Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. ex. i fråga om hafvens frihet, utan äfven
tryggandet af en helt ny mellanfolklig rättsordning,
i hvars framtida upprätthållande Förenta staterna
borde förpliktiga sig att deltaga som verksam medlem
af "en universell association af nationer". Denna
folkförbundstanke framförde W. första gången i ett tal
i fredsföreningen League to enforce peace i Washington
2? maj 1916, och den återkom i hans flesta tal under
presidentvalskampanjen hösten s. å. W. återvaldes till
president 7 nov. s. å. med rätt knapp majoritet, 276
elektorsröster från 30 stater mot 255 från 18 stater
för den republikanske motkandidaten Hughes. "Han höll
oss utanför kriget" var ett af de oftast använda
och kraftigast verkande argumenten i kampanjen för
W:s återval. I fredsfrämjande syfte, men ej som
ett medlingsanbud, riktade W. (18 dec.) till de
krigförande en uppmaning att kungöra sina krigsmål
och sina idéer rörande förebyggandet af krig för
framtiden. För detta sistnämnda syftes vinnande
ställde han i utsikt kraftig amerikansk samverkan,
"när kriget är öfver". Granskande de krigförande
parternas svar i ett tal till senaten 22 jan. 1917
framkastade W. lösensordet "fred utan seger" och
inskärpte, att "endast en fred mellan jämlikar kan
bli varaktig"; han skisserade äfven villkoren för
Amerikas deltagande efter fredsslutet i ett allmänt
fredsförbund (covenant of cooperative peace) samt
nämnde bland dess bärande principer hafvens frihet
och den nationella själfbestämningsrätten. Det
tyska proklamerandet af oinskränkt u-båtskrig (31
jan.) uppfattades af W. som ett löftesbrott och
gaf hans politik i fråga om de krigförande helt
ny riktning; han svarade omedelbart (3 febr.) med
afbrytande af de diplomatiska förbindelserna och
sökte genom en cirkulärnot (4 febr.) förmå samtliga
öfriga neutrala stater att ansluta sig till Förenta
staternas åtgärd. Ännu ett steg närmare kriget
tog W. 12 mars genom bemyndigandet för amerikanska
handelsfartygs befälhafvare att för afvärjande af
u-båtsanfall armera sina fartyg. Omsider påyrkade han
2 april i ett tal till kongressen krigsbeslut med den
motiveringen, att Tysklands förfarande vore liktydigt
med krig mot Förenta staterna. Som Amerikas syfte med
kriget angaf han bl. a. "att göra världen trygg för
demokratien". Den af W. påyrkade kongressresolutionen
antogs och följdes 6 april af proklamation om
krigstillstånd. Denna krigsförklaring mot Tyskland
föranledde dess bundsförvanter Österrike-Ungern
(8 april) och Turkiet (20 april) att afbryta de
diplomatiska förbindelserna med Förenta staterna,
men med Bulgarien förekom ingen motsvarande
diplomatisk brytning. Allians med de mot Tyskland
allierade makterna undvek W. principiellt att ingå,
men Förenta staternas insatser i kriget gjordes
under intim samverkan med dem och gåfvo dem ett
agörande effektivt stöd både militärt och i form af
penninglån och varuleveranser. W. pådref energiskt
rustningarna, höll flammande krigstal mot "Tysklands
nuvarande styresmän", med hvilka han i sitt svar (30
ang.) på påfvens fredsnot betecknade hvarje hållfast
uppgörelse som omöjlig, och krig förklarades på hans
yrkande äfven mot Österrike-Ungern (7 dec.) med den
motiveringen, att det "ej var sin egen herre, utan
helt enkelt Tysklands vasall". Då centralmakternas
förhandlingar i Brest-Litovsk med
ryska sovjetrepubliken jan. 1918 tycktes vara på
väg att stranda och krafvet på klargörande af de
krigförande makternas krigsmål med styrka upptagits på
ryskt håll, angaf W. i ett stort tal inför kongressen
(8 jan.) sitt program för världsfreden, sammanfattadt
i de ryktbara Fjorton punkterna (om deras innehåll se
Världskriget). I en rad följande tal under året (11
febr., 6 april, 4 juli och 27 sept.) sammanfattade han
ånyo detta sitt program, i hvilket hafvens frihet,
nationernas förbund, rustningarnas begränsning,
nationell själfbestämningsrätt, öppen diplomati
och jämlikhet i handelsvillkor mellan alla
nationer intogo framträdande platser. Sedan detta
program, hvilket äfven skisserade territoriella
fredsvillkor, antagits af Tyskland, Österrike-Ungern
och Turkiet vid deras anhållan om vapenhvila (5–6
okt.), följde en notväxling med Tyskland, hvari
W. med växande tydlighet angaf kejsar Vilhelms
afsättning eller abdikation som förutsättning för
fredsuppgörelse. Tidigare programutfästelser om
Österrike-Ungerns reorganisation på grundvalen
af nationell autonomi återtog W. i en not af 18
okt. under hänvisning till under mellantiden gifna
amerikanska oafhängighetslöften åt dubbelmonarkiens
tjechoslovakiska och jugoslaviska undersåtar. Omsider
meddelade W. 5 nov. tyska regeringen, att han
inhämtat skriftlig förklaring från de allierade om
deras beredvillighet, att sluta fred med Tyskland
på den i W:s programtal angifna grundvalen, dock
med två viktiga ändringar, nämligen strykning af
programpunkten) "hafvens frihet" och tillfogande
af Tysklands utfästelse att ersätta den skada det
genom sina krigsåtgärder vållat de allierades civila
befolkning. I optimistisk tro på hållfastheten af
dessa löften och på W:s förmåga att genomdrifva
deras uppfyllande nedlade Tyskland vapen genom
stilleståndsfördraget af 11 nov. 1918.
Om W. själf, såsom antagligt är, delat denna optimism,
så fick han snart tillfälle att lära sig inse sitt
misstag. Han beslöt att själf leda den amerikanska
förhandlingsdelegationen på Pariskonferensen
och anlände, den förste president, som under
ämbetsutöfning lämnat Förenta staternas område,
13 dec. till Brest och 14 dec. till Paris. Före
fredskonferensens öppnande aflade han besök i London
(26 dec.) och Rom (3 jan. 1919), emottagen af
stormande ovationer. Hälsningstelegram anlände från
nästan alla länder (svenska bl. a. från riksdagens
bägge kamrar, socialdemokratiska arbetarpartiet och
landsorganisationen, frisinnade landsföreningen och
det konservativa partiet), alla hyllande honom som
rättsfredens mäktige förkämpe. Kort efter konferensens
högtidliga öppnande (18 jan.) genomdref W. en inbjudan
(22 jan.) till alla stridande regeringar inom
Ryssland att efter ingången vapenhvila sända ombud
till ön Prinkipo i Marmarasjön för att där, under
bemedling af representanter för Pariskonferensen,
söka åstadkomma en uppgörelse. Detta välmenta projekt
blef fullständigt resultatlöst, i det att till följd
af de ryska partiernas häftiga inbördes fiendskap den
beramade konferensen ej kom till stånd. Däremot antog
Pariskonferensen 25 jan. på W:s förslag en resolution
om upprättande af ett nationernas förbund, hvilket
"skulle behandlas som integrerande del af det allmänna
fredsfördraget." En mera hårdvunnen –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
