Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villkorlig frigifning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
Villor-Villoteau
570
liga domstolen Fran£ois Ferrebouc under en träta j med
Y. och hans kamrater, och V. dömdes efter tortyr till
hängning. Med döden inför ögonen skref han "de hängdas
ballad". Genom att vädja till parlamentet lyckades
han emellertid få domen upphäfd och förvandlad
till tio års förvisning från Paris. Hvilka hans
öden sedan voro, vet man ej säkert. Enligt ett
samtida rykte, som anföres af Kabelais, skulle han
ha dragit sig tillbaka till Poitou, där han vunnit
en beskyddare i en välbeställd abbé; senare skulle
han ha låtit uppföra ett passionsspel på traktens
dialekt. Troligen var han redan död för längesedan,
då l:a uppl. aí hans skrifter utkom 1489; i hvarje
fall har han med den intet haft att beställa. Ur
V:s stormfyllda lif framspirade en diktning, som
med sådan kraft, åskådlighet och känsla återspeglar
hans eget upprörda inre, hans nöjen, passioner och
laster, att man med rätta karakteriserat honom själf
som den förste möderne skalden i Frankrike och en af
mänsklighetens säregnaste, och dock är hans diktning
till omfånget ej synnerligen betydande. Den består af
en del smärre poem, rondåer och ballader, till hvilka
ansluta sig hans båda större dikter, Lays (1456;
ofta kallad "Le petit testament" till skillnad från
den följande, som då kallas "Le grand testament")
och Testament (1461; sv. öfv. på vers af A. Handel
1920, i bibliofiluppl. på 100 ex.). Flera af sina
berömdaste smärre dikter, såsom Ballade des dames
du temps jadis, Les contredictz de Franc-Gontier,
balladen till modern och till "tjocka Margot", har
han infogat i "Testament". Till hans bästa öfriga
ballader höra trätan mellan V:s kropp och själ (1461),
i hvilken han för första gången börjar sin själf
rannsakan, och den ballad han skref, då han trodde
sig skola hängas (1462). Dessutom författade han
en numera förlorad roman, ett slags burlesk krönika
uppkallad efter en i Quartier latin berömd sten, P et
au diable, som gett anledning till en lång strid och h
varjehanda farsartade uppträden mellan konungens folk
och studenterna. Diktserien, "Les repues franches",
som finnes intagen i de flesta uppl. aí hans skrifter
och skildrar, huru man på alla sätt skaffar sig
gratismåltider, är däremot icke af V. Af hans lilla
litterära bagage skulle man kunna bortskära kanske
hälften (ungdomsdikter, tacksägelsedikter o. d.), utan
att därigenom förminska hans ära. Hvad som återstår,
en handfull dikter, är däremot af oförgängligt
värde. V. var känd som skald redan 1456. Han ansluter
i sin diktning till de härskande modemönstren, de
sista utlöparna af den allegoriskdidaktiska riktning,
som i Frankrike inledes af Rosenromanen. Hans
ungdomsdikter äro skrifna i Eustache Deschamps’ och
Alain Chartiers stil. Denna tids lyrik var ytterst
konventionell och förkonstlad. V:s stora insats
består just däri, att han i alla dessa gamla motiv
inlägger ett rent personligt genomlefvadt element och
alltid spelar på sitt eget hjärtas strängar. Och en
säregen personlighet är det, som här uppenbarar sig,
sant mänsklig i sin blandning af ironi, cynism och
innerlig känsla, med ett djupt behof att barnsligt
klaga, bikta, skratta och gråta. För V. bli "Lays"
och "Testament" till verkliga general-
bikter, i hvilka han hänsynslöst blottar sitt eget
lifs elände. Den första af dessa dikter är ännu
endast som ett parodiskt utkast till den senare,
men denna, skrifven då V. "druckit all sin skam",
återger med ruelse och ånger all den förtviflan, som
kan gripa en människa, då hon ser, att hon förfelat
sitt lif, då alla hennes illusioner äro döda och hon
icke ögnar något hopp framför sig. Idéinnehållet i
dessa dikter är föga nytt eller betydande. Hvarje
fransk predikant hade försökt att med varnande
ord inpränta den högtidliga känslan inför döden,
men ingen hade lyckats uttala dessa tankar med
den gripande åskådlighet, med denna förfärande
känsla af förtviflan. Däri ligger V:s styrka. Han
eger förmågan att omsätta abstrakta reflexioner
i lefvande taflor och att med några slående drag
återge, hvad som gjort intryck på honom, såsom
den berömda beskrifningen på Inno-censkyrkogården
visar. Och hela det gamla Quartier latin leíver
upp i hans dikt med sin pittoreska befolkning,
sina fria seder och sitt färgrika språk. En annan
egenskap, som är utmärkande för V., är hans förmåga
att hastigt förändra tonen. Han slår of ver från
tårar till skratt, från djupaste allvar till fräck
cynism. "Je ris en pleurs", som han själf säger. Det
är denna egenskap, som gjort, att man jämfört honom
med H. Heine. V. var högeligen uppskattad af sin egen
samtid. Klassiciteten förstod sig däremot icke på hans
poesi. Det var först med romantikerna, hvilka i honom
sågo en föregångare till sin egen individualistiska
lyrik, som intresset på allvar återuppväcktes för
hans diktning. Hos Musset, Baudelaire och framför
allt Verlaine återfinner man mycket af den anda,
som besjälat V. Öm hans utseende känna vi icke mera,
än hvad han själf säger, att han var "svartare än
ett mullbär", tidigt åldrad och "plus maigre que
chimère". Den staty (mod. af Etchéto), som reser sig i
Quartier latin, är således ett rent fantasiarbete. Den
första bevarade uppl. af Vis arbeten utkom 1489
och upp-lades ånyo 20 gånger till 1533. Då utkom CL
Marots något öfversedda och moderniserade uppl.. som
sedan omtrycktes i 10 uppl. till 1542. Från detta år
till 1723 utkom icke en enda upplaga. Under loppet
af 1700-talet började man åter sysselsätta sig
med V., och en ny uppl. utgafs 1723. Det var dock
först med romantiken, som forskningen började på
allvar. Abbé Prompsaults uppl. (1832), P. Lacroix’
(1854, 1866 och 1877) samt L. Molands beteckna stora
framsteg. Den bästa uppl. är A. Longnons (Euvres
complètes de F. V. (1892). - Litt.: A. Longnon,
"Étude biographique sur F. V." (1877), G. Paris,
"F. V." (1891), J. de Marthold, "Le jargon de
F. V." (1908), M. Schwob, "F. V." (1912), och
Levertin, "Fransk litteraturhistoria", I (s. å.).
J-M.
Villor, mek. Se Lås, sp. 156.
Villoteau [-åta], Guillaume André, fransk
musikskriftställare, f. 1759, d. 1839, blef kormästare
vid Stora operan i Paris och fick följa med Napoleons
expedition till Egypten, där han gjorde undersökningar
ang. de forntida egypternas samt de nyare egyptiska
blandfolkens musikinstrument, h varom han skref 4 af
handlingar i den vetenskapliga kommissionens stora
"Description de-1’Égypte".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
