Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Williamson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Williamson-Willibrord
542
C2H,.HSQ4, så att C2H5OC2H5 (eter) bildas och H2
S04 regenereras. För förstående af andra kemiska
processer antog han, att ett liknande ständigt
pågående utbyte af radikaler mellan de reagerande
kropparna eger rum. Detta antagande, som blef af stor
betydelse för läran om förhållandet mellan hydrat och
anhydrider samt den om katalysens natur, kan anses som
en utveckling af Gay-Lussacs teori om "ekvipollensen"
eller utbytet af radikaler (ioner) mellan salter och
står nära en liknande slutsats af Clausius (1857). Den
slutgiltiga förklaringen af dessa företeelser gafs
af den elektrolytiska dissociationsteorien (se D i
s s o c i a t i o n). S. A-s.
Williamson Oiljemsøn], John, amerikansk målare,
f. 1826 i Skottland, d. 1885, kom i sin tidiga ungdom
till Amerika, slog sig ned i Brooklyn och blef en
ansedd landskapsmålare. (G-g N.)
Williams?nia Carruthers, bot. paleont., egendomliga,
efter W. C. Williamson (se denne) uppkallade
inflorescenser från juralagren, hvilka varit
föremål för mycket stridiga meningar. De äro än
skaf tade med skaftet betäckt af lansettlika,
tätt-ställda fjäll, än oskaftade samt utgöras af
ett af långa fjäll bestående, klotformigt omhölje
(ìnvolu-crum), som omsluter en inre päron- eller
pyramid-formad axel, hvars yta visar ärr efter vare
sig de manliga organen eller fröna. Som man ännu
icke lyckats erhålla något exemplar med bibehållen
inre struktur, har det varit omöjligt att närmare
af göra de på axeln befintliga organens natur,
och man har därför ännu ej med säkerhet kunnat ange
Williamsonias systematiska ställning. Williamson och
Carruthers förde inflorescenserna till cykadé-erna,
medan A. G. Nathorst påpekade den stora habituella
likheten med vissa balanoforéer, en jämförelse, som
han dock sedermera åter öfvergaf. Saporta betraktar
Williamsonia som angiospermer-nas förelöpare, en
"proangiosperme", en åsikt, som närmast är grundad på
teoretiska spekulationer. På grund af några vid Bjufs
grufvor i Skåne erhållna exemplar kunde Nathorst
ådagalägga, att en där förekommande Williamsonia
är inflo-rescensen af det släkte, hvars blad kallas
Anomoza-mites. Det är sannolikt, att en stor mängd
andra, hittills till cykadéerna hänförda, fossila
blad i verkligheten är williamsonier samt att dessa
tillhöra en cykadéerna närstående, men dock fullt
själfständig, numera h. o. h. utdöd familj. A. G. N.
Williams piller |>i’lJ8ms], farm., ett under
åtskilliga år i Sverige synnerligen spridt hemligt
medel (se H e m l i g a medel), ett lysande exempel på
läkemedelshumbug i stor stil. Pillerna ha utsändts
af firman Gablin & c:o i Paris, beledsagade af
väldig reklam. "Det finnes intet medel i världen,
som mot alla nervösa lidanden är verksammare"
o. s. v. Enligt analys 1902 af K. Th. Mörner innehöll
pillermassan kolsyrad iärnoxidul (ferrokarbonat) med
0,02 gr. järn i hvarje piller. Därjämte anträffades
groft pulvriserad brunsten, som är olöslig i
matsmältningsvätskorna och alldeles värdelös, men som
af såg att ge sken af, att pillerna innehölle någon
värdefull manganförening. Stryknin, som tidigare lär
ha förekommit, anträffades ej. of riga bibeståndsdelar
voro utan betydelse. Williams piller innehöllo samma
mängd järn som de officinella Biands piller (se
d. o.); dessutom voro de förra mer än 10 gånger dyrare
(en ask med omkr. 35 piller kostade 1902 2,65 kr.) än
Blauds piller på apoteket samt slarfvigt beredda och
expedierade. Deras bruk torde på senare tiden vara
i aftagande. C. G. S.
