Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesslesläktet, Mustela, zool. - Vessman, insjö - Wessman, Johan. Se Stiernschantz - Wessman-Barkens järnväg. Se Smedjebackens järnväg - Wessobrunnbönen (ty. Wessobrunner gebet) - West, engelsk adelssläkt - West, Benjamin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
29
Vessman–West
30
som utsidan. Fotsulan är hårbeklädd mellan
trampknölarna. Svansen är lång och försedd med
yívig hårbeklädnad. Bottenfällen är alltid tät och
lång. Fyra oäkta kindtänder (premolarer) finnas
på hvardera sidan i of ver- och underkäken. Den
undre roftanden är utrustad med en liten knöl å inre
sidan. Mårdarna förekomma i den nordliga hemisfären af
Gamla och Nya världen samt i orientaliska regionen. De
lefva i skogs- och bergstrakter, tillbringande större
delen af dygnet i träden, där de klättra med stor
skicklighet. Några arter lära undantagsvis hålla till
godo med frukter; eljest äro de utpräglade rofdjur,
som anställa stor förödelse bland fåglar och mindre
däggdjur. Honan bygger sitt bo af mossa, torra löf
o. d. i något ihåligt träd, i någon bergsskrefva eller
förfallen byggnad. Se f. ö. Mårdsläktet med fig. Bland
hithörande arter förtjänar framhållas den största
af alla mårdar, Pennants mård (Martes Pennanti), som
till sitt yttre påminner snarare om en räf än om vår
vanliga mård. Den förekommer i Nord-Amerika. - Det
andra undersläktet, Putorius, som omfattar do under
namn af vesslor, illrar m. m. kända djurarterna,
skiljer sig från det förra genom sin i allmänhet
mindre och smärtare kroppsform, genom förekomsten af
blott tre premolarer i hvardera käkhalfvan samt genom
saknaden af inre knöl på den undre roftanden. Till den
svenska faunan höra tre arter: illern, hermelinen (se
dessa ord med fig.) och småvesslan (P. nivalis). Den
sistnämnda skiljer sig från hermelinen genom ringare
storlek (kroppslängd omkr. 19 cm.), genom saknaden
af den svarta hårpenseln på svansspetsen samt genom
kraniets form. Den är ofvan rödbrun, inunder hvit,
med skarp färggräns. I nordligare trakter (såsom i de
mellersta och norra delarna af Sverige och i Norge)
anlägger den en vinterdräkt, som är snöhvit. Den har
mycket vidsträckt utbredning i hela Europa, norra
och mellersta Asien och en del af Nord-Amerika. I
Sverige förekommer den såväl i de sydligaste som
i de nordligaste delarna, dock mindre talrikt än
hermelinen. Den eger i rikligaste mått de för gruppen
utmärkande egenskaperna: blodtörst och vighet. Endast
dess ringa storlek gör den mindre skadlig än de större
släktingarna: småvesslan får nöja sig med råttor,
möss, mullvadar, små fåglar och grodor. Dit hör äfven
flodillern (P. lutreola; se Flodillrar med fig.).
L-e.
Vessman, insjö i Ludvika och Grangärde socknar i
södra Dalarna, belägen ungefär 155 m. ö. h. Sjön, som
genomflytes af Kolbäcksån, har omkr. 14 km. längd i
n. v.–s. ö., med 1 1/2–6 km. bredd, dess areal beräknas
till 37,5 kvkm., oberäknadt öarna. Mycket vackra
omgifningar. Ångbåtsfart. Vid sydöstra ändan ligger
den viktiga järnvägsstationen Ludvika.
Wessman. Johan. Se Stiernschantz.
Vessman-Barkens järnväg. Se Smedjebackens järnväg.
Wessobrunnbönen (ty. Wessobrunner gebet), ett litet,
från klostret Wessobrunn (nära München) härstammande
fornhögtyskt litteraturalster från 800-talet, delvis
i bunden (allittererande), delvis i obunden form. Det
prosaiska stycket (slutet) utgör en bön till Gud;
däraf namnet. Den poe-
tiska delen (början), som troligen är ett fragment
af en längre dikt, skildrar världens skapelse i
enlighet med bibelns framställning. Detta stycke
har vunnit en viss ryktbarhet därigenom, att man
länge med orätt ansett det vara en hednisk dikt, en
motsvarighet till Voluspa. Jfr R. Kögel i "Grundriss
der germanischen philologie", utg. af H. Paul II,
2:a uppl., sid. 89 ff. Ad. N-n.
West [we’st], engelsk adelssläkt, som på 1400-talet
efter den utslocknade släkten De la W a r r ärfde
dennas gods och hvars hufvudman sedan bar titlarna
baron W. (till 1554) och baron De la Warr.
Thomas W., baron De la W a r r, koloni-grundläggare,
f. 9 juli 1577, d. 7 juni 1618, vann 1599
knightvärdighet för tapperhet på Irland under Essex,
satt en tid 1601 fången för delaktighet i dennes
sammansvärjning, ärfde 1602 sin faders baronvärdighet
samt utsågs 1609 till led. af Virginiakompaniets
råd och guvernör på lifstid öfver kolonien
Virginia. W. landsteg där i Jamestown 10 juni 1610,
förmådde de nedslagne kolonisterna, som just stodo i
begrepp att öfverge hela företaget, att återvända,
utvidgade och befäste nybyggarsamhället Jamestown
och återvände mars 1611 till England, sedan kolonien
fått stadga och nytt lif. W. beslöt 1618 att företaga
en ny resa till Virginia, där hans ställföreträdare
Samuel Argall (se d. o.) väckt starkt missnöje genom
sin hårdhet; han afled emellertid på färden öfver
Atlanten. Efter honom ha uppkallats floden och staten
Delaware. - Hans yngre broder Francis W., f. 1586,
d. omkr. 1633, var plan-tageegare i Virginia och
1628-29 koloniens guvernör. En ättling till Thomas W.,
John W., f. 1693, d. 1766, deltog som brigadgeneral
i slaget vid Dettingen 1743 och upphöjdes 1761
till earl De la Warr. Hofmannen George John W., 5:e
earl De la Warr, f. 1791, d. 1869, var gift med en
arftagerska af släkten Sackville och antog jämte sina
söner 1843 af arfsskäl namnet Sackville-West; om hans
son diplomaten Lionel Sackville-West se Säck-ville?.
V.S-g.
West [werst], Benjamin, engelsk målare, f. 1738 i
Springfield i Pennsylvania, Nord-Amerika, d. 1820 i
London, hade gjort sig känd som porträttmålare i New
York, då han 1760 seglade till Livorno och sedan i 3
års tid uppehöll sig i Kom, Florens. Venezia och andra
italienska städer, hvarpå han slog sig ned i London
1763. Där blef han 1768 medlem af Royal aca-demy
samt efter Eey-nolds’ död dess president 1792. Förut
hade Georg III 1772 gjort honom till sin hofmålare
och 1790 till direktör öfver målningssamlingarna. Af
hans första arbeten i London märkas åtskilliga, som
i konventionellt klassisk akademisk stil behandla
antika ämnen, såsom Orestes och Pylades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
