frimurarsällskap. Hans skådespel Martin Luther,
oder die weihe der kraft
(1805, tr. 1807; "Martin
Luther", 1817) har välgjorda historiska scener, men
lider af veklig extas i karaktärsteckningen. Der
kreuz an der Ostsee
(1806) behandlar de hedniske
preussarnas omvändelse till kristendomen. Som
konvertit offentliggjorde han skådespelet Die weihe
der unkraft
(1814). Operamässiga andeuppenbarelser
och förvildad mystik samt ett sentimentalt frossande
i bödelsscener vanställa äfven sorgespelen Wanda
(1808), Attila (1809), Cunegunde (1815) och Die
mutter der makkabäer
(1820). Däremot äro personerna
tecknade med realism i W:s verkningsfulla enaktspjäs
Der vier und zwanzigste februar (1810, tr. 1815),
som upprullar gräsliga olyckor och brott som
följder af en faders förbannelse. Denna pjäs var
det omedelbaraste upphofvet till den nyromantiska
"schicksals-tragedien". W. egde onekligen originell
dramatisk begåfning, mäktig af rörlighet, glans
och uttryckets kraft, men excentriska och osunda
ingifvelser växa frodigt i hans pjäser. Man såg en
tid allmänt i W. Schillers arftagare som dramatiker,
och bl. a. Goethe sökte uppfostra den svage och
njutningslystne mannen till detta värf, men W. nådde
aldrig högre än i de första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free