Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Emanuel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prins Albert kom på hans tillskyndan hösten 1839 på
besök i Windsor, och mellan honom och drottningen
bröt mycket snart en djup och äkta tillgifvenhet
fram; drottningen friade och tillkännagaf (23 nov.)
i rådet sin förlofning. Ute i landet var den ej
synnerligen populär, och frågan om prinsens rang
framkallade en del svårigheter. Giftermålet egde
rum i London 10 febr. 1840. Prins Albert (se d. o.,
sp. 483–484) blef genast V:s intimaste politiske
rådgifvare, snart också hennes privatsekreterare;
hans ställning som drottningens "ständige minister"
ledde ibland till konflikter till följd af ingrodd
engelsk misstro mot utlänningar och författningens
kraf på parlamentarisk kontroll öfver regentens
rådgifvare. V. egnade sig under hela sin regering
med outtröttlig flit åt regentplikterna, förbehöll
sig rätt till detaljgranskning och kritik af
alla viktigare statsakter, men böjde sig alltid
för folkviljan, när denna af henne erkändes vara
tydligt uttryckt. Sitt lifligaste intresse egnade
hon utrikespolitiken och, från Krim-kriget 1854–56,
äfven alla militära frågor. Med Peel och hans
utrikesminister Aberdeen kom hon förträffligt
öfverens, men med Palmerston hade hon ständiga
slitningar, dels enär hon ogillade hans sympati
för revolutionära rörelser i utlandet, särskildt
i Italien, dels enär han själfrådigt ville bestämma
utrikespolitiken, utan att på förhand underrätta henne
om sina afsikter. En första konflikt inträffade
1840, då V. fruktade krig med Frankrike som följd
af hans Orientpolitik; nya slitningar följde 1848–50
(i slesvig-holsteinska frågan och Pacifico-affären;
se Pacifico), och 12 aug. 1850 tillställde
drottningen premiärministern Russell ett memorandum,
hvari hon af Palmerston kräfde dels bestämda
förslag, så att hon alltid skulle tydligt veta, hvad
hon sanktionerade, dels, att det sanktionerade ej
därefter godtyckligt ändrades af ministern. Palmerston
lofvade foga sig efter dessa önskemål, men förblef i
praktiken lika själfrådig som förut, och då han efter
prins Napoleons statskupp i Frankrike (2 dec. 1851)
till franska sändebudet uttryckt sitt gillande, utan
att vare sig V. eller premiärministern på förhand
underrättats, nödgades han afgå, något som dock
mindre var V:s verk än Russells. Vid amerikanska
inbördeskrigets utbrott följde V:s och hennes gemåls
sympatier nordstaterna, ministären Palmerstons däremot
sydstaterna, och det berodde till stor del på ett af
V. understödt taktfullt ingripande af prins Albert,
att Trent-affären (se d. o.) ej ledde till Englands
intervention i kriget på sydstaternas sida. Albert
var då redan dödssjuk, och han afled 14 dec. 1861. V:s
sorg var gränslös; det dröjde en tid, innan hon kunde
återgå till sina regentplikter, hon bar sorgdräkt
till döddagar och skydde under sitt återstående
lif ceremoniellt offentligt uppträdande i så hög
grad, att den monarkiska känslan bland befolkningen
till en tid afsevärdt försvagades, hvartill äfven
bidrog hennes månhet om att tillförsäkra den talrika
kungliga familjens medlemmar apanage. V:s ej minst
af familjeskäl påverkade partitagande för Preussen
i den slesvig-holsteinska frågan 1863–64 bidrog
väsentligt att hålla England utanför dansk-tyska
kriget. Disraelis djärfva rösträttsreform 1867 stödde
hon under
påverkan af sin tidigt förvärfvade whiguppfattning
om rösträttsreformers förmåga att stärka
monarkiens ställning. Till Gladstone var V:s
förhållande städse kyligt, medan Disraeli
som premiärminister däremot förstod att vinna
hennes fulla förtroende och tillgifvenhet. Hon
ingrep medlande vid konflikter mellan öfver- och
underhus 1869 (om statskyrkan på Irland) och 1884
(om en ny rösträttsreform). Gladstones irländska
home-rule-politik kritiserade hon ihärdigt, och
förgäfves sökte hon 1884 förmå honom till att i
tid vidtaga energiska åtgärder för undsättande
af Gordon i Kartum. På äldre dagar kom V.,
särskildt från 1880-talet, att af hela det
brittiska rikets befolkning uppfattas som ett
förkroppsligande af riksenheten, och denna känsla
kom till imponerande uttryck inom alla delar af
riket vid hennes 50-års-jubileum som regent 1887
och vid "diamantjubileet" 1897. Själf gaf hon det
stöd hon förmådde åt den nya "rikspolitiken"; redan
vid Brittiska Indiens läggande direkt under kronan
(1858) hade hon ingripit för att åt proklamationen
därom förläna en landsmoderlig ton, och den indiska
kejsarinnetitelns antagande 1877 gaf henne stor
tillfredsställelse, liksom hon äfven med lifligt
intresse följde Chamberlains försök att bringa
kolonierna i intimare kontakt med moderlandet. Under
boerkrigets första år var hon outtröttlig i att, trots
växande ålderdomssvaghet, genom budskap, inspektering
af trupper, främjande af arbete för soldaternas
bästa o. s. v. lägga i dagen sin sympati för dem,
som då kämpade för rikets sammanhållning. Dessa
ansträngningar bröto hennes sista krafter och
påskyndade hennes frånfälle. – I sitt
privatlif var V. en förebild af huslighet,
 |
| Fig. 2. Drottning Viktoria, kejsarinna af Indien, på äldre dagar. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
