Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wheeleriella ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Whip-poor-Will-Whistler
170
psykolog, f. 12 juni 1876 i Danvers, Massachusetts,
professor i uppfostran vid Illinois’ universitet 1915
och i psykologi vid Carnegie institute of techno-logy
(Pittsburg) 1917, har utgett värdefulla arbeten inom
sitt fack. Jfr Tes t.
Whip-poor-Will [cj?’p-p?a-íui’1], zool. Se
Nattskärrorna, sp. 571.
Whirlpool, Whirlpool rapids O^lpol]. Se Ni a gar a,
sp. 913.
Whisky 1. W h i s k e y [>i’ski], eng. Se V i s k y.
Whist Oi’st], eng., ett kortspel. Se Vist
Whistler [wi7slo], James Abbott Mac Neill,
nordamerikansk målare, f. 10 juli 1834 i Lowell,
Massachusetts, d. 17 juli 1903 i London, son till
en ingenjör, hvilken som järnvägsbyggare vistades i
Ryssland med sin familj 1842-49, studerade sedan i
tre år vid en militärskola i New York och försökte sig
därefter som kartritare, till dess hans konstnärliga
anlag förmådde modern att skicka honom till Paris, där
han 1855 började studera på Gleyres ateljé. Där delade
J. Whistler. (Själfporträtt, ets- ha» siS
fffn böria* ning.) mellan
målning och
etsning. Han lämnade
1859 en oljemålning Vid pianot (en svartklädd
spelande dam och en åhörande liten flicka i hvitt)
till salongen och fick den refuserad. Men taflan
väckte uppseende bland franska konstnärer. W. slöt
sig till den krets af oppositionella och sökande
målare, som betecknas af namnen Fantin-Latour,
Eonvin, Legros och Manet. Jämte flera af dessa och
andra sedermera högt ansedda konstnärer blef han åter
af visad vid salongen 1863, men s. å. anordnades på
kejsar Napoleon III.s befallning vid sidan af den
officiella utställningen en "de refuserades salong",
och där gjorde hans Ung dam i hvitt (helfig. mot hvit
bakgrund) stort uppseende, blef diskuterad och mycket
berömd. S. å. flyttade W. öfver till London, där han
redan förut vistats flera gånger. Han utställde där
dels damporträtt, exentriskt anordnade, med stark
dragning åt japanism (Balkongen 1864, Prinsessan
från porslinets land 1865) samt s. å. Flicka i hvitt
(knäbild, den unga damen står lutad mot spiselkanten
framför en spegel; förekom på Stockholmsutställningen
1897). Vid öfver-gången till 1870-talet följde hans
båda mest ryktbara verk, porträtten af W:s moder
(Luxembourg-museet i Paris) och af Carlyle (museet
i Glasgow;, båda i naturlig storlek och helfigur,
båda framställda i profil i sittande ställning med en
slät vägg som bakgrund; anordningen ytterst enkel,
all kraft samlad i uttrycket, i karakteristiken
och måleriskt i en mjuk dekorativ sammanställning
af ett par dominerande dämpade färger. Närmast
efter dessa båda följde två helfìgursporträtt af
ett par half-vuxna flickor, två systrar Alexander,
högst pikanta
i typkarakteristiken liksom i koloriten - den ena
målningen kallades "harmoni i grått och grönt", den
andra "arrangemang i hvitt och svart". Till detta
skede hör äfven en följd stämningar från Thames,
dels i etsning, dels i akvarell och olja. Dessa
kallades i utställningskatalogerna "symfoni i blått
och rosa", "variation i blått och grönt", "harmoni i
grått och opal", "nocturne i blått och guld". W. gaí
här ett samladt, förtätadt naturintryck, essensen
af en stämning, ingen form, uteslutande toner,
sammanställda till en musikalisk harmoni, vald med
raffinerad koloristisk känsla. Kritiken nedgjorde
energiskt och öfverlägset dessa målningar, som gingo
stick i stäf mot de moderiktningar som behärskade
den tongifvande världen i England, och förklarade
målaren vara en humbug. Mycket väsen väckte hans strid
med Ruskin 1878, då han stämde denne inför rätta
för ett oförsynt tidningsuttalande. Ruskin dömdes
att plikta den minst möjliga summa, en farthing
(*/2 öre). W. skref då en ljungande broschyr,
"Konsten och konstkritiken", där han förnekade
kritiken rätt att stifta lagar för konsten. Efter
denna urladdning begaf sig \V. till Venezia 1879, där
han utförde härliga etsningar och pasteller. Under
de följande åren tillkommo nya porträtt, bland
dem lady Meux (helfigur i grått och rosa), lady
Archibald Campbell (helfigur, i promenaddräkt,
mot mörk bakgrund, 1884) samt kort därefter franske
författaren T. Duret (helfigur, i frackkostym med
en domino i rosa på armen, Metropolitan museum
i New York) och violinisten Sarasate (helfigur,
arrangemang i svart, museet i Pittsburg; delvis af
bildad i art. Sarasate). Fortfarande var W. af den
förolämpade engelska kritiken omtalad som en löjlig
sensationssökare och charlatan. Alltid stridbar,
svarade han med mördande epigram och pamfletter (han
utgaf dem samlade 1890 under titeln The gentle art
of making ennemies (Konsten att skaffa sig fiender,
3:e uppl. 1903).
Vid denna tid hade vinden vändt sig. Han hade åter
börjat skicka taflor till salongen i Paris, hans
moders porträtt hade där vunnit en lysande segeí
1883, året därefter triumferade han med porträttet af
Carlyle, och därefter följde öfriga, i London hånade
och föraktade målningar, porträtt och stämningar. Nu
blef han erkänd och uppskattad äfven af den engelska
konstpubliken, som sadlade om och sjöng konstnärens
lof. Bland hans målningar från detta skede, då han
åter var bosatt i Paris, märkes porträtt af grefve
de Montesquiou-Fézensac, en känd sucietetssprätt
(helfigur i frackkostym, bär pälsen på armen,
1894). Sina sista år tillbragte W. i London.
I sin tids måleri intar W. en plats för sig. Hans
konst är motsatsen till impressionisternas sträfvan
till ögonblicklig naturiakttagelse, omedelbart intryck
af det sedda. Han söker en melodisk färgharmoni,
ett smältande ackord, ett konstnärligt subjektivt
extrakt af ett intryck. Ingenting i hans konst är
direkt gripbar naturafskrift. Han undviker alla
hårda och skärande färger. De personer han afbildat
äro omgifna af en viss obestämbar mystik, en egen
atmosfär, äro aflägsnade från åskådaren, verka
aldrig "liíslefvande", aldrig färdiga att stiga ut
ur ramen. Han är aristokratiskt öfverförfìnad och
kan vara excentrisk, men detta är långt ifrån regel
i hans konst, som vid sidan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
