Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner, Gotthard Adolf (Gudfast) - Werner, Johannes - Werner, Peter - Werner, Abraham Gottlob - Werner, Friedrich Ludwig Zacharias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(ämnen ur Gustaf Vasas, Gustaf II Adolfs,
Kristinas, Gustaf III:s historia, skisserna finnas
i Nationalmuseum). Hemlandet besökte han 1894 och
tillbragte där vintern 1901—02. 1896 gjorde han
en ny resa till Egypten. 1897—98 vistades han i
München, men var eljest bofast i Italien till sin
död. Bland hans målningar från det senare skedet äro
Arabens aftonbön (1889, Linköpings museum), Hägringen
(1895), Debora (1897, skiss i Nationalmuseum), Kristi
frestelse (s. å.), Den heliga Birgitta, stödd på sin
skyddsängel, anropande Kristusbarnet (1898). Romerskt
symposion (1899), Eva med ormen (1900), Madonna
med barnet (1901), Självporträtt (1902), de tre
sistnämnda m. fl. i Linköpings museum. — W. "hade
allt för att nå en stor konstnär utom uthålligheten
och lusten till stränga naturstudier", skrifver
G. Cederström. Bland de samtida svenske konstnärerna
innehar han en plats för sig. I sökandet efter ett
förenkladt uttryckssätt, monumental hållning står han
ensam bland sina landsmän under realistskedet. Hans
förebilder äro gamla mästare, spanjorer, venezianare,
toskanska målare från 1400-talet. Han har blifvit
jämförd med A Feuerbach, men dennes konst byggde
på en vida säkrare grundval af såväl formsinne som
teknisk kunskap. V. kunde endast i sina lyckligaste
stunder omsätta de värden han funnit hos de gamle i
en personlig konst. De ofta förträffliga ansatserna
motsvaras sällan af resultatet. Hans mest njutbara
alster äro skisser och småtaflor från Spanien,
Italien, Egypten med osökta motiv från gatan eller
från öknen — de kunna vara nobla i hållning och ega
omedelbar friskhet i behandlingen, djärfhet och lif
i koloriten. W. hade liflig fantasi, godt hufvud och
hvass tunga. Han var ingen lycklig konstnärsnatur,
och bitterheten öfver att ej se sig uppskattad af sina
landsmän tog sig ofta nog skarpa uttryck. Efter hans
död anordnade Konstnärsförbundet en minnesutställning
i Stockholm 1904.
G—g N.
Werner, Johannes, astronom. Se Navigation, sp. 638.
Werner, Peter. Se Nonie.
Werner, Abraham Gottlob, tysk mineralog och medverkare
till grundläggningen af geognosien som vetenskap,
f. 25 sept. 1749 i Wehrau i Oberlausitz, d. 30
juni 1817 i Dresden, var son till en bruksinspektor
samt hade i unga år en tid själf anställning vid ett
bruk. Efter studier vid bergsakademien i Freiberg
(1769) och vid Leipzigs universitet (sedan 1771)
utnämndes han 1775 till lärare i mineralogi och
bergsvetenskap vid ofvannämnda bergsakademi
samt innehade denna lärarbefattning till sin
död. W. kallades 1810 till led. af sv. Vet. akad. I
Freibergs park restes 1851 en minnesvård öfver
honom. W. skilde mineralogien från geognosien,
hvilken senare vetenskap han började föreläsa
1785. Hans mineralogiska system — stödt allenast på
yttre iakttagelse — saknar visserligen vetenskaplig
hållning, men hans mineralbeskrifningar äro
klassiska. I st. f. de under namnet geogeni förut
härskande, endast på hypoteser byggda åsikterna om
jordens bildningshistoria satte han däremot under
namnet geognosi en på erfarenhet fotad vetenskap. W:s
betydelse var framför allt, att han införde system i
"geognosien", men i frågan om bergarternas bildning
gick han till öfverdrift i sina neptunistiska
åsikter, hvarför hans
teorier senare i många afseenden måste betydligt
modifieras. Se vidare Geologi, sp. 975, och
Mineralogi, sp. 580. W. författade bl. a. Kurze
klassifikation und beschreibung der gebirgsarten
(1787), Neue theorie über die entstehung der gänge
(1791) och åtskilliga tidskriftsuppsatser samt
öfversatte A. F. Cronstedts "Försök till mineralogie"
("Versuch einer mineralogie", I; 1780). — W:s
författarskap var icke särdeles omfattande, men
många af hans lärjungar skrefvo, hufvudsakligen efter
hans föreläsningar, framställningar af hans teorier.
K. A. G.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
