Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigfússon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
365
Vigilius-Vigne
366
De trinitate (12 böcker) och De unitate trinitatis. \
Den förmodan har t. o, m. uttalats, att det
s. k. symbolum athanasianum skulle förskrifva sig
från V. En upplaga af hans samlade skrifter
utgafs af jesuiten Chifflet i Dijon 1665.
J-1*.
VigiMius. påfve 537-555, en infödd romare, är mest
bekant genom den ömkliga roll han spelade i den
s. k. "trekapitöl-striden" (se d. o.). I egenskap
af diakon hade han åtföljt påfven Agape-tus I på en
resa till Konstantinopel; och då denne dog under
vistelsen där, blef V. genom kejsarinnan Teodoras
tillskyndelse 537 vald till hans efterträdare, men
hade vid sin återkomst till Rom att utstå strid med
Silverius, som redan intagit påfve-stolen. V. segrade
i striden. Då kejsarinnan, i af sikt att vinna
monofysiterna för kyrkan, förmått kejsar Justinianus
att 544 utge ett edikt, hvarige-nom i tre "kapitel"
eller punkter tre kyrkolärare, som af det ekumeniska
mötet i Chalkedon 451 förklarats vara rättrogna,
beskylldes för nestorianskt kätteri, lyckades hon
omsider för denna sak vinna V., som i sitt "Judicatum"
uttalade sig för det kejserliga ediktet. I stället
för att, såsom beräk-nadt var, därigenom få hela
västerländska kyrkan öfver på kejsarens sida blef
V. själf tvärtom föremål för kyrkans ovilja och
kom i en så kritisk ställning, att han måste delvis
återtaga "Judicatum". Mot V., som under denna strid
befann sig i Konstantinopel, vände nu kejsaren sin
vrede, hvar-för han flydde ur staden. Kejsaren
lyckades emellertid på det s. k. 5:e ekumeniska
mötet i Konstantinopel (553) vinna ett slags kyrklig
sanktion åt sitt edikt, hvarpå V. däremot genom en
ny skrifvelse, "Constitutum", h. o. h. återkallade
"Judicatum", till en del dock ställande sig på
kejsarens sida. Missnöjd med detta halfva medhåll,
lät kejsaren förklara V. för kättare, stryka hans
namn ur kyrkoböckerna och sätta honom i fängelse. Då
återkallade Y. "Constitutum" och sanktionerade det
konstantinopolitanska mötets beslut. Kort därefter,
555, dog han på hemresan till Rom. J- P-
Vigintisexvir?tus. lat.
("tjugusexmannabefatt-ningar"), sedan Vigintivir?tus
("tjuguman-nabefattningar"), var ett sammanfattande
namn på en del civila, mindre omfattande ämbeten,
som bekläddes före kvesturen (se Kvestor), sålunda
af yngre män, som visserligen voro riksämbetsmän
valda af folket (magistratus), men af lägre rang
(minores). De fördelades på fem kollegier: 1)
Tresviri 1. triumviri capü?les, "tremän", som
hade till uppgift att låta verkställa dödsdomar i
synnerhet på förnämligare förbrytarb, att tidtals
inspektera fängelserna, mottaga angifvelser m. m.;
m. a. o. de voro ett slags polismästare i Rom. Under
kejsartiden öfverflyttades deras åliggande på
præ-fectus vigilum (se P r e f e k t, sp. 155). 2)
Tresviri 1. triumviri ære argento auro flando
feriundo, "tremän för att gjuta och prägla brons,
silfveroch guld" eller kortare triumviri monetales,
myntmästare. Under kejsartiden, då senaten ej längre
hade rätt till guld- eller silfverprägling, hade de
endast att befatta sig med bronsutmyntningen, till
dess af ven denna under kejsar Aurelianus öfvertogs
af den kejserliga administrationen; 3) Quatuorviri
vüs in urbe purgandis, de fyra inspektörerna öfver
renhållningsväsendet i Rom; 4) Duoviri 1. duumviri
riis extra urhem purgandis, de två funktionä-
rerna för samma angelägenhet i Roms omgifningar; 5)
Decemviri (st)litibus judicandis (jfr D e c e m-vir),
tio domare för vissa civila mål, måhända tvister
rörande civilstånd, ett ämbete af gammalt datum,
kanske ända från konungatiden. Med något växlande
funktioner funnos de kvar långt in i kejsartiden ;
6) Prœfectì Capuam Cumas (se Prefekt, sp. 156),
fyra styresmän för de tio kampa-niska städer, som
hade egen domsrätt, bland h vilka de viktigaste
voro Capua och Cumæ. Detta ämbete jämte de två
inspektörerna för vägarna i Roms omgifningar
indrogs af Augustus, och det återstod sålunda
endast tjugu dylika ämbetsmän (viginti viri}. Jfr
J. Centerwall, Quæ munera publica ante quœsturam
capessanda fuerint temporibus impera-torum (1874).
