- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
331-332

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viersen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

331

Viersen-Vierwaldstättersjön

med. doktor 1876, sedan 1902 ord. honorarprofessor
i Tübingen. har skrifvit bl. a. Kurzer abriss der
perkussion und auskultation Q884; 14:e uppl. 1918)
och utgaf 1906-09 (tills, med M. T. Schnirer)
"Encyklopädie der praktischen medicin" (4 bd).
K. T-dt.

Viersen [fīr-], stad i preussiska
reg.-omr. Düsseldorf, 15 km. s. v. om Krefeld. 30,172
inv. (1910). V. är en af hufvudplatserna vid nedre
Rhen för tillverkning af sammet och plysch och har
äfven, liksom kringliggande orter, ganska betydande
sidenindustri, dessutom tillverkning af bomulls-
och linnevaror.
A. N-d.

Wiertz [v?rts], A n t o i n e Joseph, belgisk målare,
f. 1806 i Dinant, d. 1865 i Bruxelles, var son till
en gendarm, som tjänat i franska republikens härar,
studerade från 14 års ålder vid akademien i Antwerpen,
vann romerska priset 1832 och väckte i Rom uppseende
med en stor målning, Striden om Patroklos’ lik
(fullb. 1836). Han förde den med sig till Paris
1839, men den blef ej uppmärksammad på salongen
och gjorde ej heller större lycka i Bruxelìes
(målningen hamnade i museet i Liège, en replik
finns i W:s museum i Bruxelles). Ärelystnad var W:s
drif-vande kraft; hans mål var redan i ungdomen att
täfla med Rubens och Michelangelo. Han fullbordade
1840 sin största tafla, Titanernas störtande (15
m. hög, 9 m. bred). S. å. blef han prisbelönad
för skriften Eloge de Rubens vid en täflan, som
blifvit utlyst till Rubens’ 200-års-jubileum. 1848
flyttade W. till Bruxelles, där han målade Kristi
triumf (vid Kristi död förjagas af grundens andar af
änglarna). 1850 fick han egen ateljé, som på statens
bekostnad byggdes mot villkor, att hans alster skulle
stanna där. W. målade svaga porträtt för brödfödan
och storslagna fantasier för äran. Till det senare
slaget höra Golgatas fyrbåk (jordens mäktige, kungar,
påfvar, präster uppresa med förenade krafter korset,
men från den korsfäste utstrålar ljus öfver världen,
målad 1859) och Polyfem uppätande Odys-seus’
följeslagare (1860). Bland hans fantasimålningar
äro f. ö. Den sista kanonen (den brytes i bitar och
föres bort af civilisationens gudinnor). En scen
i helvetet (Napoleon omgifven af rasande kvinnor,
som bjuda honom människokött att mätta sig med),
Ett afhugget Jiufvuds syner, Själfmördaren,
Den skendödes uppvaknande, De föräldralösa,
Barnamörderskan m. fl. sociala tendensbilder, i
högsta grad sensationssökande. Några af målningarna
äro i afsikt att ytterligare öka effekten placerade
innanför titthål i museisalens väggar - i själfva
verket äro bilderna föga illuderande. Flertalet af W:s
senare alster är utfördt på duk enligt ett af honom
uppfunnet förfaringssätt, "peinture mate" ’se d. o.),
som knappast torde ha motsvarat hans förhoppningar.

W:s konst visar himlastormands ansatser och gränslös
själfkänsla. De groft sensationssökande ämnena
kunna slå an på den yngre eller den konstnärligt
ouppfostrade publiken, men fylla ej större fordringar
på måleriskt innehåll. W. dog sinnessjuk. I hans
ateljé, numera kallad "musée Wiertz", äro jämte
målningarna samlade skisser, ett par själfporträtt och
tre skulpturgrupper i marmor med ämnen symboliserande
mänsklighetens historia (Lidelsernas födelse,
Striden, Ljuset). På ett torg i närheten restes 1881
ett monument öfver konstnären, en grupp i brons af
J. Jaquet. Jfr monografier af L. T abarre (1866) och
W. Claessens (1883) samt en studie af L. Dietrichson
(i "Tidskr. för bildande konst" 1875, omtryckt i
samlingen "Fra kunstens verden" 1885). G-g N.

Vierung [fīr-], ty. (fr. croisée), bygnk., fyrkant,
"korsmidten" i skärningen mellan hufvud- och tvärskepp
i en korskyrka.
C. G-m.

Vierungstorn [fīr-], ty. vierungsthurm, fr. tour
centrale
, bygnk., torn öfver midtkvadraten i en
korskyrka (se Vierung). Vierungstornet är af
vikt för kyrkans såväl konstruktion som hela yttre
gestaltning. Korsets pelare få nämligen genom den
belastning, som tornet ger, ökad motståndskraft
mot den sidoskjutning, som utöfvas af hvalfbågarna
under hufvudskeppets och transeptets murar, och
"korsmidtens" betydelse blir i exteriören genom
tornet kraftigt betonad. Ståtliga vierungstorn
förekommo redan under romanska byggnadsepoken, såsom
å domerna i Mainz (se d. o., fig. 1) och Worms (se
Byggnadskonsten, pl. X); öfvergångsstilen visar i
kyrkorna i Limburg a. d. Lahn (se Byggnadskonsten,
pl. XI) och

illustration placeholder
Kyrkan i Sinzig.


Sinzig (se fig.) exempel på kraftiga vierungstorn. I
gotiken få dessa torn ofta formen af takryttare
(se d. o.), såsom på katedralen Notre-dame i Paris
(se Byggnadskonsten, pl. XI). Under renässansen och
barocken var kupolen den förhärskande formen för
vierungsöfverbyggnaden (se Peterskyrkan,
sp. 675–678).
C. G-m.

Vierwaldstätteralperna [fīr-]. Se Alperna, sp. 697.

Vierwaldstättersjön [fīr-], ty. Vierwaldstätter-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:49 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free