- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
231-232

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wichern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

231

Vicia amphicarpa-Wickenberg

232

ket kort skaf tade i bladvecken på den 0,eo-l
m. höga stjälken, som är svagt klättrande, kantig,
ovingad, mer och mindre hårig, enkel eller något
grenig. Bladen äro 5-7-pariga och ha småbladen, smalt
omvändt äggrunda, i spetsen tvärhuggna eller något
intryckta, med uddborst. Stiplerna äro half-månlika,
tandade. Blommorna ha kronseglet violett, vingarna
och kölen röda. Baljan blir omkr. 5 cm. lång och
innehåller ett flertal grå eller bruna frön. Yicker
odlas allmännast i blandning med hafre i synnerhet
till grönfoder och har stort näringsvärde. Åtskilliga
sorter, bland dem stor- och brunfröig s. k. sötvicker,
likasom äfven hvit-blommiga och hvitfröiga sorter
finnas. Kråkvicker 1. fågelvicker (kråkvicka),
V. Cracca L., är en allmän, flerårig, finluden,
slankig art med många blommor i klasar på utdragna
skaft; dess små svarta frön kallas likasom
ludd-vickerns ofta tranärter. Den är af värde
sär-skildt därför, att den i olikhet med flertalet
andra baljväxter går bra till på mossjord. Äfven h ä c
k-yicker, V. sepium L., som har få rödvioletta blommor
på korta skaft, samt skogsvicker, V. silvatica, med
hvita blåstrimmiga blommor, äro goda, vildväxande
mångåriga foderväxter, som liksom flera arter
af släktet förordats till odling. Den tvååriga,
mjukludna luddvickern, V. villosa Roth, är ett
vanligt ogräs i råg och kallas som sådant vanligen
tranärter. Den odlas tillsammans med råg till skörd
som tidigt grönfoder. Under Världskriget användes
vickermjöl i st. f. mjöl af hvete o. s. v. till
bakverk. Till släktet Vicia hör äfven den vanliga
b o n d-bönan 1. välska bönan (F. Faba L.). Denna
för sina ätliga frön välbekanta köks-växt är en Q
,00-l ,20 m. hög, enårig ört med vanligen tvåpariga
blad samt svarta och hvita blommor i fåblommiga
klasar. Fröna äro stora och, liksom andra frön af
ärtväxter, hvilka nyttjas som näringsämnen (ärter,
bönor m. fl.), rika på stärkelse och ett proteinämne
(legu-min). Bondbönan odlas, liksom i hela Europa,
allmänt i Sverige (t. o. m. vid Haparanda och
Kvikkjokk hinna dess frön vanligen växa ut) och
i flera varieteter. t. ex. vanliga bondböna n,
windsorbönan, med de största fröna och längsta
baljorna, mazaganbönan, bördig, men med små frön
och baljor, hästbönan 1. åkerbönan, som har smärre
bönor och nyttjas som foderväxt m. fl. Bondbönans
hemland är alldeles obekant. Den odlades redan i
förhistorisk tid och allmänt af romare och greker
m. fl., som däraf beredde bröd och gröt och i hvilkas
mytologi den spelade en icke obetydlig roll. Till
en särskild grupp, Ervum, hör V. hirsuta, duflins,
med mycket små blommor och tvåfröiga baljor; den är
allmän i åkrar och på backar. Om V. Lens se Lens.

O. T. S. Ldt. (G. L-m. H. J. Dft.
C. G. D.)

Vicia amphicarpa, bot. Se A m fik ar p.

Vic?eæ, 6ot. Se Papilionatæ.

Vicin?lyta (af lat. vicin?lis, grannar emellan),
miner., kristallyta, som endast med en obetydlig
vinkel afviker från en i samma zon (se K r
i-stallografi, sp. 1339) förekommande yta. Ofta
förekomma flera sådana närbelägna ytor, hvilka ha
mycket höga indices (se K r i s t a 11 o-grafi,
sp. 1334), jämförda med den väl utbil-

| dade ytans. Vicinalytors förekomst torde bäst
förklaras så, att de tillhöra olika kristallindivider,
som inbördes icke äro noggrant orienterade. Vid
sammanväxning af flera kristallindivider af lägre
symmetrigrad, där en polysyntetisk tvilling bildas,
som oftast synes inneha en högre symmetrigrad (se
Mimetiska kristaller), ha vicinala ytor en stor
betydelse. I detta fall äro nämligen kristallytor,
hvilka vid flyktigt betraktande synas enhetliga och
plana, i själfva verket sammansatta af ett flertal
vicinalytor. K. A. G.

Wick [ωi’k], hufvudstad i skotska
grefsk. Caithness, vid floden Wicks mynning i
Nordsjön. Staden består af tre delar, egentliga W.,
dess nordliga fortsättning Louisburgh samt det 1805
anlagda Pulteneytown, handelns hufvudsäte, på flodens
södra sida. 9,086 inv. (med förstäder; 1911). W. är
en af Skottlands främsta fiskehamnar, länge
hufvudstation för sillfisket, men dess illa skyddade
hamn har hämmat dess utveckling; vid sydöstvind måste
fartygen söka skydd vid Pulteneytown. Tillverkning
af skeppståg, segelduk och nät. W. (af nord. vik)
nämnes redan 1140. A. N-d.

Vicka, bot. Se Yicia.

Wickberg, Rudolf Maurits, pedagog, filolog, f. 4
febr. 1851 i Kungsbacka, filos. doktor (ul-timus) i
Lund 1877, docent i jämförande germansk språkforskning
där s. å., var lektor i franska och engelska vid
Västerviks högre allm. läroverk 1883 -1916. W. har
förtjänsten att genom sin of v. (1889) af den
fornengelska dikten "Beowulf" ha införlifvat detta
enastående diktverk med svenska litteraturen. Af
hans öfriga arbeten må nämnas "üm kelterna" (i "Ur
vår tids forskning", 1883). A. E.

Vickel. Se Cigarr, sp. 310.

Vickelbjörnen, zool. Se Yeckelbjörnen.

Wickenberg, Petter Gabriel, målare, f. l okt. 1812
i Malmö, d. 19 dec. 1846 i Pau i Frankrike, son till
en underofficer, sedermera anställd vid fängelset i
Malmö, fick några ritlektioner som gosse samt tecknade
och målade flitigt. En penninginsamling sattes i gång,
och 1831 for \V. på en vedskuta till Stockholm. Där
blef han elev vid konstakademien, lefds tidtals
i verklig nöd, fick omsider sälja små taflor till
Konstföreningen, uppmuntrades af professor Sandberg
och fick en beskyddare i

öfvprsto A Anokar Fig’ 1’ P’

oiverste A. AncKar- Efter en målning af

Svärd, SOm gaf honom Wetterbergh.

en fristad på sitt gods

Eysta under sommaren 1834, då koleran hemsökte
Stockholm. I målning tycks han ej ha haft någon
annan lärare än K. J. Sjöstrand, som svärmade för det
sublima och heroiska i konsten. W. behandlade till en
början motiv ur mytologien och historien - Hektors af
sked, Andro-meda, Ossian, Kung Rings död, Den sörjande
Sapfo, Eva vid Abels lik (1835, Nationalmuseum) -,
försökte sig dessemellan med små genrer (Dalkarlar vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:31:20 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free