J-C.
Vigintiviratus. Se Yigintisexviratus.
Vigmostad, härad och socken under Nord-Audne-dal
(Undal), pastorat n. v. om Mandal, Yest-Agder fylke,
Norge. 83,66 kvkm. med 787 inv. (1918). Jordbruks-
och skogsbruk. K. G. G.
Vigna Savi, bot., ett släkte af öfver 40
slingrande eller nedliggande örter, hörande
till fam. Legu-minosœ, underfam. Papilionatœ,
och alla växande i tropikerna. Släktet skiljes
från Phaseolus genom icke spiralformigt krökt
köl. Bladen äro trefìng-rade, blommorna vanligen
gula, sittande i klasar i bladvecken. Baljan är
smal och cylindrisk. V. nilotica och V. sinensis
odlas allmänt för sina ätbara unga baljor och
frö, den förra särskildt i främre Indien och
Afrika, den senare i alla tropiska länder.
G. L-m.
Vigna [vinja], it., vingård, begagnas ock, i synnerhet
i äldre tider, om mindre italienska sommarställen,
som i närheten af städerna égdes af medelklassen,
hvilken ej kunde bygga sig aristokratiska villor
(se V i 11 a).
Yignaud [vinjå7], Henry,» fransk-amerikansk
diplomat och geografisk författare, f. 27
nov. 1830 i New Orleans, verkade först som
lärare och journalist i Louisiana, uppsatte där
veckotidskriften "La renaissance Louisianaise"
(1860-61). Efter 1863 har V. beklädt diplomatiska
poster i Paris, där han är "Conseiller honoraire"
i amerikanska ambassaden och president för Société
des américa-nistes. V. har utfört betydelsefulla
studier öfver Amerikas äldre upptäcktshistoria,
särskildt öfver Columbüs. Hans förnämsta skrifter
äro La lettre et la carte de Toscanelli sur la route
des Indes par VOuest (1901), Toscanelli and Columbüs
(1902), Études critiques sur la vie de Colomb avant
ses découvertes (1905), Histoire critique de la grande
entreprise de Colomb (I-II, 1911), Les expeditions
scandinaves en Amérique devant la critique (1911),
L’Américanìsme (1914), Americ Vespuce 1&51-1512
(1918). En sammanfattning af sina viktigaste
forskningsresultat har V. nedlagt i The columbian
tradition on the discovery of America (1920).
A. N-d.
Vigne [vinj], de, belgiska konstnärer. 1. Felix de
V., målare, f. 1806 i Gent, d. där 1862, var son till
dekorationsmålaren Ignatius V. och elev af Paelinck,
Davids lärjunge. Han målade porträtt och historiska
motiv från medeltiden: Gillenas föreståndare bedjande
om nåd för ett par ministrar, Filip van Arteveide
talar till folket i Gent, Marknad från 14OO-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
