Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wieselgren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Vieusseux-Viflar
348
senii. Senare offentliggjorde han viktiga anatomiska
och patologisk-anatomiska undersökningar öfver
hjärtat och blodkärlen i Novum vasorum corporis
humani systema (1705), Nouvelles décou-vertes sur
le coeur (17C6) och De la structure et des causes du
mouvement du coeur (1715). Han utgaf vidare arbeten
öfver hörselorganets anatomi, såsom Traité sur la
structure de Voreille (1714), m. m. Efter hans död
utkom i 4 bd Histoìre des maladies internes (1774-75).
H. T-dt.
Vieusseux [viöso], Giovanni Pietro (G i-ampietro),
italiensk bokförläggare, af en från Schweiz bördig
familj, f. 1779 i Oneglia, d. 1863, öppnade 1820 i
Florens ett stort anlagdt läsekabi-nett, utgaf 1821-33
"Antologia italiana", den bästa italienska tidskriften
på sin tid, sedan 1827 landtbrukstidskriften "Giornale
agrario toscano" och sedan 1842 den historiska
tidskriften "Archivio storico italiano". 1864 restes
i Florens en genom nationalsubskription åstadkommen
minnesvård öfver V. Affären fortsattes af hans brorson
E u g e n i o V. Vieux-Condé [viö-kåd?], by. Se Co
n de l, sp. 627.
Vieux-laque |~viö-la’k], fr. ("gammal lackering"),
den i konsthandeln brukliga benämningen på äldre
kinesiska och japanska lackerade arbeten, hvilka
under ostindiska kompaniernas tid (16CO-17CO-talen)
i mängd infördes till Europa. Se Lackarbeten.
Vieux Saxe [viö sa’kks], fr. ("gammalt sachsiskt"),
Meissenporslin från 1700-talet (se Porslin, sp. 1401
samt fig. 4 o. 5).
Vieux sèvres [viö sävr], fr. ("gammalt
sèvres-porslin"). Se Paté, sp. 219, och Porslin,
sp. 1401 samt fig. 2 o. 3).
Vieuxtemps [viöta7], Henry, belgisk violinist,
f. 17 febr." 1820 i Verviers, d. 6 juni 1881 i
Mustapha supérieur, Alger, gjorde redan som gosse
en konsertresa i sitt fädernesland, hvarunder han
väckte Bériots intresse till den grad, att denne
erbjöd sig bli hans lärare och tog honom med sig till
Paris. Sedan Bériot efter revolutionen 1830 afrest
till Italien, hade V. icke vidare någon lärare i
violinspel. Däremot studerade han harmoni i Wien för
Sechter 1833 och i Paris för Keicha 1835. Samtidigt
hade han redan börjat sina vidsträckta konsertresor,
som gjorde honom bekant med Spohr, Molique, Paganini
m. fl. storheter och framdeles förde honom ej
blott kring nästan hela Europa (Stockholm 1860,
1868, 1876), utan äfven flera gånger till Amerika
(1844, 1857, 1870). Sin första större framgång som
kompositör och virtuos vann han i Bruxelles 1840 med
sin E-dur-konsert och sin A-dur-fantasi. 1846-52 var
han anställd som kejserlig soloviolinist i Petersburg
och 1871-73 som violinprofessor vid konservatoriet
i Bruxelles, en plats, som han måste lämna på grund
af en förlamning i vänstra sidan, men återtog 1877. -
V. ställes vanligen jämte Bériot i spetsen för dan
moderna franska violinskolan. Han egde fullkomlig
intonation, oöfverträfflig stråkföring, bred ton,
och hans stackato i både ned- och uppstråk var en
specialitet. Som tonsättare har han jämförts med
Meyerbeer så till vida, som han å ena sidan ej saknade
uppfinningsförmåga, melodiskönhet och utomordentligt
skicklig effektberäkning, men å andra sidan äfven
gjorde sig skyldig till bombastiskt teaterpatos
och tillfälliga förirringar på trivialitetens
område. Hans kompositioner stå hos violinister i
högt anseende. Mest kända äro 6 stora konserter samt
åtskilliga kapriser och fantasier. Sedan 1860 var
V. led. af Mus. akad. i Stockholm. En staty öfver
honom restes 1898 i Verviers. Biogr. af Kufferath
(1883) och Kadoux (1893). A. L.*
Vieweg [f?v-], Hans Friedrich, tysk bokhandlare,
f. 1761 i Halle, d. 1835, började förlags- och
tryckeriverksamhet i Berlin 1786, flyttade 1799 till
Braunschweig, där han småningom utvidgade sin affär
till en af Tysklands mera betydande. Alxinger, Goethe,
bröderna Humbcldt, F. von Kleist m. fl. tillhörde
förlaget. Y:s son Eduard Y. (1797–1869)
bragte förlaget till ytterligare blomstring och
intresserade sig särskildt för de naturvetenskapliga
arbetena. Eduards son Heinrich V. (1826-90) öfvertog
sedan ledningen. Förlaget, nu kalladt Vieweg & sohn,
omfattar numera väsentligen vetenskapliga arbeten.
Vifgage [vivg?j], fr., jur. Se Mortgage.
Viflar 1. Snabelbaggar, Curculionidæ 1. Rhynchophora,
zool., en familj af skalbaggarna, som kännetecknas
däraf, att hufvudet är mer eller mindre utdraget
till en snabel eller snyte, i hvars spets munnen
är belägen. Yiflarnas antenner äro ofta brutna,
d. v. s. knäformigt böjda med första leden utdragen
till ett långt skaft, medan de därpå följande korta
lederna tillsammans bilda en snärt eller ett gissel,
som kan böjas i skarp vinkel mot skaftet och ofta
är klubbformigt förtjockadt i spetsen. Yiflarna äro
i allmänhet hårdskaliga djur med hårda täckvingar,
som hos några släkten äro sammanväxta, och med
kraftiga ben, hvarmed de kunna klamra sig fast. De
sakna ofta flygvingar, men äfven då de äro utrustade
med sådana, flyga de sällan, liksom de öfver hufvud
taget äro tröga och långsamma i sina rörelser. Sina
ägg anbringa de i någon växtdel i ett hål, som
honan biter, hvarpå hon med tillhjälp af snabeln
inskjuter ägget i växtens väfnåder. Larverna äro
blinda och fotlösa, cylindriska, något krumböjda åt
buksidan och lefva antingen i jorden af växtrötter
eller i det inre af växter, under barken, i rötter,
grenar, knoppar, frukter och blad. I Sverige äro
omkr. 300 arter kända, af hvilka många äro svåra
skadedjur, t. ex. snytbaggarna (se d. o. och Skogens
skadeinsekter, pl. II, fig. 7), k o 11-viflarna
1. tallviflarna (se P i s s o d e s), sp e t s v i f
ve Is l ä k t e t (se d. o.), rullvif-1 a r n a (se
d. o. och Trädgårdens skadeinsekter, pl. II, fig. 2-5
o. 7), hvilkas systematiska namn är Rhynchites,
k o r n v i f-veln (se d. o.) och kålviflarna
(se d. o. och Landtbrukets skadeinsekter, pl. I,
fig. 4). Utom dessa äro följande släkten och arter
anmärkningsvärda. Halsvifveln (Apo-derus coryli)
är lätt igenkännlig på sitt lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