Williamsport [w^ljømspåt], stad i nordamerikanska
staten Pennsylvania, vid Susquehannas västra källflod,
110 km. n. om Harrisburg. Betydande timmermarknad
och sågverksindustri. Dessutom tillverkning af
möbler, träsprit, glas, läder, skodon, galoscher
m. m. 31,860 inv. (1910; 1919 enligt uppskattning
38,000). På grund af sitt sunda klimat och sina vackra
omgifningar är staden mycket besökt af sommargäster.
A. N-d.
Williamstown [«najemstáùn], förstad till Melbourne
(se d. o.).
Villiaumè [vijåm?], Nicolas, fransk skriftställare,
f. 1818, d. 1877, en tid advokat i Nancy,
deltagare i gatustriderna i Paris 1848 under
februari-revolutionen, är känd företrädesvis genom
Histoire de la revolution de 1789 (4 bd, 1850; flera
uppl.), i hvilken han upphöjer Bergpartiet till
skyarna, men nedsätter girondisterna.
Willibald, missionär, f. 700 i England, d. omkr. 787,
lämnades redan vid sex års ålder af sina föräldrar
att uppfostras af abboten Egwald i klostret Waltham,
där han vid mognare år aflade klosterlöftet. Därefter
begaf han sig 720 på en pilgrimsresa till Heliga
landet. Efter en längre tids vistelse dels i Rom,
dels i Jerusalem och i Konstantinopel drog han sig 729
undan till klostret Monte Cassino. där han uppehöll
sig i tio år. Jämte sin broder W u n n i b a l d
(d. 762) erhöll han därefter påflig fullmakt att
biträda Tysklands apostel, Eonifatius, vid dennes
missionsverksamhet. Af Bonifatius vigd till presbyter,
740, och året därpå till biskop, slog han sig ned
i trakten af Eichstädt (i nuv. republiken Bajern),
hvars förste biskop han blef. Där inrättade han flera
kloster och utvecklade äfven i öfrigt i likhet med
sin nyssnämnde broder, som tillsammans med honom
inrättade klostret Heiden-heim, liflig verksamhet
för kristendomens spridning och befästande. W:s
lefnad skildrades af en nunna i Heidenheim ("Vita
Willibaldi" 1. "Hodœpori-cum", den första biografien
på tysk mark, tr. i "Monumenta germanica. Scriptores",
XV, och hos Tobler, "Descriptiones Terræ sanctæ",
1874). Se A. Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands",
I (4:e uppl. 1904), F. Heidingsfelder, "Die regesten
der bischöfe von Eichstädt" (1915), och H. von
Schubert, "Geschichte der christlichen kirche im
frühmittelalter" (1917). ^ H. B. (Hj. H-t.)
Willibaldsburg, fäste. Se E i c h s t ä d t.
Willibrord, frisernas apostel och danskarnas förste
missionär, f. 658, d. 739, var son till en saxare
i Northumberland Wilgis, som grundlagt ett kloster
(sedan beröm dt genom Alkuin). Sonen uppfostrades
under Wilfriths ledning i klostret Ripon. Då den
sistnämnde 678 gick till Friesland, vände sig W. till
abboten-biskopen Egbercht på Irland. Denne synes ha
varit den förste, som klart fattat den kontinentala
missionens idé och som dess motiv framhållit germanskt
stamförvantskap. Efter 12 års lärotid sändes ock
W. af Egbercht till kontinenten 690. Pippins stora
seger vid Testry 68? hade gjort läget gynnsammare än
förut. W. vände sig först till Pippin för att få sig
anvisadt ett missionsområde, och reste därpå efter
Wilfriíhs före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
