Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wikner, Karl (Carl) Pontus - Vikomt. Se Vicomte - Vikon, bot. Se Åkerbär - Vikornas norra kontrakt - Vikornas södra kontrakt - Viková-Kuneticka, Bozena - Vikramaæran, kronol. Se Samvat-æran - Vikramaditya, konung. Se Kalidasa och Malwa - Vikramorvaci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vikomt-Vikramorvaci
i hvilken ingenting sker, och af en Gud, som icke
är verksam". Gud är grund till den ändliga världen
och står sålunda i relation till denna; denna
ändliga värld är föränderlig. Gud står sålunda
i förändrade relationer, är därför föränderlig;
all förändring förutsätter tid, Gud har därför en
tillvaro i tid. I samband härmed frångår W. nu ock
antagandet af människans tidlösa jag. Den själens
odödlighet, som han fortfarande förfäktar, innebär
ej en tidlös tillvaro, utan en oändlig utveckling
i en obegränsad tid. Då den sinnliga världen nu
ej längre antages vara det nödvändiga uttrycket
för en tidlös verklighet, försvinna de svårigheter
han förut haft med afseende på viljans frihet och
det moraliskt onda; och nu finnes intet hinder för
att erkänna, att människan kan handla på ett sätt,
som medför ett sämre tillstånd än det, som bort
vara. Den ifrågavarande skriften, vid hvilken
W. ej fick lägga sista handen, innebär uppslaget
till en ny världsuppfattning och lifsåskådning,
men heller ej mera än uppslaget. Huru den skulle
ha gestaltat sig, om W. fått tillfälle att göra
denna tankebyggnad färdig, är omöjligt att säga. -
Förutom de redan nämnda mera vetenskapliga skrifterna
utgaf W. en hel rad af små skrifter i populär form,
ofta först framställda som offentliga föredrag,
bl. a. Kan filosofien bringa någon välsignelse åt
menskligheten? (1864), Hvad vi behöfva (1865), Kunna
vi veta något om Gud? (i "Svensk literaturtidskrift",
1865), Kultur och filosofi i deras förhållande
till hvarandra (1869), Om auktoritet och sjelfständighet
(1872), Narkissos-sagan och Platonismen
(1880) och Några drag af kulturens offerväsen
(s. å.). En serie af föreläsningar, som W. höll i
Stockholm 1867, har utgetts under titeln Platon,
populära föredrag (1888). Dessa skrifter utmärkas
lika mycket genom idealitet i uppfattningen som genom
klassisk fulländning i formen. Äfven skönlitterära
alster flöto ur W:s flitiga penna, såsom Filosofens
morgondrömmar (1863), Min moders testamente (1869),
Mantegnas ängel (1877) och Den hederlige väfvaren
i Korinth (1878). W. röjer tydlig inverkan af
V. Rydberg, äfven om han saknar dennes poetiska
kraft och äfven i skönlitteraturen mera framträder
som tänkare än som konstnär. W:s Predikningar för
skolungdom (1877) äro på en gång varmt djuptänkta
och enkelt lättfattliga. - Som filosofisk tänkare
är W. en själfständig, ärlig sanningssökare och
utmärkes både af djupsinnighet och af skarpsinne,
men den sistnämnda egenskapen slår stundom öfver i en
formalistisk dialektik, som tillmäter utredningen af
ords begreppsbetydelser för stort sanningsvärde. Men
begreppsdistinktionerna voro för honom aldrig
själfändamål, utan den för hans individualitet
naturliga vägen att söka svaret på allvarliga
lifsfrågor. Han har själf sagt, att han ej hade
"det äkta svenska kragtaget", och han saknade den
storslagenhet, som utmärker de store filosofiske
systembyggarna. Detta sammanhängde nog ock med,
att han mindre filosoferade med den spekulativa
fantasien än med känslan och förståndet; men denna
känsla var varm och detta förstånd skarpt. På dem,
som kommo i beröring med W., verkade han starkast
genom själfva sin idealt anlagda personlighet med dess
sedliga renhet och religiösa djup och dess egendomliga
blandning af resigneradt
vemod och mild humor. - Flertalet af hans
mindre skrifter har utgetts i samlingarna
Vittra skrifter i urval (utg. af K. Warburg,
1888; 2:a uppl. 1920 o. f.), I mensklighetens
lijsfrågor (2 dlr, 1899) och Samlade predikningar
(utg. af 0. Quensel, s. å.). W:s samlade skrifter
(beräknade att omfatta 12 bd) förberedas till
utgifning af A. Ahlberg och T. Hjelmqvist. -
Se "C. P. W., minnesblad af en tacksam vän"
(1888), L. H. Äberg, "C. P. W., hans lefnad och
skrifter" (med fullständig bibliografi, 1889),
och Th. Rein, "P. W." (i "Nordisk tidskr.", 1892).
