Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wildenfels ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planer på Englands krona genom att 1064 föra i hans
våld Jarl Harald Godwinsson, som lär ha måst köpa sin
frihet med högtidlig ed att stödja V:s tron-anspråk
(eller enligt en annan uppgift att äkta V:s dotter;
se fig. till art. Bayeux-tapeten, t. v. nederst). Ett
par år därefter, då Edvard Bekänna-ren dog, besteg
Harald själf Englands tron. V. beslöt då att eröfra
den för egen räkning, ögonblicket var gynnsamt, i det
att såväl Frankrike som Tyskland hade minderåriga
konungar och England samtidigt anfölls af norske
konungen Harald Hård-råde. Om V:s förberedelser se
England, sp. 606. Efter att med svårighet ha
skaffat sig sina baroners medverkan och förbundit sig
med Haralds upproriske broder Tostig landsteg V. 28
sept. vid Pevensey på kusten af Sussex med troligen
omkr. 30.000 man. och 14 okt. på aftonen planterade
han som segrare påfvens eröfringsföretaget såsom
ett slags korståg betecknande fana på slagfältet
vid Hastings. Allt motstånd syntes med ens brutet;
redan på juldagen satte i Westminster ärkebiskopen
af York kronan på hans hufvud. Fullbordad blef
eröfringen först 1071, sedan V. kufvat en folkresning
i norra England, tagit Chester, drifvit skottarna
tillbaka, förmått danske konungen Sven Estridssons
i Humbermynningen härjande flotta att segla hem samt
betvungit den tappert försvarade ön Ely. Nu begynner
ett strängare regemente; det nationella rättsväsendet,
språket, kyrkoförfattningen komma i fara, engelsmäns
gods konfiskeras i massa till normandernas förmån,
kyrkan rensas från infödda prelater, och själfve
Stigand på Canterburys ärkestol måste lämna rum åt
Lanfranc. Under dessa år lade V. grundvalarna till
en förvaltnings-byggnad, som gjorde kronan lika stark
emot den underkufvade folkstammen som emot hans egna
yasaller och hjälpare. Dessas själfrådighet dämpades
efter det stränga undertryckandet (1075) af "earlernas
uppror", och sina sista år kunde V. företrädesvis
egna åt kontinentens angelägenheter. Där mötte honom
nya fiender: sonen Robert i Normandie och konung
Filip i Frankrike. Med föga hvila och växlande lycka
hade striden länge pågått, då V. 1087 under grymma
härjningar inföll i det franska området Vexin. men
vid en ridt bland det eröfrade Mantes rykande ruiner
(15 aug.) snubblade hästen, och den fetlagde konungen
ådrog sig en inre skada, som efter några veckor
medförde döden. Eröfrarens ben lades i den af honom
själf uppförda katedralen i Caen. – V. är den siste
och störste af de store nordiske statsgrundläggarna
vid medeltidens början. Om vikingen erinrade den
bistra uppsynen, de jättelika kroppskrafterna,
den obändiga vreden, det blinda modet i strid. Men
på samma gång vittna beräkningen i hans planer och
kraften att genomföra dem om den fulländade politikern
och fältherren. Under årens strider hårdnade och
mörknade alltmer Eröfrarens lynne. Den mörka bilden
upplyses dock genom spridda drag af humanitet;
och privatmannens dygder – oskrymtad gudsfruktan,
måttligt lefnadssätt, äktenskaplig trohet - trifdes
hos honom väl tillsammans med regentens hänsynslösa
hårdhet. Af V:s många barn efterträdde Robert honom
i Normandie, Vilhelm och Henrik efter hvarandra i
England. Dottern Adela blef gift med grefve Stefan af
Blois. Bland nyare arbeten om V. märkas E. A. Freeman,
"History of the norman conquest", III–V (1870–76),
Planché, "The Conqueror and his com-panions" (1874),
J. E. Green, "The conquest of England", II (1883;
ny uppl. 1899), och F. M. Stenton, "William the
conqueror" (1908).
2. V. II den röde (lat. Rufus), den föregåendes tredje
son, f. mellan 1056 och 1060, d. 2 aug. 1100, stod
under fejden mellan brodern Robert och fadern på den
senares sida. I enlighet med faderns förordnande på
dödsbädden blef han efter honom konung i England,
1087, och Roberts försök att med vasallernas
hjälp rycka kronan ur hans händer misslyckades
därigenom, att V. emot dem kallade det
engelska folket till bistånd. Sedan dess var hans lif
liksom faderns en enda beständig fejd, med brodern
i Normandie, ända tills han 1096 fick of v ert
a dennes län, då Robert själf drog bort på korståg,
med de upproriske vasallerna ännu en gång 1095,
med Skottlands konung 1091, med walesarna
1096 och 1097 samt med Frankrikes konung 1091,
1094, 1097 o. följ. år. Dessemellan tvistade han
med sitt prästerskap, hvars gäll han brukade lämna
obesatta för att själf skörda anna-terna, och 1097
måste själfve ärkebiskop Anselm af Canterbury
undan hans vrede lämna landet på en Romresa,
till hvilken han endast med svårighet utverkade
konungens tillstånd. Samma hänsynslösa snikenhet
och despotism ledde V:s regeringshandlingar, då
han utbildade länsinstitutionerna till ett helt
system af utpressningar, kastade utarmande
bördor på jordbruket, tillämpade sin faders
jaktlagar med skoningslös stränghet o. s. v.
Y. hade ärft sin faders våldsamma och mörka lynne,
hans energiska kraft och djärfva beslutsamhet,
men hos honom urartade de till brutalitet, och han
saknade hvarje spår af Vilhelm Eröfrarens moraliska
storhet. Han var utan tro och skam, lika lastbar
i sitt privat-lif som tyrannisk i det offentliga,
hånande löften och förpliktelser, liksom han i dagligt
tal hädade det heliga. Sitt tillnamn fick han af sin
ansiktsfärg. V. den röde fanns en dag, 2 aug. 1100,
död i New Forest med en jaktpil i sitt bröst, just
när han förberedde ett eröfringståg till Akvitanien.
Man vet ej, om där förelåg mord eller
olyckshändelse. Prästerna i Winchester läto
jorda honom utan några kyrkliga ceremonier,
liksom om han varit bannlyst. V. afled ogift.
Jfr E. A. Freeman, "The reign of W. Rufus" (2 bd, 1882).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
