- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
593-594

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wilson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kanske dock mera formell än reell – seger var det
de allierade stormakterna af W. af pressade beslutet
att ej direkt sinsemellan fördela de eröfrade tyska
kolonierna, utan att, i skenbar tillämpning af W:s
5:e punkt, mottaga förvaltningen af dessa områden
som "mandat under nationernas förbund" och medge
en liknande anordning för de från Turkiska riket
af söndrade områdena. Under trägen medverkan af
W. utarbetade en kommitté i stor hast ett utkast till
förbundsakt för nationernas förbund, och sedan detta
(14 febr.) framlagts för granskning af intresserade
makter, reste W. (15 febr.) hem till Amerika för
att sköta trängande regeringsärenden i samband med
afslutandet af kongressens session 4 mars. Den nya
kongressen företedde republikanska majoriteter i
båda husen, hvilket i sin mån bidrog att försvaga
W:s anspråk att utåt företräda en homogen amerikansk
folkvilja. Vid återkomsten till Paris (14 mars) fann
han, att förarbetena under mellantiden påskyndats för
en omedelbar preliminärfred, oberoende af förslaget
om nationernas förbund. Han genomdref då, trots stark
opposition, återgång till sin plan om nationernas
förbund som integrerande del af fredsfördraget;
för traktatarbetets påskyndande gick han med på
förslaget om dess centralisering (25 mars) i "de fyras
råd" (W., Clemenceau, Lloyd George och Orlando),
en anordning, som allmänt antages ha försvagat
hans personliga inflytande. De allierades kraf på
faktiska afvikelser från de 14 punkterna blefvo allt
talrikare, och oenigheten inom de fyras råd blef till
sist så stor, att W. 7 april sände efter den ångare,
på hvilken han företagit sina Atlantresor. Verkan
af denna W:s beslöjade hotelse om hemresa och
separatfred är omstridd; den tyckes i alla händelser
ha gjort slut på den franska planen om annexion af
Saarområdet och upprättandet af en från Tyskland skild
buffertstat vid Rhen. Vid de kompromissafgöranden,
som därefter i rask takt följde, torde W. alltför
ofta ha fått nöja sig med koncessioner i formen,
medan de allierades tidigare hemliga fördrag fingo
ett allt starkare med de 14 punkterna konkurrerande
inflytande på de sakliga afgörandena. Stort
uppseende och häftig presskritik väckte W:s öppna
framträdande 23 april med en motivering af hans
orubbliga motstånd mot staden Fiumes tillerkännande
åt Italien. Den sista stora krisen på konferensen
gällde Schan-tung-frågan, där W. i det längsta stödde
Kinas kraf att återfå sitt från Tyskland eröfrade
område, men till sist inför utsikten, att Japan
skulle lämna konferensen och nationernas förbunds
tillkomst därigenom äfventyras, gaf med sig och lät
Japan öfvertaga de tyska rättigheterna mot vissa
löften till Kina. Förbundsakten för nationernas
förbund hade 28 april definitivt antagits af
konferensens plenum i reviderad form, som delvis
tillgodosåg de neutrala staternas önskemål; W. hade
bl. a. genomdrifvit förläggandet af förbundets säte
till Genève (Frankrike och Belgien hade arbetat för
Bruxelles). Segermakternas utkast till fredsfördrag
öfverlämnades till de tyska ombuden 7 maj, några
eftergifter (den viktigaste om folkomröstning i
Ober-Schlesien) bekantgjordes 16 juni, och fördraget
underskrefs 28 juni, hvarefter W. 30 juni från Brest
anträdde hemresan. Vännerna af en försonlig rättsfred
i Europa nödgades med bitterhet konstatera, hurusom
W. ej förmått hindra, att det
slutliga fördraget i väsentliga både territoriella
och ekonomiska punkter afvek från den
förhandlingsgrundval, som varit förutsättningen
för Tysklands nedläggande af vapen. Själf lade
W. hufvudvikten på, att nationernas förbund dock
kommit till stånd och medel därmed enligt hans
uppfattning skapats för framtida fullständigare
tillämpning af det ursprungliga fredsprogrammets
grundsatser.

Omedelbart efter sin hemkomst (8 juli) framlade
W. fredsfördraget till senatens godkännande
(10 juli). Långvariga debatter följde i senatens
plenum och utrikesutskott, och W. fick därunder
bevis på oklokheten af sin underlåtenhet att
vid fredsdelegationens sammansättning och under
dess arbete hålla kontakt med ledarna för senatens
republikanska majoritet. Han försökte genom en stor
politisk kampanj i västern (aug.–sept.) uppkalla
allmänna opinionen till påtryckning till fördragets
förmån på de motspänstige senatorerna, men på
grund af ohälsa, framkallad af öfveransträngning
under konferensarbetet, måste han afbryta resan,
och efter hemkomsten till Washington drabbades han
af en lifsfarlig sjukdom (blodpropp i hjärnan),
som länge band honom vid sjukbädden och för alltid
gjorde honom till en kroppsligt bruten man. Striden i
senaten gällde förnämligast en mängd reservationer mot
vissa artiklar i folkförbundsakten; kompromissförsök
om ratificering med ett antal "milda", af W. såsom ej
helt oantagliga medgifna reservationer, misslyckades,
och vid de slutliga voteringarna (nov.) förkastades af
olika majoriteter först det republikanska förslaget
om ratifikation med 15 reservationer och sedan
det demokratiska förslaget om ratifikation utan
reservationer, hvarefter senaten definitivt lade
fördraget på hyllan. Ett försök att få freden med
Tyskland återställd genom en kongressresolution
om krigstillståndets upphörande strandade 1920 på
presidentens motstånd. Republikanernas stora seger vid
president- och kongressvalen i nov. s. å. beseglade
den Wilsonska fredsfördragspolitikens öde. W:s
sjukdom hindrade honom under sitt sista presidentår
att spela någon positivt ledande roll, men af
sin vetorätt gjorde han ej sällan bruk. Vid sin
afgång, 4 mars 1921, drog han sig helt tillbaka
till privatlifvet; han uppges egna sina återstående
krafter åt memoarförfattarskap. – Omdömena om W. ha
varit ytterst skiftande, allt efter bedömarnas
partitagande i amerikansk politik eller i fråga
om Världskriget. Hans höga bildning, uppriktiga
idealitet, karaktärs- och viljestyrka förnekas
numera sällan, men allmänt har man hos honom
spårat en sträf och själfgod doktrinarism, hvilken i
förening med hans personliga brist på vana vid smidig
europeisk diplomati väsentligt försvårade hans värf
vid Pariskonferensen. – Bland W:s skrifter märkas
ytterligare An old master and other political essays
(1893), Mere literature and other essays (s. å), Free
life
(1913), When a man comes to himself (1915) och
On being human (1916). A. Shaw har utgett President
W :s state papers and addresses
(1918).

Litt.: H. J. Ford, "Woodrow W." (1917),
H. Wilson Harris, "Woodrow W." (s. å.),
E. E. Robinson och V. J. West, "The foreign
policy of W. W. 1913–1917" (s. å.), D. Halévy,
"Le président W." (1918; tysk öfv. 1919), Lars
P. Nelson, "President W., världsfredsstiftaren"
(1918; en utvidgad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:44 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free