Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winchester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
W.nckler-Vind
636
W. blef af Goethe kallad "en ny Columbus", som
fört oss in i ett förut kändt, men nu återupptäckt
land. Han var bland 1700-talets konstforskare den
främste ifraren för antikens återupp-väckelse. Det har
blifvit sagdt. att han "skref den antika konstens
historia, utan att känna den". Ofantliga och
betydelsefulla områden inom forntidens konst voro
nämligen på hans tid okända, andra otillgängliga,
och ett stort antal af de för sin tid mest belysande
konstverken hade ännu ej uppstått ur sin graf. Men
han egde en subtil känsla för den grekiska konstens
väsen, för dess skönhet och karaktär, med en rent af
divinatorisk siarförmåga uppdrog han huvudlinjerna
i dess utvecklingsgång. Han ställde denna konst
som det högsta ideal, mänsklig skönhetssträfvan
skapat. Han hade intet sinne för nationell konst och
lika litet för konst som uttryck för en personlighet,
han var känslolös såväl för gammal germansk konst
som för nyare fransk. Hans mål var en universell,
allmänt mänsklig konst, han framhöll den grekiska
bildvärldens ädla och lugna storhet i kroppsformerna,
i ställningar och uttryck, han förkunnade en osinnlig
och individualitetslös konst - skönheten är endast
en, nämligen den grekiska - och han hade ingen blick
för järgens betydelse, endast för formens - "färg,
ljus och skuggor göra ingen målning så värdefull som
den ädla konturen allena" - därför blef hans lära
olycksbringande för måleriet, framför allt för det
tyska, under den tid, som följde, särskildt då han
äfven förkunnade sådana åsikter som, att målarkonstens
högsta mål är att framställa det osinnliga.
Efter \V:s död uppställdes hans byst i Roms Pantheon -
den flyttades sedan till Conservatorer-nas palats på
Kapitolium. Ett marmormonument uppsattes i museet i
Trieste 1823. I Villa Al-banis park uppställde konung
Ludvig I W:s kolossalbyst af E. Wolff 1857. Statyer
af W. finnas i Stendal och i Altes museums loggia i
Berlin, båda af W. Wichmann. - W:s Briefe an seine
freunde utgåfvos 1777, hans skrifter 1808-20 i 8
bd, en mera fullständig upplaga 1825-29 i 12 bd,
hans bref i 3 bd 1824-25. - Jfr Heyne, "Lobschrift
auf W." (1778), Goethe, "W. und sein jahrhundert"
(1805), och C. Justi, "W. und seine zeitgenossen"
(1866-72). G-g N.
Winckler. Sven. Se W inkl erf el t, af.
Winckler, Hugo, tysk assyriolog, f. 4 juli 1863
i Gräfenhainichen, d. 1913, blef 1891 docent i
österländska språk vid Berlins universitet och
1904 e. o. professor där. Han lade grunden till den
panbabylonistiska skolan och skref en mängd arbeten
rörande Babyloniens historia och kultur, af hvilka
må nämnas Keìlinschriftliches textluch zum Alten
testament (3:e uppl. 1903), Geschichte Babyloniens
und Assyriens (1892). Alt-orientalische forschungen
I-III (1893-1902 ff.). Tills, med Zimmer utgaí W. 3:e
uppl. af E. Schraders "Die keilinschriften und das
Alte testament" (1903), som i denna uppl. blifvit en
h. o. h. ny bok. 1906-07 anställde W. på uppdrag af
Vorderasiatische gesellschaft utgräfningar i Boghasköi
(5 dagsresor ö. om Angöra), det gamla hettitrikets
hufvudstad, som bragte i dagen 2,500 lertaflor med
hettitiska inskrifter, som ännu icke fått sin säkra
tydning, men, när de en gång blifvit
säkert tydda, komma att kasta ett nytt ljus öfver
en mängd dunkla punkter i Främre Asiens historia,
jämväl öfver Israels forntid. E- s~e-
Vincotte [väså;t], Thomas Jules, belgisk skulptör,
f. 1850 i Antwerpen, studerade vid akademien i
Bruxelles, ett år vid École des beaux-arts i Paris
och därefter i Florens. Bland hans ungdomsverk är
Giotto (Bruxelles’ museum). Fin känsla, liflighet,
elegant formgifning, raffinerad teknisk skicklighet
utmärka hans konst, som spänner om stora områden, från
monumentalskulptur (gruppen Hästtämjaren, uppställd
i Bruxelles) till statyer, kirurgen Jean Paljyn
i Courtrai, Arneessen i Bruxelles, porträttbyster
(konung Leopold II, museet i samma stad) och reliefer
(gaflar med lifliga figurmotiv på k. slottet där
och på museerna där och i Antwerpen). Catilina (byst
i brons) eges af Nationalgalleriet i Berlin. V. är
professor vid akademien i Bruxelles. G-g N.
Vlncum, stad. Se Bin ge n.
Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa
i förhållande till jordytan. Bildar vindens riktning
(d. v. s. den riktning, från hvilken vinden blåser)
en viss vinkel mot horisonten, så kan vinden uppdelas
i två komposanter: den ena längs lodlinjen, uppåt
eller nedåt, den andra horisontal. Vanligtvis tar
man endast denna senare komposant i betraktande;
den är ock i allmänhet många gånger starkare än den
vertikala, hvilket dock ej hindrar, att denna eger
stor betydelse för förklaringen af rörelsefenomenen
inom atmosfären. – Häller man vätska i ett U-formadt
rör, så ställer den sig till samma höjd å båda
sidor. Uppvärmes den ena sidan, utvidgas vätskan
i denna, och dess nivå höjes, utan att jämvikten
därigenom störes, ty dess större höjd motväges
af den större tätheten hos den kallare vätskan
i den andra rörgrenen. Men om ett horisontalt
sammanbindningsrör infogas i jämnhöjd med den
kallare och lägre vätskeytan, strömmar vätska genom
detta rör öfver från den varmare sidan. Därigenom
störes jämvikten i rörledningens nedre del, så
att vätskan däri strömmar från den kallare grenen
till den varmare, och denna cirkulation fortgår,
tills hela vätskemassan fått samma temperatur. En
likadan strömning, fastän med mindre hastighet,
inträder, om det öfre förbindningsröret befinner
sig lägre än den kallare vätskans fria yta. Öfver
de ställen på jorden, där solen vid middagstid står
i zenit, uppvärmes luften starkast, dels direkt af
solstrålarna, dels genom beröring med den upphettade
jord- eller vattenytan. Luftkretsen får där större
höjd än längre i n. eller s., och då förbindelsen
där öfverallt är fri, komma de högre luftlagren från
detta bälte att flyta ut åt n. och s. Därigenom störes
jämvikten vid jordytan, och kallare luft tillströmmar
från n. och s. På själfva bältet för den starkaste
uppvärmningen är den horisontala vinden, åtminstone
vid jordytan, försvinnande liten; det benämnes därför
"stilla bältet". Detta bälte flyttar sig efter
solens ställning och uppnår under norra halfklotets
sommar sin största nordliga bredd af ungefär 10°,
hvaremot det under vår vinter ej når längre söderut
än ung. till ekvatorn. Denna sista omständighet beror
därpå, att "värme-ekvatorn", d. v. s. det bälte på
jordytan, där medeltemperaturen för året är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
