- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
425-426

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Emanuel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Douglas’ slott Langenstein i södra Baden, där
drottningen vistades till maj 1919, då hon flyttade
till storhertigliga slottet Mainau i Bodensjön. Först
sedan lugnare förhållanden inträdt, kunde drottningen
vända hem och återkom 1 aug. 1919 till Stockholm.

Drottningen har idkat stor välgörenhet. Efter
prinsessan Eugenie öfvertog hon ledningen af
Eugeniahemmet och efter änkedrottning Sofias död
af Sophiahemmet. I aug. 1914 bildades under hennes
ledning den s. k. Drottningens centralkommitté, som
hade till första uppgift att organisera och leda det
enskilda nödhjälpsarbetet under Världskriget och
som fortsatt sin välsignelsebringande verksamhet
äfven efter kriget (se vidare Drottningens
centralkommitté
. Suppl.). Hennes arbete i spetsen för
kvinnorna till landets gagn verkade manande, och ett
uttryck därför var den storartade gåfva af arbetade
och stickade plagg (mer än 70,000) till förmån för
landets försvarare, hvilken hopbragts af nära 33,000
kvinnor, och öfverlämnades till drottningen 12 mars
1915. Persedlar dels ur denna s. k. reservdepå,
dels förfärdigade af damer, som drottningen vid
upprepade tillfällen samlat å Stockholms slott för
dylikt ändamål, eller af nödlidande, åt hvilka på
sådant sätt bereddes arbete, ha vid flera tillfällen
utdelats, hufvudsakligen åt barn. En mycket stor
utdelning ur reservdepån gjordes 12 mars 1920, då
persedlarna fördelades genom landshöfdingarna i de
län, där understöd voro mest af nöden, och i de större
städerna genom diakonissorna. För befolkningen i öfre
Norrland har drottningen alltid visat stort intresse
och därvid bl. a. väckt tanken på upprättandet af en
sjukstuga i Karesuando. I anledning däraf insamlade
1920 en del damer och öfverlämnade till drottningen
en betydande penningsumma för att förverkliga denna
tanke. Med den öfriga kungliga familjen nedlade
drottningen ett intresseradt arbete för ordnandet
af Röda-korssjukhuset å Rosersbergs slott och för
planerandet af ett sjukhus för sårade och sjuka
officerare å Gripsholms slott. Hon är beskyddarinna
af den efter henne uppkallade Viktoriastiftelsen (se
d. o.) i Köpenhamn. För försvaret har drottningen
visat stort intresse; särskildt ha soldat- och
örlogshemmen, hvaraf flera bära hennes namn (det i
Stockholm invigdes i dec. 1908), legat henne varmt
om hjärtat, och hon har ställt sig som beskyddarinna
af föreningen Sveriges flotta (se d. o.).

Drottningen har skänkt sin gemål tre söner: Gustaf
Adolf, hertig af Skåne, sedan 1907 kronprins,
f. 11 nov. 1882, Vilhelm, hertig af Södermanland,
f. 17 juni 1884, och Erik, hertig af Västmanland,
f. 20 april 1889, d. 20 sept. 1918.

Se Cecilia Bååth-Holmberg, "Från drottningens ö"
(1920), där förf. lämnar en af sympati och beundran
fylld skildring af drottning V:s personlighet.

Viktoria (Victoria), drottning af Storbritannien
och Irland, kejsarinna af Indien (sistnämnda titel
antog hon 1 jan. 1877), f. 24 maj 1819 i Kensington
palace i London, d. 22 jan. 1901 på slottet Osborne
på Wight, var dotter till Georg III:s fjärde son
hertig Edvard af Kent och prinsessan Viktoria af
Sachsen-Saalfeld-Koburg (se om dem Edvard,
engelska prinsar 5). I dopet

illustration placeholder
Fig. 1. Drottning Viktoria vid regeringstillträdet.


erhöll hon namnen Alexandrina V., det förra efter
sin gudfader tsar Alexander I; under hennes första
lefnadsår kallades hon Alexandrina, och under åren
närmast före hennes tronbestigning föreslogs att
utbyta det i England ovanliga namnet V. mot Elisabet
eller Charlotta. Hon erhöll en synnerligen vårdad
uppfostran under uppsikt af sin moder och morbrodern
prins Leopold af Koburg (sedermera konung Leopold
I af Belgien) med en tysk hofdam, Louise Lehzen,
som guvernant. Efter Vilhelm IV:s tronbestigning
var hon närmaste arfvinge till tronen, och modern,
som af sin svåger Vilhelm på ett stötande sätt
tillbakasattes, lät henne från 1832 företaga resor
i olika delar af England, hvaremot hon endast föga
deltog i hoflifvet. Leopold af Belgien önskade lifligt
att se V. förmäld med sin brorson, prins Albert af
Sachsen-Koburg och Gotha, och arrangerade därför
1836 ett besök af denne och hans äldre broder Ernst i
London, hvarpå Vilhelm IV genast som motvikt inbjöd
tre andra unga furstar (prins Alexander af Oranien
och två braunschweigska prinsar). V., som några
veckor förut blifvit myndig, blef vid sin farbroder
Vilhelm IV:s död 20 juni 1837 Storbritanniens och
Irlands drottning och kröntes som sådan 28 juni
1838. Hennes politiska uppfostran öfvertogs nu
främst af premiärministern lord Melbourne, hvilken
för att hindra sidoinflytanden äfven åtog sig att
bli hennes privatsekreterare; konung Leopold hade
till myndighetsdagen sändt henne en annan politisk
uppfostrare, baron Stockmar (se d. o.), hvilken
äfven kom att öfva stort inflytande på hennes
politiska åskådning. Af dem bägge inhämtade hon
moderatliberala tänkesätt, och vid ministerkrisen
i maj 1839 motsåg hon med ledsnad sin faderlige
vän Melbournes ersättande som premiärminister
med den stelt "tillknäppte" Peel. Dennes i något
obehändig form framställda kraf på, att hofdamerna i
drottningens närmaste omgifning, hvilka genomgående
tillhörde whigpartiet, skulle utbytas mot andra,
tillhörande tories, framkallade hos den unga
drottningen, som (utan orsak) fruktade att bli skild
från sin uppfostrarinna baronessan Lehzen, formlig
förtviflan; hon tillkallade Melbourne och svarade
efter samråd med honom, att hon "ej kunde gå med på
en åtgärd, som hon ansåg strida mot sedvanan och var
stötande för hennes känslor". Peel afstod då från
att bilda ministär, och whigministären kvarstod. Sitt
förfarande vid denna episod (the bedchamber question)
kallade hon sedermera själf dåraktigt, och vid
ministerskiftet 1841 löstes frågan utan svårighet
därhän, att endast öfverhofmästarinnan skulle växla
med ministärerna. Konflikten framkallade emellertid
hos V. en känsla af hjälplöshet och ensamhet, hvaraf
konung Leopold drog fördel för sina planer på hennes
giftermål.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free