- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
415-416

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viksala ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

415

Viktor-Viktor Amadeus

416

från marken, hvarefter den kastande sätter den i
svängning of ver hufvudet. Farten underlättas af ven
därigenom, att den kastande själf gör ett par snabba
helonivändningar, hvarefter vikten kastas rakt ut
från kastgränsen (se fig.). Till viktkastning räknas
icke kulstötning, släggkastning o. d. idrotts-

grenar.
E- B-11.

Viktor (lat. Victor, "segrare"). Tre påfvar och två
"motpåfvar" ha burit detta namn.

1. Y. I den helige (190-202), f. i Afrika,
efterträdde Eleutherus som romersk biskop troligen 190
(äfven andra årtal uppges) samt afled 202.

I striden mellan Väster- och österlandet ang. tiden
för påskens firande uppträdde han med stränghet mot
de österländske församlingslärarna, som, med biskop
Polykrates af Efesos i spetsen, fasthollo vid påskens
firande 14 nisan (se Påsk 2), och exkom-municerade
på den grund flera af Mindre Asiens församlingar.
Han måste dock snart upphäfva bannet
och låta de österländska församlingarna
tillsvidare hålla fast vid sitt gamla bruk.
Den s. k. dynamistiska monarkianismen (se
A n t i-trinitarier) bekämpade han med
hela sin kyrkliga myndighet och bannlyste
en af dess huf-vudmän, garfvåren Theodotos
från Konstantinopel. Själf synes han i sin
fientlighet mot denna riktning ha lutat åt den
s. k. patripassianismen. Y. var troligen den förste
biskop i Rom, som i handling sökte göra den romerske
biskopens primat of ver hela kyrkan gällande.

2. Y. II (1054-57) hette urspr. Gebhard, f.
i Schwaben, var son till grefve Hartwig af
Calw samt nära anförvant och förtrogen vän till

kejsar Henrik III. Sedan 1042 var Y. biskop af
Eichstädt och uppsattes 1054 af Henrik III på
Petri stol. I likhet med sin företrädare, Leo IX,
ifrade han mot den s. k. simo-nien inom kyrkan,
mot prästernas konkubinat och för celibatet samt
nitälskade i allmänhet för kyrkotukten. Synoderna i
Florens och Lyon 1055 samt Tou-louse 1056 vittnade
därom. På synoden i Lyon lät han genom Hil-debrand
af sätta icke mindre än sex biskopar. Själf gjorde
han 1056 en resa till Tyskland i kyrkliga ändamål och
fick då i Gosslar närvara vid Henrik III:s dödsbädd
samt af honom mottaga uppdraget att vara hans änkas,
kejsarinnan Agnes’, stöd och rådgifvare och sonens,
Henrik lY.s, förmyndare. Strax efter sin hemkomst
till Italien följde han 1057 Henrik III i grafven.

3. Y. III (1087), f. 1027, var son till Landulf Y,
furste af Benevento. Yid trettio års
ålder inträdde Desiderius (såsom han då hette)
som munk i benediktinklostret Monte Cassino,
hvars abbot han kort därefter blef. 1059 gjorde
Nikolaus

II honom till kardinal. På grund af hans dygder
och lysande egenskaper utsåg redan Gregorius VII
honom till sin efterträdare, men då efter Gregorius’
död kardinalerna uppfyllde dennes önskan (1086),

var det endast med största svårighet han omsider, på
våren 1087, lät förmå sig att bestiga Petri stol. Han
afled redan 16 sept. s. å. Under sitt korta regemente
visade han prof på kraft och energi. I själf va Rom
utkämpade han segerrikt en strid mot sin "motpåfve",
Klemens III. Med de mot påf-vens primat fientligt
sinnade franske prelaterna ärkebiskop Hugo af
Lyon och abboten Rikard af Marseille af-bröt han
all kyrkogemenskap, och mot sarasenerna i Afrika
påbjöd han ett slags korståg. På en synod i Benevento
beifrade han simonien och lekmannainvestituren. Till
sin efterträdare utsåg han biskop Otto af Ostia
(Urban II).

4. Y. IY. Tvenne :’motpåfvar" läto kalla sig Viktor
IV. Den ene var kardinal Gregorius Conti, som af
det mot påfven Innocentius II fientliga partiet
vid den förutvarande motpåfven Anacletus II:s död,
1138, valdes till dennes efterträdare. Efter två
månaders förlopp afsade han sig dock frivilligt
påfvevärdigheten. - Den andre var en kejserligt
sinnad kardinal Octavianus (Ött a vi a no), som vid
påfven Hadrianus IV :s död, 1159, af det kejserliga
(det ghibellinska) partiet valdes till motpåfve
mot Alexander III. Men ehuru han i kejsar Fredrik
I Barbarossa egde en mäktig beskyddare och af
de kejserliga synoderna i Pavia (1160) och Lodi
(1161) stadfästes i sina påfliga rättigheter,
förmådde han likväl icke göra dem gällande mot
Alexander. Han dog i Lucca 1164, sedan de båda
rivalerna gång på gång bannlyst hvarandra.
l-4. J- P-

Viktor Amad?US (it. Vittofrio Amaáeo), hertigar
af Savojen och konungar af Sardinien. - 1. Y. I,
hertig af Savojen, f. 8 maj 1587, d. 7 okt. 1637,
son till Karl Emanuel I och Katarina af Spanien,
efterträdde 1630 sin fader, deltog som Frankrikes
motståndare i Mantuanska tronföljdskriget, hvarunder
hela Savojen besattes af fransmännen. I freden i
Cherasco (1631) erhöll V. dock största delen af
grefskapet Monferrato, men af-trädde i hemlighet
till Frankrike i stället några städer och fästningar
vid franska gränsen. Y. var förmäld med Henrik IV:s
dotter Kristina. Han följdes af sin äldre son Frans
Hyacint, som i okt. 1638 efterträddes af sin broder
Karl Emanuel II, d. 1675. - 2. Y. II, den föregåendes
sonson, son till hertig Karl Emanuel II och Maria
Johanna af Savojen-Nemours, hertig af Savojen, konung
af Sicilien, konung af Sardinien, f. 16 maj 1666-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free