- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
421-422

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Emanuel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

421

Viktor Emanuel

422

Frans Josef af Österrike, och då var försoningen
fullständig mellan de bägge rikena och deras
furstehus. I okt. s. å. aftaåe, kejsar Vilhelm
I ett besök hos V. i Milano. Från denna tid
närmade sig Italien alltmer Tyskland och Österrike,
hvilken förbindelse öfvergick till ett förbund, den
s. k. trippelalliansen (se d. o.). Till sitt yttre var
V. undersätsig, bredaxlad och full af mannakraft. I
kroppsöfningar var han en mästare. Ett öfverdådigt
mod visade han såväl i drabbningarnas kulregn som på
stengets j akterna. Ehuru ingen betydande häriförare,
visade han dock äfven under drabbningarna prof på en
klar uppfattning af läget. V. egde betydande förmåga
att umgås med folk af alla samhällsklasser. Genom
sin öppenhjärtighet och gladlynthet tjusade han
folket. Trots sin antikyrk-liga politik var V. en i
vissa fall ända till bigotteri troende katolik. Döende
yttrade han till sin biktfader, att han dog som
katolik, att han alltid känt stor vördnad för påfvens
person och att han ångrade sig, om han genom någon
handling uppväckt den helige faderns personliga
missnöje. Men i allt hvad han hade gjort hade han
velat uppfylla sin plikt som medborgare och furste,
utan att därför vilja förgripa sig på sina fäders
religion. Pius IX och konungen voro personligen goda
vänner. V. egde flera sin släkts mest karakteristiska
egenskaper, bl. a. kallt beräknande förstånd; däremot
saknade han hvarje böjelse för mysticism. Han var
därjämte godhjärtad och frikostig, hvarför ock hans
affärer kommo i ett dåligt skick. Som statens finanser
voro dåliga, reducerade han sin civillista. Med
sin gemål hade han 8 barn, bl. a. Umberto (f. 1844,
d. 1900), som efterträdde honom på tronen, Amadeus
(f. 1845, d. 1890), hertig af Aosta, 1870-73 konung
af [Spanien, Otto Eugen (f. 1846, d. 1864), hertig af
Monferrato, samt döttrarna Klotilda (f. 1843, d. 1911)
och Maria Pia (f. 1847, d. 1911), g. m. konung
Ludvig af Portugal. Efter sin gemåls död stod han i
intimt förhållande till Kosa Vercellone (f. 1833,
d. 1885), en tamburmajors dotter, med hvilken han
under en sjukdom 1869 vigde sig och hvilken han
gaf titeln grefvinna de Mirafiore. Sönerna i detta
gifte beredde honom mycken förtret. Statyer eller
monument of ver V. ha rests i Turin (2), Milano,
Venezia, Genua, Aosta, Florens, Livorno, Neapel
m. fl. städer. Om det storartade V.-monumentet i
Kom se d. o., sp. 976 och pl. XI. Litt.: Bersezio,
"II regno di V. E. II" (8 bd, 1878-95), Cappeletti,
"Storia di V. E. II" (3 bd, 1893), och H. Wieselgren,
"Cavour" (1884). 2. V. III, den föregåendes sonson,
son till konung Umberto och dennes drottning,
Margareta af Savojen, f. 11 nov. 1869 i Neapel, erhöll
en omsorgsfull uppfostran. I likhet med fadern visade
han stora militära intressen. Som chef för armékåren
i Neapel ådagalade han militär och administrativ
förmåga. Utom de militära göromålen sysslade han
med numismatiska studier och företog långa resor,
bl. a. till Syrien och Spetsbergen. Som kronprins
förde han ett tillbakadraget lif. Efter mordet
på Umberto 29 juli 1900 besteg V. tronen. V.s
giftermål 24 okt. 1896 med Elena af Montenegro
(f. 1873), dotter till konung Nikolaus af
Montenegro, medförde värdefulla förbindelser på
Balkanhalfön. Trippelalliansen förnyades 1902

och 1912. Närmandet till Frankrike, som redan tidigare
hade inledts, fortsattes och fick sitt uttryck
bl. a. i överenskommelsen 1901 rörande Tripolis. På
Algeciraskonferensen 1906 trädde Italien på Englands
och Frankrikes sida mot Tyskland. Bos-niens och
Hercegovi-nas införlifvande med Österrike 1908
vållade en stark misstämning i Italien. Mötet mellan
V. och kejsar Nikolaus i Kacconigi 1909 ådagalade,
att äfven med Ryssland närmare förbindelser hade
knutits. Genom Tripoliskriget (se d. o.) 1911-12
förvärf-vade Italien ändtligen viktiga besittningar
på Medelhafvets södra strand. Ännu vid Världskrigets
början (1914) betonade V. sin ställning som Tysklands
allierade, men meddelade samtidigt, att Italien skulle
bli neutralt. Redan i maj 1915 drefs dock Italien in i
kriget på ententens sida, sedan det fört långvariga
underhandlingar om att erhålla kompensation för
bibehållen neutralitet. V:s roll därvidlag är ej
fullt klar. Olika uppfattningar ha uttalats om,
huruvida han gillade den politik, som fördes af
ministären Salandra eller motvilligt af hänsyn
till dynastiens ställning lät af aktivistpartiet
drifva sig till krigsförklaringen. V. lämnade maj
1915 Kom för att i högkvarteret öfvertaga högsta
befälet öfver italienska armén. Bristande framgång i
kriget och de stora ekonomiska svårigheter, som detta
medförde, vållade i vissa klasser stark motvilja mot
kriget. Freden 1919 medförde, att irredentisternas
program om förening med moderlandet kunde genomföras
beträffande Trentino och Istrien med Trieste. Äfven i
öfrigt lyckades Italien göra betydande territoriella
íörvärf, såsom Tolföarna. däribland Khodos, och
dess strategiska ställning vid Adriatiska hafvet
förstärktes. Beträffande inrikespolitiken har V. visat
utpräg-ladt liberala tänkesätt. Det italienska
konungaparet besökte Sverige sommaren 1913. I sitt
äktenskap har V. l son, Umberto (f. 1904), prins af
Piemont, och 4 döttrar: Jolanta (f. 1901), Mafalda
(f. 1902), Johanna (f. 1907) och Maria (f. 1914).
1. A. H-ld. (E. N-nn.) 2. E. N-nn.

Viktor Emanuel (it. Vüto’rioEmanuele), konungar af
Sardinien. - 1. Y. I, f. 24 juli 1759 i Turin, d. 10
jan. 1824 på slottet Moncalieri, son till konung
Viktor Amadeus III, bidrog som prins (af Aosta) i
väsentlig mån till, att Sardinien deltog i koalitionen
1793 mot Frankrike och sökte, ehuru förgäfves,
1796 hindra, att fred slöts med detta land. Efter
broderns, Karl Emanuel II:s, tronafsä-gelse 4 juni
1802 besteg V. tronen. Riket var då förminskadt till
endast ön Sardinien, enär hans företrädare 1796 och
1798 nödgats afträda alla besittningar på italienska
fastlandet. Under skydd af England och med engelska
och ryska subsidier härskade V. på Sardinien till
1814, då han efter Napoleons fall kunde återvända
till Turin. Under sin långvariga vistelse på Sardinien
förmådde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free