Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 341-342 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wieselgren ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Samlingar" utgaf han "Helige Bernhards skrifter"
(1855–66). I "Studentföreningen Verdandis småskrifter"
författade han åtskilliga häften (n:r 7, 34 och
60). W. var 1862 medstiftare af Sällskapet Idun
(se d. o.) i Stockholm och till sin död dettas
sammanhållande kraft. 1863 började han tillsammans
med A. Key en serie offentliga föreläsningar i
hufvudstaden, hvilka sedermera öfvertogos och leddes
af en kungl. direktion, till dess det till dennas
förfogande ställda statsanslaget indrogs. W. var i
vida kretsar känd och uppskattad som sällskapsman
med aldrig sinande humor och en märkvärdig förmåga
att blixtsnabbt uppfatta samt i talets form belysa
en situation, på en gång lekande och meningsfullt,
hvarvid exemplifieringen hämtade styrka ur hans
ovanligt omfattande beläsenhet och minne. Han blef
1896 led. af Vitt. hist. o. ant. akad. och höll där
sitt inträde med afh. Drottning Kristinas bibliotek
och bibliotekarier före hennes bosättning i Rom. Han
var 1901–06 en af kommitterade för tryckfrihetens
vård. 1895 lät Sällskapet Idun öfver honom slå en
medalj (mod. af J. A. Lindberg) med anledning af
hans fyllda 60 år. A. Zorns träffsäkra porträtt af
W. i målningen "En skål i Idun" (se fig.) har blifvit
världsbekant. En rik samling bref till W. lämnades
af hans son efter hans död till k. biblioteket. Se
V. Gödel, "H. W." (i "Ord och bild", 1905), och
K. Warburgs nekrolog öfver W. i "Göteborgs handels-
och sjöfartstidning" 19 mars 1906.


3. Per Sigfrid W., den föregåendes broder, ämbetsman,
politiker, nykterhetsfrämjare och vitter författare,
f. 26 nov. 1843 i Västerstads församling i Skåne,
d. 11 okt. 1910 i Göteborg, blef student i Uppsala
1861 och filos. doktor 1869 samt tog i Lund
examen till rättegångsverken 1870. Inskrifven
som auskultant i Göta hofrätt 1870, blef han 1872
tredje rådhuskanslist i Göteborg och s. å. vice
häradshöfding, 1874 sekreterare i Göteborgs
poliskammare, 1884 justitierådman i samma stad
och s. å. led. af förstärkta lagberedningen. Han
utnämndes 1885 till generaldirektör och chef för
Fångvårdsstyrelsen. – Sedan W. i Göteborg gjort
sig bemärkt som föreläsare och genom uppsatser i
pressen, anförtroddes tidigt kommunala uppdrag åt
honom, och några år senare fick han tillfälle att
göra sig gällande på politikens område. Han var
1876–87 en af Göteborgs stads representanter i
riksdagens Andra kammare och slöt sig från början
till kammarens s. k. center, inom hvilken han efter
några år intog en ledande ställning. De moderata
och frihandelsvänliga åsikter han där lade i dagen
fortsatte han att förfäkta som ledamot af Första
kammaren, dit han hösten 1887 invaldes af Göteborgs
stad, och representerade staden ända till sin död.
Till 1878 års kyrkomöte var W. vald som suppleant inom
både Göteborgs och Skara stift. I sin verksamhet på
fångvårdens område fullföljde
han hvad hans föregångare G. Fr. Almquist påbörjat,
i syfte dels att genom utvidgad tillämpning af
cellsystemet undantränga gemensamhetsfängelset i
möjlig mån, dels att genom lämpligt ordnande af de
frigifnes rätt att förfoga öfver sin arbetsförtjänst
samt genom främjande af verksamheten för deras
understödjande motverka deras återfall i brott. I
förstnämnda syfte togs ett genomgripande steg
genom lagen 29 juli 1892 om straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum. Under den tid
W. ledde svenska fångvården blef antalet af rikets
centrala straffanstalter nedbringadt från åtta till
fyra och det återstående gemensamhetsfängelset
för kvinnor anordnadt efter nattcellsystemet,
hvarjämte de gamla kronoarbetsstationerna ersattes
af tidsenligt ordnade tvångsarbetsanstalter. Det
andra syftemålet främjades genom reglementet 24
okt. 1890 ang. fångars arbetspremier samt genom
förbättrad arbetsdrift, sedan fångvården från olika
statsadministrationer öfvertagit arbetsuppgifter,
för hvilkas ombesörjande fångpersonalen uppöfvas i
flerahanda slag af yrkeskunnighet. W. utsågs till
Sveriges ombud vid åtskilliga utländska kongresser
för fångvårdsärenden. Inom riksdagen användes W. i
lagutskottet (1877–78) och kanslideputationen
(1879–80) samt satt i tio tillfälliga utskott
(1882, 1883, 1885, 1890, 1893, 1895, i två 1896
samt 1900 och 1901), som ordf. i alla utom de två
första, hvarjämte han tillhörde det särskilda
utskott, som 1902 behandlade lagförslagen om
tvångsuppfostran af minderåriga förbrytare
och vanvårdade barn. Han var äfven led. af
tvångsuppfostringskommittén 1896. Han kallades
till led. eller hedersled. af fångvårdssällskap
i Frankrike, England och Schweiz. 1898 blef han
hedersled, af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg.
–I striden mot spritdryckernas sociala härjningar
deltog W. nitiskt. Vald till ledamot af Göteborgs
utskänkningsbolags styrelse 1874, genomförde han flera
nykterhetsfrämjande reformer i öfverensstämmelse
med "Göteborgssystemets" ursprungliga syfte (se
Göteborgssystemet). I sin 1880 utg. skrift Om svenska
bränvinslagstiftníngen 1855–77 öppnade han fejd
mot 1878 års kommittés förslag att frångå 1855 års
grunder för brännvinslagstiftningen, med den påföljd,
att dessa planer omintetgjordes och W. insattes
i kommittén, som därvid fick i uppdrag att afge
förslag om beskattning af maltdrycker. Äfven i den
internationella dryftningen af denna betydelsefulla
fråga deltog W. Hans skrift Göteborgssystemet,
dess uppkomst, syften och verkningar (1881) blef på
begäran öfv. till både engelska och tyska (1882; 2:a
uppl. 1886). De uppsatser, i hvilka han 1883 drog i
härnad mot den s. k. ringrörelsens brännvinspolitik,
öfversattes till tyska ("Der branntwein im programme
der arbeiterringe", 1884), och hans efter det
nykterhetsvänliga partiets seger vid 1885 års
riksdag utg. redogörelse för striderna om svenska
brännvinslagstiftningen 1835–85 öfversattes och
trycktes i Tyskland, England och Amerika samt utgafs
äfven på franska. W. utsågs till ledamot i 1886 och
1889 års kommissioner för utgifning och spridning
af skrifter till nykterhetens befrämjande och
vardt efter M. Huss afgång ordförande i den senare
kommissionen. I Svenska nykterhetssällskapet var han
ordf. från 1893. Den berättelse W. på anhållan af
bestyreisen för tredje internationella

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>