Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner, Friedrich Ludwig Zacharias - Werner, 1. Karl Friedrich Heinrich - Werner, 2. Fritz - Werner, 3. Anton Alexander von - Werner, Gustav Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skådespelen, hvilkas teatraliska patos skapade
en icke ringa scenisk effekt. Atterbom skildrar
i sina "Minnen" hans predikoföredrag som egande
"denna naiva popularitet, som likväl icke sällan
sväfvar på gränsen af det burleska, mycken eld,
kraft och styckevis profetisk schvung" och honom
själf som sliten mellan högmod och ödmjukhet,
hyckleri och sanning med ständiga utbrott af ånger och
samvetsagg. W:s Ausgewählte schriften utgåfvos i 15 bd
1840—41; W:s Briefe finnas i urval utg. af O. Floeck
(1918). Se arbeten om W. af J. E. Hitzig (1823),
Schütz (1841), F. Poppenberg (1893), J. Fränkel
(1904) och E. Vierling ("Z. W. La conversion d’un
romantique", 1908).
(R—n B.)
Werner, tyska målare. 1. Karl Friedrich Heinrich W.,
f. 4 okt. 1808 i Weimar, d. 10 jan. 1894 i Leipzig,
studerade i Leipzig och München, vistades 20 år i
Italien, reste därefter i England, Spanien, Orienten,
Egypten och Grekland, öfverallt under flitigt
studium. Hans akvarellmålningar (landskap, arkitektur,
genremotiv) äro otaliga, och han blef räknad som en
af de främste inom denna konstart. W. blef professor
i Leipzig. Bland hans många lärjungar voro L. Passini
och G. von Rosen, som 1860 målade akvarell under hans
ledning. — 2. Fritz W., f. 3 dec. 1827 i Berlin,
d. 16 april 1909 i Berlin, studerade vid akademien
i Berlin för E. Daege, egnade sig en tid framåt
hufvudsakligen åt koppargravyr, målade på Bonnats
ateljé i Paris från 1855 och rönte då intryck framför
allt af Meissoniers konst. Efter en tids verksamhet
i Düsseldorf flyttade han till Berlin, där han starkt
påverkades af Menzel. 1867 återvände han till Paris,
där han studerade för Meissonier. Han var sedan bofast
i Berlin, där han blef medlem af akademien 1880 och
professor 1889. Han målade mestadels genremotiv
från 1700-talet af väl studerad tidskaraktär och
ofta med frodig humor i skildringen. Bland hans små,
elegant utförda målningar märkas Kopparsticksamatörer
(1868, Dresdengalleriet), Hos djuruppstopparen
(1870, Berlins nationalgalleri), Grenadiärer
skämtande med barnjungfrur (världsutställningen i
Paris 1878, i Dresdengalleriet), Marketenterska
mellan ett grenadjär- och ett dragonregemente
under en manöver (1886, Berlins nationalgalleri),
Fredrik II i sitt bibliotek i Sanssouci (1880),
I Dresdengalleriet (s. å.) och Bibliotekarien
(1904, Berlin, Nationalgalleriet). Han målade äfven
stämningar (Montmartre i regn, 1868), interiörer och
stadsbilder från Holland och Belgien och landskap
samt utförde raderingar efter sina egna och efter
Menzels taflor. W. var äfven journalistiskt verksam
och sysselsatte sig allt från sin ungdom ifrigt
med historiska studier. — 3. Anton Alexander von
W., f. 9 maj 1843 i Frankfurt, d. 1915. Som fattig
gosse började han i målarlära, lyckades vid 15 års
ålder bli elev vid akademien i Berlin, öfvergick
1862 till Karlsruhe, där han hade K. F. Lessing och
A. Schrödter till lärare. En dristig försökare,
egnade han sig åt historiemåleri (Luther inför
Cajetanus, 1865, Konradin i fängelset, 1866, Luther
på riksdagen i Worms och De frivilliges upprop 1813,
båda väggmålningar i gymnasiet i Kiel) och åt genre
(Klosterlif, En kvartett m. fl.), blef därjämte
en produktiv och ansedd illustratör (Scheffels
"Gaudeamus", "Der trompeter von Säckingen"
och "Ekkehard", Herders "Cid", dramer af
Schiller m. fl.). Under kriget 1870—71 besökte han
krigsskådeplatsen, uppehöll sig i tyska högkvarteret
och blef i tillfälle att på närmaste håll iakttaga
historiska händelser och personligheter och att
göra en mängd specialstudier. Vid kejsarens och
truppernas intåg i Berlin 1871 väckte W:s allegoriska
dekoration Strid och seger stor förtjusning. Han
fick sedan i uppdrag att pryda Siegessäule med en
komposition öfver segern (den utfördes i glasmosaik
af Salviati). I en följd större och mindre målningar
blef han det stora krigets krönikör. Bland dessa
kompositioner äro — förutom flera stridsscener
— Moltke i sitt arbetsrum i Versailles (1872,
Kunsthalle i Hamburg), Kejsarproklamationen i
Versailles (fullbordad 1876, i slottet i Berlin,
en annan, mindre komposition — ofta reproducerad —
i Zeughaus), Sedanpanorama (1883), Öfverläggningen
om kapitulationen vid Sedan (1885, med förträffligt
karakteriserade typer), Bismarcks möte med Napoleon
III på vägen vid Donchery och Kronprins Friedrich
vid general Douays lik (1890). I allmänhet ha
dessa bilder sitt intresse hufvudsakligast som
historiska dokument, ett ögonvittnes inregistrering
af fakta. Ceremonibilderna ha från tyskt håll blifvit
omtalade som torra och nyktra, "godt iakttagna och
målade med pinsam exakthet, men saknande konstnärlig
schvung". Till dessa sluta sig från de senare åren den
stora gruppbilden Berlinkongressen 1878 (i Rådhuset i
Berlin, här afbildad i art. Berlinkongressen), Dop
inom kejsarfamiljen, Vilhelm II öppnar sin första
riksdag (1893), Vilhelm II lyckönskar Moltke på hans
90-årsdag (1896, förekom på Stockholmsutställningen
1897). En ceremonibild med ämne från länge sedan
gången tid är Fredrik I:s kröning i Königsberg
(väggmålning i Zeughaus). Ett par mycket populära
genrebilder från det stora kriget är Krigsfångar
(en fången fransman omfamnar sin hustru till afsked,
medan en gemytlig tysk soldat bär deras barn på sina
armar, 1886) och I etappkvarter framför Paris (tyska
officerare idka musik i ett franskt landtslott, 1894,
Berlins nationalgalleri). W. målade äfven porträtt
(Scheffel, 1870, själfporträtt i Uffizigalleriet),
altartaflor, dekorativa renässansmotiv i café Bauer,
panoramor och dioramor. Han blef direktör för Berlins
konstakademi 1875, excellens och verkligt geheimeråd
m. m. 1902 blef han led. af svenska konstakademien. —
Som författare uppträdde W. med Geschichte der
k. akademischen hochschule für die bildenden künste
in Berlin (1896) och utgaf s. å. sina direktörstal
vid akademien (Ansprachen und reden... seit
1875). Erlebnisse und eindrücke 1870—1890 utkom
1913. Jfr monografi af A. Rosenberg (1895).
1—3. G—g N.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
