Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Villkorlig dom
556
under uppsikt ställds. Dessa tjänstsmän
skulle i regelmässigt icke vara polismän, icke bära
uniform, j men vara af staten aflönade och i regel
ha polis- j myndighets befogenheter. I detta sitt
första íram- j trädande bestod sålunda den villkorliga
domen icke blott däri, att straff skyldigheten
förklarades villkorligt bortfalla, utan fastmera
däri, att ett öfver-vakande genom offentlig
myndighet villkorligt trädde i straffets ställe.
Så uppstod det s. k. pro-òation system, som sedan i
här nämnda form på lagstiftningens väg spridde sig
till öfriga unions-stater, dock relativt sent
(först vid sekelskiftet) och ännu endast mycket
delvis, för så vidt fråga är om dess tillämpning af
ven på vuxna förbrytare.
Detta övervakningssystem blef emellertid icke det
för institutet utmärkande vid dess ofverflyttande
till utom-amerikansk mark. Redan 1887 tillkom
visserligen i England efter amerikanskt föredöme
den s. k. Probation of first offenders act, men
för denna var systemet med offentliga öfvervakare
främmande, och därjämte inskränktes dess användning
till personer, som icke förut sakfällts för brott. I
st. f. övervakningssystemet trädde här allenast en
högtidlig förklaring af den skyldige, med eller utan
ställande af borgen, att han under pröívotiden skulle
hålla friden och iakttaga ett godt uppförande ("keep
the peace and be of good behaviour"). Dessutom gjordes
af ven den begränsningen, att metoden skulle få
tillämpas endast på brott, som icke förskyllde svårare
straff än 2 års fängelse. Liksom i Förenta staterna
hade vidare domstolen helt i sin hand att bestämma
pröfvotidens längd. I denna form vann institutet
ock utbredning i den öfriga anglosaxiska världen:
Nya Zeeland och Queensland 1886, Syd-Australien
1887, Canada 1889 (sedermera i dess strafflag 1892),
Victoria 1890, Väst-Australien 1892 och Nya Syd-Wales
1894.
I ett annat afseende anslöt sig däremot denna engelska
lagstiftning nära till sin amerikanska förebild,
nämligen däri, att domstolen, då den villkorligt
befriade den brottsliga från straff, gjorde detta i
den form, att den af stod från att fälla honom till
straff och nöjde sig med en blott sakerförklaring. I
detta hänseende undergick emellertid institutet ännu
en ändring, då det från England öfverfördes till det
europeiska fastlandet. Så skedde nämligen mycket
snart. Tidigast infördes den villkorliga domen i
Belgien genom lag af 1888, därefter i Frankrike genom
lag af 1891 (den s. k. Loi Be-renger). Därefter följde
Portugal (1893), Norge (lag af 1894, i hufvudsakligen
oförändrad form intagen i norska strafflagen af
1902) samt, efter ett årtiondes afbrott, Italien
(lag af 1904, sedan intagen i den italienska
straffprccessordninsen af 1918), Danmark (1905) samt
Sverige (lag af 1906, sedermera ersatt med en ny lag
af 1918). Enligt samtliga dessa lagstiftningar är den
villkorliga domens användning icke, lika litet som i
England, inskränkt till att gälla allenast minderåriga
och är ej heller (med undantag för den nya svenska
lagen af 1918) förbunden med öfvervakning af den
domde enligt amerikansk metod. I hufvudsak är ock
för dem (dock icke i fråga om den nya svenska lagen)
gemensamt, att allenast begående af nytt brott under
pröfvotiden, icke brister i allmänt uppförande i
öfrigt, föranleder straffets utkräfvande. Men därjämte
innebär den villkorliga domen enligt
dem alla icke, såsom i de angelsaxiska länderna,
ett villkorligt uppskjutande af straffets ådömande,
utan domstolen ådöíner straff i vanlig ordning, men
förordnar i stället om ett villkorligt uppskof med det
ådömda straffets verkställande. Ifrågavarande motsats
i institutets anordning består alltjämt. Såsom skäl
mot det angelsaxiska systemet anföres olägenheten för
en domstol att, särskildt i länder med öfvervägande
muntlig process, först lång tid efter målets
handläggning skrida till straffets fixerande,
äfvensom att det försök till rättelse, som den
villkorliga domen utgör, icke blir tillräckligt
allvarligt, om man allenast inskränker sig till
en sakerförklaring. Därtill svara dock amerikanska
kriminali-ster, att sistnämnda olägenhet, åtminstone
hvad de minderåriga beträffar, bättre afhjälpes
genom en i domen anordnad öfvervakning, samt att
redan ett straffs ådömande alltför mycket märker
brottslingen för framtiden. Dessutom framhålles, att
det straff, som ådömes, innan man erfarit resultatet
af pröfvotiden, i regel blir alldeles för mildt
just för det fall, att straff verkligen behöfver
anlitas. Vill man häremot invända, att krafvet på
effektiv bestraffning lika väl kan uppnås därigenom,
att man bestämmer ett så mycket strängare straff för
det nya brott vederbörande eventuellt begått under
pröfvotiden, så kan detta dock icke gälla, därest
man genomför regeln, att en villkorlig dom skall
kunna förfalla af ven utan föröfvande af nytt brott,
blott på grund af delinkventens allmänna uppförande
under pröfvotiden, något, som särskildt är önskvärdt
i fråga om minderåriga förbrytare. Beträffande
dessa tillkommer slutligen den synpunkten, att
det, därest den villkorliga domen skulle visa sig
otjänlig, likvisst i fråga om minderåriga gäller
att träffa det så viktiga och svåra valet mellan
straff eller insättning i uppfostringsanstalt, och
att intresset af att uppskjuta detta val, till dess
jämväl erfarenheterna från pröfvotiden föreligga,
af ven kan göra det lämpligt att vid den villkorliga
domens afkunnande tills vidare stanna allenast vid
en sakerförklaring.
Slutligen är att märka, att i några europeiska
länder, däribland särskildt Tyskland, villkorlig dom
väl icke genom lag införts som ett själfständigt
rättsinstitut, men i stället regeringarna mer
eller mindre allmänt sökt tillgodose ifrågavarande
önskemål genom att i de fall, då en villkorlig dom
kunnat anses påkallad, meddela villkorlig benådning
under liknande villkor. Särskildt har denna metod i
Tyskland vunnit i betydelse och enhetlighet, sedan de
tyska förbundsstaterna 1903 öfverenskommit om vissa
gemensamma grundsatser för en dylik benåd-ningsrätts
utöfning. Därvid fastslogs bl. a., att densamma
företrädesvis skulle komma till användning i fråga
om delinkventer under 18 år.
Mellan de lagstiftningar, som sålunda infört den
villkorliga domen på Europas kontinent, förefinnes
dessutom en ytterligare motsättning i så måtto
att, medan somliga af dem i den villkorliga domen
egentligen se ett medel att i därför lämpade fall
undgå de kortare frihetsstraffens ogynnsamma
verkningar och därför medge ett villkorligt
uppskjutande af straffets verkställande, allenast då
frihetsstraff blifvit ådömdt, medge andra ett dylikt
uppskof, äfven då allenast böter ådömts. En medelväg
går i detta hänseende den svenska lagstiftningen,
hvilken medger villkorlig dom i fråga om bötesstraff
endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
