- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
465-466

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och hans andra gemål, Juliana von Stolberg. Vid 11
års ålder, 1544, ärfde han det i södra Frankrike
belägna furstendömet Oranien (Orange) efter sin kusin
på fädernet, prins René af Nassau-Châlons, upptogs
samtidigt som page i kejsar Karl V:s hof och blef
i Bruxelles uppfostrad i katolsk tro, ehuru hans
illustration placeholder

föräldrar anslutit sig till protestantismen. Af
kejsaren, som tidigt fick syn på hans ovanliga
begåfning, omfattades han alltid med synnerlig gunst,
användes, ehuru knappast mer än yngling, i viktiga
militära och diplomatiska värf samt anbefalldes
af Karl, när denne slutligen nedlade sina kronor,
åt sonen Filip II af Spanien. Jämte flera andra
ädlingar sändes han till Frankrike som gisslan för
uppfyllandet af fördraget i Câteau-Cambrésis, till
hvars åstadkommande han i hög grad medverkat, och
erhöll under denna sin färd, genom ett förtroligt
meddelande af själfve den franske konungen Henrik
II, kännedom om en mellan Henrik och Filip träffad
öfverenskommelse, som gick ut på att genom en
fullständig massaker på alla kättare tillintetgöra
protestantismen i Frankrike och Nederländerna. Det
sätt, hvarpå han mottog detta meddelande, utan att
med ett ord eller en blick förråda, att förtroendet
blifvit gifvet oriktig person, förskaffade honom
tillnamnet den tyste. Vid Filips afresa från
Nederländerna blef V. medlem af statsrådet i Bruxelles
samt ståthållare i Burgund och prov. Utrecht, Zeeland
och Holland. Tidigt och på många sätt underkunnig om
sin konungs hemliga planer, blef han en oförsonlig,
ehuru klok och försiktig motståndare till hela
hans politiska system och en ifrig försvarare af
nederländarnas fri- och rättigheter. Redan från
början motsatte han sig Filips kyrkliga politik,
särskildt inkvisitionens införande i Nederländerna,
och blef en bitter vedersakare af Granvella, hvars
aflägsnande han oupphörligt påyrkade. I bildandet af
den s. k. kompromissen tog han icke del, ehuru han i
många fall gillade dess syftemål, och han använde sitt
inflytande för att mildra våldsamheten i de förbundnes
framfart. Under de oroligheter, som vid denna tid
(1566) upprörde Nederländerna, gjorde han sitt bästa
för att, så långt det var möjligt, med konungens
auktoritet förlika värnandet af fäderneslandets
rättigheter och aktningen för samvetets frihet. Först
underrättelsen om, att Nederländerna genom hertigen
af Alba skulle underkastas blodig terrorism, gjorde
V. till rebell och dref honom i landsflykt (maj
1567; han begaf sig till Dillenburg), sedan han kort
förut nedlagt alla sina ämbeten. Redan följande år
sökte han tills. med sin broder, Ludvig af Nassau,
befria Nederländerna från Albas tyranni, men måste
uppge försöket, sedan hans broder blifvit slagen
vid Jemmingen och hans egen här, med hvilken han
öfver Rhen och Maas ryckt in i Brabant, råkat i
upplösning. Från 1572, då med Brielles intagande af
"hafs-geuserna"

Nederländernas frihetsstrid egentligen begynte, var V.,
som då återtog ståthållarskapet öfver Holland
och Zeeland, alltjämt sitt folks ledare, i
oegennyttig fosterlandskärlek för alla ett lysande
föredöme. Hvad han med sin öfverlägsna statskonst
åsyftade och åtminstone delvis genomförde, var
återvinnandet och befästandet af Nederländernas
gamla fri- och rättigheter och de 17 provinsernas
fortfarande politiska förening på grundvalen
af religiös fördragsamhet. Denna politik fann
sitt uttryck både i pacifikationen i Gent (1576)
och i unionen i Utrecht (1579). Förhållandena
gjorde honom tidigt, ehuru han var katolik, till
en förkämpe för reformationen, och en småningom
mognande öfvertygelse förde honom slutligen (1573)
öppet öfver till den reformerta tron. Det hör till
egendomligheterna i Nederländernas frihetskamp,
att under de första åren Filips af Spanien
suveränitet öfver de revolterade provinserna icke
på allvar ifrågasattes. Man gjorde icke uppror mot
konungen, men kämpade i konungens namn mot hans egna
förtroendemän, Alba och dennes efterträdare. Först
1581 skilde man sig definitivt från Filip, som befanns
oförbätterlig. Grefvevärdigheten öfver Holland och
Zeeland uppdrogs åt "fader Vilhelm" (Willem vaer,
såsom folket kallat honom), och de öfriga provinser,
som icke försonat sig med Filip, erkände tills vidare,
mycket mot sin vilja, hertigens af Anjou suveränitet
i hopp om Frankrikes understöd. Ledare för det hela
förblef likväl alltjämt V., som Spaniens konung funnit
hvarken kunna köpas eller öfvervinnas. 1581 hade Filip
II på Granvellas råd lyst sin store motståndare i
bann och under löfte om furstlig belöning mot honom
hetsat Europas alla lönnmördare. Sedan den stunden
var V:s lif i ständig fara, och han föll också för en
mördares pistolskott. Gärningsmannen var en fanatisk
katolik, Balthasar Gérard, som till dådet uppmuntrats
af Alexander Farnese af Parma. V. ligger begrafven
i Nieuwe kerk i Delft. – V. var utan all fråga den
störste statsmannen bland sina samtida både med
hänsyn till storslagenheten af sina vyer och med
hänsyn till sättet att förverkliga sina planer. Han
blef grundläggaren af en republik, som under ett
århundrade var frihetens stöd i Europa, och han var
först och sist den förnämste målsmannen för religiös
fördragsamhet under hela reformationens tidehvarf. Han
var fyra gånger gift: 1) 1551 med Anna (d. 1558,
dotter till Maximilian van Egmond, grefve van Buren),
som skänkte honom två barn, Filip, hans efterträdare
i furstendömet Oranien, och Maria, g. m. grefve
Filip von Hohenlohe; 2) 1561 med prinsessan Anna af
Sachsen, kurfurst Morits’ dotter, moder till Morits,
V:s efterträdare i ståthållarskapet, samt Anna,
g. m. grefve Vilhelm Ludvig af Nassau, ståthållare i
Friesland, och Amalia, g. m. dom Manuel af Portugal;
3) med Charlotte af Bourbon, dotter till hertig
Ludvig af Montpensier, moder till 6 döttrar, bland
hvilka må nämnas den äldsta, Juliana, g. m. kurfursten
Fredrik IV af Pfalz; 4) 1583 med Louise af Coligny,
dotter till den bekante amiralen, moder till Fredrik
Henrik, som efterträdde sin halfbroder Morits i
ståthållarvärdigheten. Litt.:
Groen van Prinsterer, "Archives, ou correspondance inédite de la maison d’Orange-Nassau" (8 bd, 1835–47),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:19 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free