- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
257-258

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidalin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

257

Vídalín-Vidame

258

ge en idé om orsakslagen, att t. ex. låta
den geologiska eller klimatologiska kartbilden
förklara näringskartan. V:s atlas har sålunda en
mera omfattande ram än andra af likartadt omfång,
innehåller såväl historiska som fysiska och politiska
kartblad; vid det geografiska studiet har den
blifvit en klassisk och oumbärlig uppslagsbok. En
annan betydande insats i den franska geografiska
forskningen gjorde V., då han 1891 uppsatte "An-nales
de géographie", alltjämt en af världens ledande
facktidskrifter. Där har han äfven publicerat
en rad uppsatser särskildt behandlande problem,
tillhörande den historisk-ekonomiska geografiens
område. En af de intressantare är den postuma Les
grandes agglomérations humaines (1918). V:s produktion
tilltog f. ö. med åren; den rörde sig förnämligast
inom den historiska geografiens ämnessfär (Les voìes
de commerce dans la géographie de Ptolémée, 1896,
Note sur Vorigine du commerce de la soie par mer 1897,
La rivière Vincent Pinzon, étude sur la cartographie
de la Guyane, 1902 m. fl.), men äfven för hemlandets
geografi har V. varit banbrytare (Tableau de la
géographie de la France, 1903; ny uppl. 1908). Hans
sista arbete blef La France de V Est (Lorraine-Alsace)
(1917). V. har icke verkat epokgörande genom några
betydande direkta forskningsresultat, men hans
inflytande som lärare har varit genomgripande. Hans
förtjänst är det, att en rad unga geografer vuxit
upp i Frankrike, hvilka kunnat föra forskningen
vidare utefter linjer, som mästaren antydt, men
där han med sin själfkritik icke förmått eller
medhunnit göra nybyggnaden. Det har sagts, att de
nuv. universitetsprofessorer i Frankrike, som icke
äro lärjungar till V., höra till undantagen. Sedan
1906 var han led. af Institutet. Se L. Gallois och de
Martonne, "P. V." (1910), och L. Gallois i "Annales
de géographie" 1918. A- N-d.

Vídalín. 1. ArngrímurJónssonV., kallad Arngrimur
læröi ("den lärde"), den nyare isländska lärdomens
fader, f. 1568 i VíÖidalur (hvarefter ätten kallade
sig Vídalín), d. 1648, studerade 4 år i Köpenhamn
samt blef 1589 rektor vid den lärda skolan i Hólar,
i hvilken befattning han kvarstod till 1598, och 1590
kyrkoherde på Melstadur i Húnavatnss†sla. 1596-1628
var V. vikarie (officialis) för den sjuklige biskop
GuÖ-brandur Thorláksson och sålunda stiftets verklige
styresman. På danska regeringens uppdrag uppspanade
V. fornisländska handskrifter och öíver-satte
dem till latin för den kunglige historio-grafens
räkning. Flera handskrifter nedsände han äfven
till sina danska vänner Worm och Resen i Köpenhamn
(t. ex. den viktiga codex Wormianus af Snorres Edda
och Vatshorns handskrifter af 14 islänningasagor). V:s
latinska öfversättningar äro ofta af stort värde,
då originalen till somliga af dem gått förlorade vid
Köpenhamns brand 1728 (så t. ex. Sköldungasagan). V:s
viktigaste egna skrifter äro författade på latin. Den
första bland dem var Brevis commcntarius Islandiæ
(1593), sedermera omarbetad och utvidgad till
Crymogæa, sive rerum islandicarum libri tres (Hamburg,
1609), en ännu icke föråldrad, liflig och sakrik
framställning af Islands geografi, etnografi, historia
och litteratur. Emot en tysk, Blef ken, som skrifvit
nedsättande om Island och dess folk, utgaf han Anatome

