Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victoria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Victoria university-Vidakovic
254
frånsida var präglad en bild af Victoria (se
d. o.). Det fanns halfva och dubbla vik-toriater.
_ J- C.
Victoria university [viktå7orio joniv8’siti]. Se
Manchester, sp. 717,
Victor?nus. en af ds s. k. trettio tyrannerna,
hvilka under Gallienus’ styrelse (260-268)
uppträdde såsom kejsare i olika delar af romerska
riket. V. behärskade ett par år en del af Gallien.
ß. Tdh.»
Victormus, M a r i u s (C a j u s), romersk
författare, f. i Afrika, var lärare i retorik i Rom
under Konstantins (d. 361). På ålderdomen öívergick
han till kristna läran och uppträdde som ortodoxiens
förkämpe mot arianismen samt kommenterade apostoliska
bref. Han lofordas af Augustinus. Som författare
är han mest känd för Ars grammatica i 4 böcker,
i hvilka han jämte grammatiska och ortografiska
excerpt från äldre källor behandlade metriken
efter Juba. Han författade äfven filosofiska
arbeten, och hans namn bäres af en kommentar
till Ciceros "Rhetorica" ("De inventione").
R. Tdh.*
Victor?nus, biskop af Pettau, dödad under Diocletianus
(284-305), var exegetisk författare, den förste i
västerländska kyrkan. Han skref De fabrica mundi,
Libellus adversus omnes hœreses och en kommentar till
Uppenbarelseboken. Hans skrifter äro utg. bl. a. af
Migne, "Cursus completus patrologiæ latinæ" (del
5). J-C.
Vict?rius (Ve t tor i), Petrus, italiensk humanist,
f. 1499 i Florens, d. 1585, blef professor i grekiska
och latin i Florens 1538 och senator 1553. V. hörde
till sin tids mest ansedda filologer. Han utgaf
bl. a. Ciceros arbeten (1534 -37) och Catos "De re
rustica" (1543) samt författade kommentarer till
Aristoteles (1548-84) och 38 böcker Variœ lectiones
(1553-69; 3:e uppl. 1609), innehållande utmärkta
förklaringar till en stor mängd antika författare. En
samling af V:s Opera utgafs 1573. Hans lefnad
skildrades af Benivieni (1585) och Bandini (1756).
Victor-Perrin [vikt?r pärrä’], fransk marskalk. Se
Victor.
Victors [filtars], holländska målare. 1. Jan V. (äfven
Victor och F i c t o o r), f. 1620 i Amsterdam, där
han lefde ännu 1672, tillhörde Rembrandts lärjungar
från slutet af 1630-talet och behandlade dels ämnen ur
gamla testamentet, med figurer i kroppsstorlek, dels
genreartade ämnen med mindre figurer samt porträtt. I
början stod han Rembrandt nära i anordning och
färg, men längre fram blef han hård i teckningen
och entonig i färgen. Hans äldsta taflor äro
Scipios återhållsamhet (Eremitaget, Petersburg) och
Flickan, som öppnar ett fönster (Louvre, bägge 1640),
.Ester och Haman, direkt inspirerad af Rembrandt (i
Braunschweigs museum), och Den döende David förmanar
Salomo (Köpenhamns museum, bägge 1642), Hanna och
Samuel hos Eli (Berlins museum, 1645), Josef som
drömtydare och Svinslakt (1648, bägge i Amsterdams
Kijksmuseum). Från 1650-talet äro Tobias1 tacksägelse
(1651, Münchens Pinakotek), Moses upptagande ur
vattnet och Bägaren träffas i Benjamins säck (1653,
bägge i Dresdens galleri) m. fl. Tandläkaren (1654,
i Amsterdams Rijksmuseum) är en vacker
genrebild, och goda porträtt från hans senare tid
finnas, såsom af Amsterdams borgmästare Appel-man
(1661, i Haarlems museum). - 2. Jakob V., troligen
en släkting till den föregående, vistades 1663 i
Venezia, där han ändrade sitt dopnamn till J a c
o m o, och befann sig 1670 åter i Amsterdam. Af
hans lifligt och friskt tecknade och målade
taflor finnas en i Berlin, en i Dresden och två
i Köpenhamn. I den ena af dessa senare har Jakob
van Ruysdael målat landskapet och signerat det.
l-2. C. R. IS".*
Vi’ctrix (lat., "segrarinnan"), rom. myt., binamn på
Venus (se d. o.) och på Minerva m. fl. gudinnor.
Vi’ctrix cáì^sa dii’8 placuPt sed victa Cat?ni,
latinsk hexameter, "segrarens sak blef gudarnas
sak, den besegrade Catos" (Lucanus, "Pharsalia", l,
128). Jfr Romerska riket, sp. 737.
Vicuna [-ku/nja], sp., zool., vikunjan. Se
Kameldjuren, sp. 712.
V?cus. plur. v i c i, lat. (grek. ó~ìfkos, hus),
eg. en samling hus efter en trafikled, sedermera
gata. Det fanns naturligtvis flera sådana vid i Rom,
i allmänhet smalare än viæ ("bulevarder").
V?cus J?lii. stad. Se Air e 1.
Vid (lat. Utus), biflod från h. till nedre Donau i
Bulgarien, uppstår af tvänne källfloder, Svarta och
Hvita V., på norra sidan af Kodscha Balkan, flyter
v. om Plevna och faller ut i Donau 15 km. of vanför
Nikopoli midt emot den rumänska staden Islas. Längd
208 km. A. N-d.
Vida, Marcus Hieronymus, nylatinsk skald, f. 1480 i
Cremona, Italien, d. 1560, egnade sig åt teol. studier
och erhöll 1532 biskopsstiftet Alba. V. gjorde sig
synnerligen fördelaktigt känd genom sina dikter
på latinska språket, hvilka, under 1500-talet
offentliggjorda i särskilda stycken, 1731 samlade
ut-gåfvos i Padua af Volpi och 1732 i London af
Russell. V. utmärkte sig särskildt som didaktisk
skald och efterbildade lyckligt, ehuru väl slafviskt,
Vergilius. Hans förnämsta dikt är Chrìstias (1535),
hvilken Tasso skattade så högt, att han i sitt epos
(se Tasso) upptog åtskilliga ställen därur. Berömda
äro också de latinska dikterna De ludo scacchorum
(om schackspelet; först utg. i Basel 1534) samt De
bombyce (om silkesmasken). Några af V:s dikter
äro öfversatta till ty., såsom "Christias"
(1811 af Muller) och schackspelet (1873).
R. Tdh.»
Vidaa [vida], en 60 km. lång å i nordvästra Slesvig,
upprinner nära Aabenraa, flyter förbi Tönder och
faller vid Höjer ut i Nordsjön. 1920 blef V. i sitt
nedre lopp (från staden Tönder) gräns mellan Danmark
och Tyskland. E- EbS-
Vida’kovic [-kåvitj], M i l o v a n, serbisk
författare, f. 1780, d. 1841, grundlade den serbiska
romanen 1805 genom den versifierade berättelsen
Istorija o prekrasnom Josifu. Han skref moralise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
