Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wetterstedt, 2. Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Wetterstedt
148
prinsen i dec. 1813, underlättade dennes företag
mot Danmark. W. skötte sedermera, vid Karl
Johans sida, underhandlingarna om Kielfreden,
hvilken han å Sveriges vägnar undertecknade (14
jan. 1814). Omedelbart därefter fick han återuppsöka
de allierades högkvarter, då i Troyes. närmast för
att blidka Englands ovilja öfver, att Karl Johan
marscherat mot Danmark i st. f. till Holland. Större
svårighet vållade emellertid ett annat uppdrag, som
han tillika mottog, nämligen att betinga åt Sverige
rätt att jämte öfriga krigförande stater deltaga
i fredsunderhandlingarna med Frankrike. Ryssland,
Preussen. Österrike och England hade nämligen ingen
lust att insläppa andra makter i sitt rådslag öfver
Frankrikes öde. Personligen mest böjd att i denna
punkt falla undan, måste W. dock lyda kronprinsens
bestämda vilja och häfda Sveriges likställighet;
men först sedan Napoleons segrar i febr. 1814
visat nödvändigheten att på allt sätt sammanhålla
koalitionen, erhöll han den fordrade eftergiften,
hvilken emellertid för tillfället under de förnyade
krigsoperationerna var betydelselös. Som Karl Johan
ofta härmades öfver sina allierades åtgärder och
framställde flera för situationen ganska kräfvande
fordringar, sattes W. på hårdt prof mellan å ena sidan
öfverhängande onåd samt å den andra det politiskt
kloka och möjliga. Friare ställning fick han först
efter kronprinsens afmarsch hem. då han jämte
Stedingk stannade i Frankrike som Sveriges ombud
vid första Parisfreden (1814). Äfven detta uppdrag
vållade åtskilligt bryderi, enär Talleyrand fann det
vara under sitt lands värdighet att sluta särskild
fred med Sverige liksom med Spanien och Portugal
och först med mycken svårighet förmåddes uppge
sitt motstånd. Knappt återkommen hem i sept. 1814,
fick W. genast resa till Kristiania såsom en af de
svenske kommissarierna vid norska stortinget. Vid
detta förordnande lär särskild hänsyn ha tagits
till, att han med sitt "concilianta väsen" kunde
"medla till förening, därest stridigheter skulle
uppstå". Det är också otvifvelaktigt, att W., som
drog en god del af de vidlyftiga underhandlingarnas
arbetsbörda, öfvat ett sådant utjämnande inflytande,
när spänningen mellan svenska och norska fordringar
blef stark. Men med allt skäl kan ifrågasättas,
om till unionens båtnad ländt alla dessa tvetydiga
kompromisser, genom hvilka man visserligen för
tillfället vann ett resultat, men tillika grundlade
missförstånd för framtiden. - Den utomordentliga
befattning med diplomatiska ärenden, som W. under
krigsåren tagit, minskades med frederna. Däremot
spelade han alltjämt i sin egenskap af hofkansler
en framstående roll i Sveriges inre politiska lif,
framför allt som förmedlare af den officiella
förbindelsen mellan regering och riksdag. Så var
han regeringens främste målsman på Riddarhuset. När
han därvid, såsom exempelvis 1812 rörande ändring
i tryckfrihetsförordningen eller 1828 i fråga om
konungens sanktion af riddarhusordningen, måste
försvara formlösa eller rent af lagvidriga åtgärder,
löste han uppgiften med vanlig diplomatisk smidighet,
icke utan anlitande af sofistikens hjälpmedel. Svåra
strider hade han
också att bestå med riddarhusoppositionen, i synnerhet
under åren 1818-30 i fråga om statsrevisorernas
granskningsrätt. Såsom regeringens synlige ledare
drabbades W. af mycket klander, hvartill nog det
sätt, på hvilket han som hofkansler öfvervakade
tryckfrihetens bruk, var en hufvudorsak: under åren
1820-22 brukade han gång på gång indragningsmakten (se
d. o.) emot misshagliga tidningar, såsom "Anmärkaren",
"Stockholms Courier" och "Argus". Men vapnet var
tveeggadt: tidningsutgifvarna funno snart medel att
göra lagbudet kraftlöst, hvadan dess användning blef
mest ödesdiger för - regeringens eget anseende, men
tillika äfven för tryckfrihetsförordningens rätta
tillämpning i det hela. Under sin sista tid som
hofkansler af stod också W. från att vidare nyttja
indragningsmakten. 8 juni 1824 utnämndes han, efter
att under Engeströms tilltagande ålderdomssvaghet
redan länge ha öfvat stort inflytande på de
diplomatiska angelägenheterna, till statsminister
för utrikes ärendena. Förhållandena voro då mycket
annorlunda, än när han 1813-14 faktiskt fungerade som
sådan: handelstraktater voro under \V:s ämbetstid
underhandlingarnas hufvudf öremål. Dock inträffade
den beryktade s. k. skeppshandeln (se Kar l, sp. 996),
för hvilken samtiden tillskref W.s kända undfalleiihet
en god del af skulden, och hvars hotande konflikt det
blef hans uppgift att utjämna. Någon uppmärksamhet
väckte ock gräns-regleringen mellan Norge och
Ryssland, hvilken emellertid jämförelsevis lätt
ordnades genom traktat af 14 maj 1826. Ett obehagligt
uppseende ådrog sig efter W:s död hans förvaltning
vid 1840-41 års riksdag, ity att genom hans oförmåga
att i tid företaga nödvändiga inskränkningar å sin
hufvudtitels stat kabinettskassan (se d. o.) åsamkat
sig en dryg skuld, för hvars gäldande konungen
och kronprinsen omsider finge träda in. I W:s hela
offentliga verksamhet återfinner man samma smidiga
förmåga att lämpa sig efter omständigheterna och
att reda sig ur rätt kinkiga lägen,, men ock samma
brist på verkliga ledande grundsatser. Hans för
stora böjlighet vållade ock, trots hans personliga
arbetsamhet och ordningssinne, åtskilliga anmärkningar
mot hans ämbetsskötsel.
Som lysande talare i tidens smak invaldes W. 1811,
efter G. M. Armfelt, i Svenska akad. Äfven flera
andra akademier skyndade att tillegna sig honom:
Landtbruksakad. (1812, hedersl.), Mus. akad. (1813),
Vet. soc. i Uppsala (1816) och Vet. akad. (1817),
att ej nämna en mängd utländska vittra och lärda
samfund. 1888 lät Svenska akad. öfver honom prägla en
medalj. Jämte fadern upphöjdes han 1806 till friherre;
1819 erhöll han greflig värdighet. W. och hans maka,
Charlotta Aurora (född De Geer, 1810 skild från
öfversten grefve N. Gyldenstolpe, 1811 gift med W.),
gjorde sitt hem till den lysande medelpunkten för
Stockholms förnäma umgänges-lif. Genom sitt gifte
blef han egare af en stor del af Finspångs bruk,
hvars industriella anläggningar han icke obetydligt
utvecklade. Jfr A. M. Strinnholms "Inträdestal" i
Svenska akad. ("Svenska akad-.s handl. ifrån år 1796",
19:e d., 1841), och H. Forssell, "Minne af statsmini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