Tryckt den ß/4 21

Bleßenìana (1612), hvilket arbete innehåller många
ytterligare upplysningar i ämnet. Det i Holland
tryckta Specimen Islandiæ historicum (1643) lämnar en
öfversikt öfver Islands historia. Därjämte skref han
en liten bok, Grœnlandia, som innehåller åtskilliga
i annaler och sagor förut spridda underrättelser
om den nordiska kolonisationen på Grönland. V. var
äfven skald, både på latin och isländska, samt
utgaf en samling predikningar (1619). Hans bref till
den danskö antikvarien Oluf Worm finnas tryckta i
"Olai Wormii et ad eum doctorum virorum epistolæ"
(1751). Personligen högmodig och härsklysten, var
V. illa omtyckt af sina landsmän. Men genom sin
vetenskapliga verksamhet, som gjorde honom känd
och högt skattad i utlandet, gjorde han sig mycket
förtjänt om fosterlandet. Med full rätt kan han
betecknas som upphofsman till den isländska renässans,
som satt så djupa spår äfven i Danmarks och Sveriges
kulturhistoria. Litt.: Poestion, "Isländische dichter
der neuzeit", Th. Thóroddsen, "LandfræÖissaga Islands
I" (äfven tysk uppl. "Geschichte der isländischen
géographie"). Kr. Kålund, "Studier över Crymogæa" (i
"Arkiv f. nord. filologi", 1907). - 2. Jon Thorkelsson
V., den föregåendes sonson, isländsk biskop,
f. 21 mars 1666, d. 30 aug. 1720, student 1687 och
teol. kandidat 1689, blef 1697 medhjälpare åt biskopen
i Skálholt och 1698 hans efterträdare. V. var i
synnerhet utmärkt som predikant och som biskop mycket
nitisk och myndig. Hans postilla, ett i språkligt
hänseende framstående verk, har fortlefvat intill
våra tider. •- 3. P á 11 Jonsson V., dotterson till
V. l, f. 1667, d. 1727, sin tids ypperste juridiske
författare1 på Island, var 1690-96 lektor vid den
lärda skolan i Hólar. hvarefter han blef sysselman
1697 och lagman 1705. Som k. kommissarie reste han
tills, med Arne Magnusson genom Island 1702-12 för
att utarbeta en ny jordebok (sedermera afslutad
af V.) och utreda en mängd därmed sammanhängande
rättsfrågor, hvilket uppdrag likväl ådrog honom
själf en hel hop tvister. Af V:s papper ut-gafs 1768
en liten skrift om Islands uppkomst och 1846-54
Skyringar yfir fornyrdi lagbokar (4 bd), en rad
monografier öfver dunkla och föråldrade uttryck i
Jónsbók (se d. o.) m. m. En samling dikter utgafs
1897. 1. (R. N-g.) 2 o. 3. E. Ebg.

Vida’ls reaktion (Vidal-gruberska reaktionen),
med. Se B a k t er i o l o g i, sp. 723, Gruber, M.,
och W i da l, G. F. I.

Vida’1 y Valenciano [i -thia;nå], E du ar do, spansk
dramatiker, f. (årtalet ej kändt) i Villa-franca
del Panadés, d. 1899, skref både på kastil-janska
och katalanska, och hans första drama, Tal faras
tal irobarás (uppf. 1865 i Barcelona) vann stort
bifall. De därefter i rask takt följande väckto
ej samma erkännande, som kom hans första drama
till del. V:s förnämsta arbeten på katalanska
äro Qui tot ho vol tot ho per ó la festa en
1’hermita, Un beneit de Jesucrist, Qui juga no
dorm, Cada hu per hont la enfila, Tal hi va que
no s’hocreu, L’a$c den Mora, Ben vingut sia och
A sort y ventura (jfr Katalanska litteraturen,
sp. 1253). V. skref dessutom några zarzuelas och en
del poesi samt var flitig medarbetare i dagspressen.
Ad. H-n.

Vidame [-da^mm], fr. (af mlat. mcedo’minus,

32 b. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free