- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
21-22

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vespucci, Amerigo - Vesque von Püttlingen, Johann - Wessberg, Hjalmar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sevilla, fick sin lärda utbildning under ledning
af farbrodern Giorgio Antonio V., som tillhörde
dominikanorden och var Savonarolas förtrogne. Hans
studiekamrat var Piero Soderini, sedermera
gonfaloniere i Florens, till hvilken han riktade
det betydelsefullaste af sina bref, skildrande de
fyra resorna till den nya världsdelen. Hans håg var
tidigt riktad mot kosmografi och resor, 1478–80 deltog
han i en ambassad till Frankrike, som leddes af hans
släkting Guido Antonio V. Tidigt trädde han sedan i
tjänst hos handelshuset Medici i Florens, flyttade
som dess ombud i nov. 1491 till Spanien och vistades
i Sevilla under tidpunkten för Amerikas upptäckt. Då
efter Columbus’ andra resa konung Ferdinand i april
1495 återkallade det monopol på resor mot väster,
som denne utfäst åt sig och erhållit, rustade flera
företagsamma män (de s. k. "mindre upptäckarna")
ut enskilda expeditioner till de nya länderna. Bland
dessa synes också V. ha varit; åtminstone skildrar han
själf två resor, som han i Spaniens tjänst företagit
maj 1497–okt. 1498 och maj 1499–sept. 1500. På
inbjudan af konung Manuel i Portugal flyttade han
därefter öfver till detta land och utförde i dess
tjänst ytterligare två resor till sydamerikanska
fastlandets kuster maj 1501–sept. 1502 och maj
1503–juni 1504. Den sista resan var misslyckad,
och det tycks ha varit af missmod häröfver, som
V. åter beslöt att inträda i Spaniens tjänst. De
förberedelser han här gjorde till fullföljande af
sina upptäckarplaner ledde emellertid icke till
något resultat; berättelserna om senare sjöfärder,
som V. skulle ha företagit, bl. a. också till
Ostindien, torde samtliga vara apokryfiska. Däremot
är säkert, att V. åtnjöt förtjänt anseende i Spanien
och utnämndes 1508 till storpilot (piloto mayor)
för expeditionerna till Indien, ett ämbete, som
synes ha blifvit inrättadt för hans räkning och som
efter hans död 1512 bekläddes af brorsonen Giovanni
V. Originalberättelsen om sina resor nedlade V. i två
bref, af hvilka det ena (skildrande den tredje resan
1501–02) adresserats till Lorenzo de Pier Francesco
de Medici (ej att förväxla med Lorenzo il magnifico);
det andra är utan adressat, men måste ha varit riktadt
till Piero Soderini, gonfaloniere i Florens. Detta
senare skildrar alla de fyra resor V. då företagit
och är det viktigaste dokument vi ega i handen
för bedömande af V:s lifsverk och personlighet. En
latinsk öfv. af detsamma publicerades senare af tyske
humanisten M. Waldseemüller (se denne), i det att
berättelsen om V:s fyra resor ("Quatuor navigationes")
ingick i dennes kosmografi, som trycktes 1507. Det
var i detta arbete, som Waldseemüller framkastade
förslaget att uppkalla det nyupptäckta fastlandet
i väster (Syd-Amerika) efter Amerigo, "emedan det
upptäckts af Americus". Största osäkerheten råder
ang. V:s första och tredje resor. Som nämndt påstår
sig V. ha deltagit i en expedition till de nya
farvattnen 1497–98. Så vidt man vet, ledde V. ingen
själfständig expedition, men hvilken af de "små
upptäckarna" han under denna färd skulle ha åtföljt,
är omöjligt att af göra. Angifvelserna äro äfven både
nvad beträffar namn och läge mycket svårbestämbara,
hvilket gjort, att man i missmod velat förklara
hela resan för uppdiktad. Detta kan näppeligen vara
riktigt, men osäkerheten är tydligtvis stor nog;
den enklaste tolkningen skulle ge vid handen,
att V. besökt hela Mexikanska vikens kust från
Yucatan till Florida, hvarigenom Cubas karaktär
af ö ådagalagts, såsom också framträder på Juan de
la Cosas karta från 1500. Är denna tydning riktig,
blir Y. den förste upptäckaren af Amerikas fastland
(en vecka före Cabot!). Ingen af de öfriga trenne
expeditionerna har satts i tvifvel; den andra företogs
under Alonzo de Hojeda och förde längs Syd-Amerikas
nordkust till Maracaiboviken. Den tredje är den vida
betydelsefullaste och förde utmed Brasiliens kust,
denna gång mot s., hur långt är tyvärr omöjligt
att noggrant bestämma, men det synes ha stor
sannolikhet för sig, att V. nått så långt som till
La Plata-mynningen och därifrån drifvits till ett
ändå sydligare beläget land, hvilket svårligen kan
identifieras med annat än Falklandsöarna. Det var ett
bestämdt mål, som V. under denna resa hade i sikte,
nämligen att finna en väg rundt det nya fastlandet
till Molukkerna. Denna samma plan ville han fullfölja
under nästa färd, 1503–04, men troligen genom ledarens
oskicklighet blefvo hans förväntningar fullkomligt
besvikna. – Omdömet om V:s personlighet har skiftat
under århundradenas gång. Efter att först ha fått
äran att ge sitt namn åt Nya världen blef V. senare
angripen för att ha orättvist skymt undan Columbus’
förtjänster. Det gällde särskildt upptäckten af
Syd-Amerikas nordkust och Pariasviken. Ett rättvisare
bedömande erhöll V. af A. von Humboldt. men den,
som mest energiskt och framgångsrikt kämpade för
V:s återupprättelse, var brasilianske historikern
Varnhagen. På senaste tid har äfven fransmannen
Vignaud egnat V:s resor ett ingående studium. Det kan
nu med bestämdhet sägas, att V. varit en verkligt
storstilad upptäckarpersonlighet, endast att
jämställa med de främste bland upptäcktstidehvarfvets
heroer. – Litt.: Varnhagen, "A. V." (1865), Harrisse,
"The discovery of North America" (1892), Fiske,
"The discovery of North America" (s. å.). Markham,
"The letters of A. V." (1894), Bandini-Uzielli,
"Vita di A. V." (1898), och Vignaud, "Americ Yespuce"
(1918).
A. N-d.

Vesque von Püttlingen [fesk fånn-], Johann, friherre,
österrikisk tonsättare, f. 1803, d. 1883 i Wien,
ättling af en fransk-nederländsk adelssläkt, var
i musik elev af Moscheles och Sechter, tog juris
doktorsgrad, blef afdelningschef i österrikiska
utrikesministeriet och 1866 friherre. Han vann
anseende som pianist och som kompositör (under
pseud. J. Hoven) af pianosonater, sånger och 6 operor,
bland dem Turandot (1838), Johanna d’Arc (1840)
och Lips Tellian (1854).
E. F-t.

Wessberg, Hjalmar, ingenjör, industriman, f. 23 juni
1845 i Norrköping, d. 14 april 1904 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:31:20 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free