S-o.
Viko’mt. Se vicomte.
Vikon, bot. Se Åkerbär.
Vikornas norra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar
de fyra pastoraten Tanum och Lur; Skee, Tjärnö och
Strömstads stad; Näsinge, Högdal och Lommeland;
Nafverstad och Mo. Framdeles skall Strömstad skiljas
från Skee till eget pastorat. 1,197 kvkm. 27,051
inv. (1919).
Vikornas södra kontrakt, i Göteborgs stift, omfattar
(från l maj 1921) de åtta pastoraten Foss och Håby;
Svarteborg; Bro, Brastad och Lyse; Lysekils stad;
Tossene, Bärfendal och Hunnebostrands kapell;
Kungshamn, Askum och Malmön; Kville, Bottna, Svenneby
och Fjällbacka kapell; Krokstad, Hede och Sanne. 1,102
kvkm. 45,679 inv. (1919).
Viková-Kuneticka [-ti’tjka], Bozena,
tjechisk författarinna, f. 1863, ingick först
vid nationalteatern, men gifte sig snart med
en sockerfabrikant Vik och egnade sig sedan åt
litteraturen. Hon gjorde början i tidskrifter med
smärre skisser, men öfvergick sedan till större
uppgifter, särskildt rörande äktenskapsfrågan
ur social synpunkt. I sin största roman, Vzpoura
(Motstånd; 1899), framställer hon konflikten mellan
kvinnans erotiska och sociala kraf och söker påvisa,
att moderskapet är kvinnans egentliga mål. Detta och
liknande motiv genomgå flertalet af hennes noveller.
A-d J.
Vikramaæran, kronol. Se Samvat-æran.
Vikramaditya, konung. Se Kalidasa och Malwa.
Vikramorvaci, ett af Kalidasas (se d. o.) dramatiska
verk, som behandlar ett sago-(heroiskt)ämne,
som har sina rötter i indernas äldsta mytologi
och är litterärt tidigast betygadt i en rigvedisk
hymn om Pururavas och Urvaci (Rigv. X, 95; jfr om
motivets spridning i indisk litt. K. F. Johansson,
"Melusina- samt Amor- och Psychemotivet i Indien"
i "Finsk tidskr." 1899). I dramat blir konung
Pururavas förmäld med apsrasen (himmelsk nymf)
Urvaci. Denna blir svartsjuk på sin make, förvandlas
till en lian, men räddas af sin kunglige make, som
utom sig irrat omkring för att finna den riktiga
talismanen för häfvande af förtrollningen. Dramen
föreligger i hufvudsakligen två recensioner, hvaraf
en från Syd-Indien är vetenskapligt behandlad
af Pischel i "Monatsberichte der k. preussischen
akademie der wissenschaften", 1875. Bland upplagor
(af vulgatatexten) må nämnas den af Lenz, "Urvasia
Fabula Calidasi" (med lat. öfv och kommentar 1833-34)
och F. Bollensen, "V., das ist Urvasi, der preis
der tapferkeit" (med öfv. och kommentar, 1846),
samt en mängd indiska, bland hvilka må nämnas Shankar
Pandurang Pandit, "The Vikramorvaciyam" (med engelska
noter, i "Bombay sanskrit series" 16, 3:e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
