Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55?
Villkorlig dom
558
"där det är anledning antaga, att den dömde
till följd af fattigdom eller bristande
förvärfsförmåga skulle nödgas aftjäna böterna med
frihetsstraff". Ifrågavarande motsättning är dock
i flera fall väsentligen en motsättning allenast på
papperet. Erfarenheten visar, att af ven i flera af
de länder, hvilka oinskränkt medge villkorlig dom
äfven då allenast bötesstraff är ådömdt, densamma
relativt mycket sällan kommer till användning i fråga
om dylika.
Af större betydelse är den olikhet, som förefinnes
mellan dessa lagstiftningar med hänsyn till frågan,
vid huru pass svåra frihetsstraff ett dylikt
villkorligt uppskjutande af straffverkställigheten må
ega rum. Den belgiska lagen satte därvid maximigränsen
för det ådömda straffets storlek till fängelse i 6
månader. Den franska tillät villkorlig dom vid alla
fängelsestraff (maximum 5 år). I allmänhet har man
på senare tid velat medge dess användning, åtminstone
för vissa fall, å frihetsstraff upp till l år. Faran
för missbruk af ett dylikt utvidgadt bemyndigande från
domstolarnas sida synes ock vara ringa. Erfarenheten
ger vid handen, att äfven i länder, där marginalen
gjorts relativt stor, det ojämförligt största
antalet villkorliga domar afser relativt kortvariga
frihetsstraff (i Frankrike afse t. ex. i genomsnitt
endast c:a 10 proc. af de meddelade villkorliga
domar, som lyda å frihetsstraff, längre straff än
3 månader), men det är dock af en viss vikt, att
gränsen icke dras alltför snäf, enär domstolarna
eljest, såsom erfarenheten äfven i Sverige gett vid
handen, lätt förledas att ådöma alltför lindriga
straff i sådana fall, då villkorlig dom synes dem
påkallad. Ur denna synpunkt synes intet vara att
invända mot den förhöjning af densamma, som skedde
genom svenska lagen af 1918 från 6 mån. fängelse
(resp. 3 mån. straffarbete) till l års fängelse
(resp. 6 mån. straffarbete).
Om institutets kriminalpolitiska värde torde
det ännu vara för tidigt att söka fälla något
slutligt omdöme. Särskildt måste de gynnsamma
siffror, som från skilda länder publiceras ang. den
ringa åter-fallsprocenten under pröfvotiden bland
villkorligt dömda, upptas med stor försiktighet. Dels
voro pröfvotiderna vid institutets första användning
och äro i vissa länder ännu alltjämt relativt korta
(ofta endast 6 månader eller än kortare tid). Först
i de nyare lagstiftningarna ha sådana fixerats af
afse-värd längd (2-5 år; i den svenska lagen såsom
regel 3 år). Dels måste det med den stora rörligheten
hos nutidens befolkningar ofta bli vanskligt att
få konstateradt, huruvida en för brott lagförd
tidigare blifvit villkorligt dömd. Äfven om centrala
straffregister inrättats (hvilket stöter på större
svårigheter, ju större staterna äro) och äfven om det
är sörj dt för. att uppgift of ver alla villkorliga
domar inflyter till dessa, kan man naturligtvis icke
ålägga domstolar eller åklagarmyndigheter att i alla
de fall, då en person lagföres för brott, inhämta
utdrag ur straff registret. Detta kan åläggas dem,
endast då någon lagföres för mera betydande brott. Att
man under sådana förhållanden i ett litet land som
Belgien vid sekelskiftet kunnat konstatera, att i det
närmaste 27 proc. af alla villkorligt dömda ånyo begå
brott under pröfvotiden, är därför egnadt att ådraga
sig särskild upp-
märksamhet. Förhållandet föranledde 1901 ett
ministeriellt cirkulär till domstolarna med uppmaning
till större försiktighet vid den villkorliga domens
användning. Icke förty har man i 1912 års belgiska
statistik icke kunnat konstatera någon ändring i
dessa förhållanden.
På en i viss mån fastare grund befinner man sig,
om man undersöker, huru stor procent de villkorliga
domarna utgöra af de domar, vid hvilka sådan dom
med hänsyn till de ådömda straffens beskaffenhet
enligt lag kunnat förekomma. Därvid framgår, att
den villkorliga domen används i en betänkligt stor
omfattning (ofta omkr. 30-50 proc. af alla dylika
fall). För Sveriges del var detta procenttal i fråga
cm fängelsestraff: 23,7 proc. 1913, 25 proc. 1915,
38,s proc. 1916; i fråga om straffarbetsstraff 47
proc. 1913, 48,5 proc. 1915, 55 proc. 1916. Det
ligger nära till hands att anta, att en så riklig
användning af institutet lätt skall leda till
ett förflyktigande af straffhotet och därigenom
bidraga till en stegring af kriminaliteten i det
hela. Från skilda länder rapporterades ock redan före
Världskriget, att sär-skildt bland de minderåriga
kriminella elementen utbildat sig en uppfattning af
statens bestraffnings-metoder, närmast att återge
med satsen: första gången är det fritt! Det kan
i detta sammanhang förtjäna framhållas, att man i
ursprungslandet Amerika, där man icke kunnat uppställa
någon begränsning med hänsyn till det ådömda straffets
storlek, enär därstädes vid villkorlig dom något
straff öfver hufvud icke ådömes, stundom skapat en
nästan effektivare gräns genom att undantaga vissa
slags brott från dess tillämplighetsområde. Sålunda
undantages t. ex. i staten Illinois bl. a. inbrott i
bebodt hus samt olofligt tillgrepp och försnillning,
då det tillgripnas eller försnillades värde
öfverstiger 200 doll.
På senare tid har man i den europeiska lagstiftningen
sökt korrektivet mot de nu nämnda erfarenheterna genom
att söka med institutet införlifva det amerikanska
övervakningssystemet, vare sig allenast för
minderåriga brottslingar eller jämväl för vuxna. Genom
att med den villkorliga domen förbinda öfvervakning
hoppas man dels kunna motverka straffhotets
aftrubbande, dels skapa bättre garantier för den
villkorligt dömdes framtida förbättring. Början
gjordes redan 1905 och 1907 af vissa schweiziska
kantoner. Men det verkliga genombrottet betecknas
här af den engelska Probation of o†fenders act af
1907, som ersatte den äldre lagen af 1887. Denna
lag inför Probation officers efter amerikanskt
mönster. Deras anlitande är dock icke för domstolen
obligatoriskt. I dess spår följde den holländska
lagen i ämnet af 1915 och den nya svenska lagen af
1918 samt öfver hufvud de nyare lagförslagen. Enligt
den nya svenska lagen skola öfvervakare regelmässigt
förordnas. Endast om af särskilda skäl kan antas,
att den dömde skall utan öfvervakning låta sig rättas,
skall i domen före-skrifvas, att sådan icke skall ega
rum. öfvervakare eger rätt till viss, ehuru relativt
obetydlig ersättning.
Huruvida ett dylikt övervakningssystem, omplan-teradt
i europeisk jord, äfven skall visa sig tillräckligt
effektivt, är det framtiden förbehållet att
utvisa. Vanskligheten ligger främst i den starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
