- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
405-406

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vikmanshyttan - Vikmanson, Johan - Vikna (förr kallad Vikten), härad och pastorat i Nord-Tröndelag fylke, Norge - Wikner, Karl (Carl) Pontus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Larsbo–Norns a.-b. (se Larsbo), som f. n.
(1921) eges af A.-b. Scania-Vabis i Södertälje.

Wikmanson, Johan, musiker, f. 28 dec. 1753 i
Stockholm, d. där 10 jan. 1800, undervisades
i klaverspel och generalbas af kapellmästaren
Johnsen och sattes 1770 i lära hos en matematisk
instrumentmakare i Köpenhamn, hvarifrån han dock på
grund af dålig behandling rymde och snart återvände
till Sverige. Där anställdes han 1771 vid postverket
och 1772 vid nummerlotteriet, hvarest han blef kamrer
1778. Därjämte blef han organist i holländska kyrkan
och senare, 1781, i Storkyrkan. Han blef 1788 ledamot
af Mus. akad., 1796 direktör för denna akad. och
1797 tillika lärare i harmoni och kontrapunkt vid
dess läroverk. Af Kraus och Vogler, till hvilka
han stod i vänskapsförhållande, hade han inhämtat
grundligare kunskap i kompositionsläran. W. berömmes
som skicklig violoncellist och orgelspelare samt
komponerade bl. a. stråkkvartetter i Haydns stil,
om hvilka T. Norlind fäller de omdömena, att
de präglas af plastisk formfulländning och djup
känsla, själfständigt, karakteristiskt arbete och
lekande humor omväxlande med tungt allvar. Tre af
dessa kvartetter utgåfvos efter hans död af hans
dotter, gift med presidenten P. Westerstrand (se
denne). Mus. akad. höll i febr. 1801 en minnesfest
öfver W. på Riddarhuset, med sorgmusik af Frigel.
A. L.(E.F-t.)

Vikna (förr kallad Vikten), härad och pastorat i
Nord-Tröndelag fylke, Norge, består af en ögrupp
n. om Foldenfjordens mynning. 317,27 kvkm. med
3,581 inv. (1918). Bland öarna må nämnas Ytre V.
(89,91 kvkm.), Mellem V. och Indre V. (tills. 121,30 kvkm.).
Öarna äro låga och trädlösa. På Indre Y. ligger Röyrviks
handelsplats vid Næröysundet. Fiskeridistrikt.
K. G. G.

Wikner, Karl (Carl) Pontus, filosof, skriftställare,
universitetslärare, f. 19 maj 1837 på egendomen
Kirkerud i Ryrs socken, Dalsland, d. 15 mars 1888
i Kristiania. W:s föräldrahem var fattigt, och de
hårda förhållanden, under hvilka han växte upp,
åsamkade honom ett reumatiskt hjärtlidande, som
gjorde honom svag och bräcklig under hela lifvet och
slutligen vållade hans död. Sin skoluppfostran fick
han vid Göteborgs läroverk, och 1856 blef han student
i Uppsala, filos. kandidat 1863 och filos. doktor
1864. Hans skarpsinniga doktorsafh., Undersökningar
om enhet och mångfald (1863), förskaffade honom ock utnämning till
docent i teoretisk filosofi. Som sådan utöfvade han
en mycket betydelsefull lärarverksamhet, i det att
hans med mästerlig enkelhet och klarhet genomförda
framställning af filosofiens historia införde
generation efter generation af Uppsalastudenter
i filosofien och väckte deras intresse för
detta ämne. Näringsbekymmer tvungo W. att söka
lektoratet i teologi vid Uppsala läroverk, men äfven
sedan han 1873 erhållit detta, fortsatte han sin
docentverksamhet. Det dubbla lärarkallet tog större
delen af hans krafter, och för utkomstans skull
nödgades han egna sig åt populärt författarskap
samt då och då dels i Uppsala, dels i Stockholm
hålla populära föreläsningar. Dessa bildade en
värdefull insats i det dåtida bildningslifvet,
men W. hindrades därigenom att samla sig till något
mera vetenskapligt arbete. Detta tyngde på honom,
och under årens lopp kände han alltmera skolarbetet
som en börda. Då Ribbing ej vid sin pensionsålder
afgick från professuren i teoretisk filosofi, såg
det tröstlöst ut för W. att någonsin erhålla den
akademiska lärarbefattning, som han från ungdomen
sett som sitt mål. Några af hans lärjungar igångsatte
då en insamling för grundläggandet af en privat
filosofisk professur åt W., och en betydlig del af de
härför erforderliga medlen hade tecknats, då W. 1884
kallades till professor i filosofi och estetik vid
Kristiania universitet. Han mottog kallelsen och
började året därpå sin verksamhet.

Då professuren i teoretisk filosofi i Uppsala
blef ledig 1886, sökte W. denna och uppfördes af de
akademiska myndigheterna på första förslagsrummet. Men
innan utnämningen hunnit ske, bortrycktes W. af
döden. - W. var en djupt anlagd tänkarpersonlighet,
som vid sitt rastlösa sanningssökande fördes från
ståndpunkt till ståndpunkt. Som barn drefs han af en
etisk renhetssträfvan, som han rörande skildrat i Allt
eller intet (i "Veronica" 1871). Under gymnasietiden
och de första studentåren behärskades han helt af
det religiösa intresset och fann sin andliga näring
i bibeln och på den bygpd religiös litteratur,
i synnerhet i engelsk anda. Genom det rykte som
fritänkare, som Boström hade i ortodoxa kretsar,
afhölls W. till en början från de filosofiska
föreläsningarna. Men 1858-60 var han frånvarande
från universitetet som informator i en undangömd
landsort, och i den själens ensamhet, i hvilken han
där kände sig försatt, väcktes hos honom genom Rasmus
Nielsens då nyligen till svenska öfversatta bok om
"Personlighet" det intresse för den personliga
individualiteten, som sedan allt framgent skulle
jämte religiositeten bli den starkaste drifkraften
i hans tankelif, och läsningen af den unge tänkaren
E. Kjellanders "Minnen" ingaf honom mod att söka
tänka på egen hand.
1859 läste han V. Rydbergs "Den siste Athenaren".
"Näst bibliska skrifter", sade sedan W., "har
ingen bok på mig verkat så genomgripande som denna,
hvilken svalkande omsvepte min själ med en af
antikens frihets- och skönhetskänsla mättad
lifsluft". Så förberedd, återkom W. våren
1860 till Uppsala och blef nu en af de mest
intresserade åhörarna på Boströms föreläsningar.
Väl blef han aldrig en trogen boströmian, men i den
idealism och evighetstro, som "den svenske Platon"
förkunnade, fann han utgångspunkten för sitt eget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:28:09 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free