Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wikner, Karl (Carl) Pontus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wikner
tänkande, ehuru han t. ex. aldrig kunde dela Boströms
åsikt om samhällets personlighet. Närmast utvecklade
han (1864-66) boströmianismen i panteistisk riktning,
såsom framgår af de Filosofiska bref från Edgar till
Roderich, af hvilka utdrag lämnats i L. H. Åbergs
nedan nämnda skrift om W. Panteism var enligt den
åsikt, som W. vid denna tid omfattade, en nödvändig
konsekvens af boströmianismens grundtankar. Då
människoanden enligt Boström är en Guds förnimmelse,
kan den till sitt väsen ej vara annat än Gud själf
betraktad från en viss sida, och då den sinnliga
världen är människans förnimmelser, står denna i samma
förhållande till människan och därmed medelbart till
Gud. Emellertid stod detta åskådningssätt, med dess
underkännande af den mänskliga individualitetens
själfständiga betydelse i förhållande till Gud,
i en alltför stark motsats till W:s religiösa
intressen och hans uppskattande af individualiteten
för att i längden kunna tillfredsställa honom. Han
återvände dock icke till boströmianismen, utan sökte
på kristen grund utbilda en själfständig, om än
med boströmianismen besläktad lifsåskådning. Denna
framställde han i halft populära skrifter. Tankar och
frågor inför menniskones son (1872; 2:a uppl. 1888),
Religiösa meditationer och föredrag (I-III, 1873-75)
m. fl. Han utgår därvid från att "själfständighet
är själfmeddelning". Guds absoluta själfständighet
innebär, att han är grund till andra jämväl
själfständiga väsen. . Och i motsats till Boström
fattar han de ändliga väsendena ej i första hand som
Guds förnimmelser, utan som eviga produkter af hans
kärleksfulla vilja. Sinnevärlden vill W. visserligen
liksom Boström förklara ur de ändliga personernas
ändlighet, men han fattar den ej som fenomen, utan
som "uttryck" af den eviga verkligheten. Då detta
åskådningssätt leder till att allt i tiden måste i
hvarje ögonblick vara på ett visst sätt för att vara
uttryck för evighetsvärlden, medför detta tydligen
en fara för möjligheten af viljans frihet. De härmed
förbundna svårigheterna med afseende på det moraliskt
onda, söker W. lösa genom en teodicé, enligt hvilken
Gud visserligen ger verklighet åt det onda, men som
något, hvilket strider mot hans vilja, under det att
däremot den onda människan ger det verklighet som
öfverensstämmande med sin vilja. Det onda måste
dock försonas, och därför blir försonaren Kristus
medelpunkten i W:s tänkande under denna tid. Han
bryter därvid med den ortodoxa försoningsläran,
hvars antagande af en "satisfactio vicaria" han
bestrider. Blott i den bemärkelse har Kristus
lidit för våra synder, att under hans jordelif
människornas ondska vållade honom yttre och inre
lidande. Höjdpunkten af dessa lidanden nåddes, då
Jesus på korset utropade sitt: "min Gud, min Gud,
hvi hafver du öfvergifvit mig". Därvid var det hans
tanke, som förirrade sig, men att hans vilja icke
affallit från Gud, framgår däraf, att han säger
"min Gud". Han förblir sålunda syndfri, och då hans
heliga vilja är den enda sunda punkten i den syndfulla
världen, utgår från den en helgande inflytelse på de
människor, som genom tron söka personlig gemenskap
med Kristus. Till sitt väsen är Kristus den högsta
af alla ändliga väsen, Guds "enfödde son", det fulla
och själfständiga uttrycket för Guds vilja. Han är
icke Gud i den bemärkelse
af det absoluta, som endast gäller om Fadern; han är
icke allvetande och icke allsmäktig, men är genom sin
helighet gudomlig i den vidsträcktare bemärkelse,
hvari begreppet på hans tid fattades. Såsom hvarje
ändlig varelse måste han uppträda äfven i tiden
och tog då gestalt i Jesus af Nasaret, hvilken
dock ej var en människa såsom vi andra. Han
är intet dubbelvässn, utan om han kan sägas på
en gång vara Gud och människa, så tagas därvid
uttrycken i sådan bemärkelse, att de delvis ha
samma omfång. Om underverken hänvisar W. till att
naturens lagar af oss äro ofullständigt kända och
att de sannolikt lämna vida större spelrum för
personens, framför allt den särskildt gudasända
personens, makt öfver naturen, än naturvetenskapen
vill erkänna. Rörande bibelns auktoritet bryter
W. med den äldre inspirationsteorien och anser,
att olika bibliska skrifter ha olika sanningsvärde,
hvarvid måttstocken är att söka i andens omedelbara
vittnesbörd. Till denna period i W:s utveckling höra
ock de båda skrifterna Naturens förbannelse eller
syndens inflytande på den ofria verlden (1866)
och Undersökningar angående den materialistiska
verldsåskådningen (1870). I den förra af dessa, som
är en filosofisk-teologisk dialog under inflytande
af den platonska dialogformen, söker han förfäkta den
uppfattningen att, då naturen är till såsom människans
förnimmelser, grunden till dess brister är att söka
i människans ofullkomlighet, hvars högsta potens är
synden. Den senare af dessa båda skrifter är närmast
föranledd af Büchners bekanta arbete "Kraft och
materia" och innehåller en utförlig vederläggning
af materialismens grundtankar, men därjämte ock en
positiv framställning af den motsatta idealistiska
världsåskådningen, sådan W. vid denna tid ansåg den
böra formuleras. Ett nytt stadium i W:s utveckling
som tänkare betecknas genom det mera strängt
vetenskapliga arbetet Om egenskapen och närgränsande
tankeföremål (1880). Här bryter han uttryckligen
med den boströmska idealismens grundtanke, att
"vara är förnimmas", men försvarar dock möjligheten
att förnimma det varande. Det s. k. "tinget i sig",
som skulle vara saken oberoende af alla relationer,
är en motsägelse. Allt står i relationer och har sina
egenskaper såsom de olika relationernas motsvarighet
hos saken. När man känner egenskaperna, känner man
saken själf. Detta att stå i relationer gäller äfven
om Gud. Detta uttalas i afgjord motsats mot Boström,
enligt hvilken Gud icke står i några relationer
till annat, enär detta skulle göra honom själf
relativ. Häremot invändes, att Gud då ej heller
skulle kunna vara grund till de ändliga väsendena,
hvilket måste innebära en relation till dem. Djupast
är det tydligen W:s religiösa intresse, som står
bakom detta försvar för ett verkligt förhållande
mellan Gud och människan. Ännu fasthåller han dock
Boströms evighetstro och antar hos Gud en tidlös,
oföränderlig verklighet, som ytterst ligger till
grund för all timlig tillvaro. Med denna boströmska
grundtanke bryter han först i sitt sista arbete, den
först efter hans död af L. H. Åberg utgifna skriften
Tidsexistensens apologi (1888). Äfven nu var det
hans religiösa intresse, som tvang honom in på nya
tankebanor. Den boströmska evighetsläran syntes
honom nu innebära "den för en lefvande varelse
afskräckande och förstenande bilden af en tillvaro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
