Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winchester ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när hafsytans temperatur sjunker, ytvattnets
eg. vikt ökas därigenom, och detsamma sjunker
ned för att ersättas af underliggande varmare
lager. Öfver hafvet fortgår därför under natten en
uppåtstigande rörelse hos luften, och ny luft suges
in längs ytan från land; detta är landbrisen (se
vidare Landvind). I större skala, och med period af
ett år i st. f. ett dygn. försiggå samma processer
vid några därför lämpliga kustländer. Därvid må i
främsta rummet nämnas Syd-Asiens kuststräckning. Under
sommaren blir Asiens kontinent så starkt upphettad,
att den del af barometriska maximibältet, som
där borde förefinnas, utplånas och ersättes
med ett långsträckt barometerminimum, hvars
centrum, d. v. s. den punkt, där lufttrycket
är lägst, befinner sig i Persien. Följden blir,
att luften strömmar in från hafvet öfver land,
med afvikning åt höger, således som sydvästvind,
den s. k. sydvästmonsunen. Under vintern bidrar den
starkare afkylningen af landmassorna till utbildning
i dessa trakter af en kraftig nordöstpassad, som här
får namnet nordöstmonsunen. Af likartadt skäl blåser
under Australiens sommar (jan.) vinden in öfver denna
kontinent, med afvikning åt vänster; under dess
vinter blåser den ut från kontinenten. Dithörande
företeelser äro ock, att passadvindarna längs
Ekvatorial-Afrikas kuster på grund af landets
starka uppvärmning vridas åt land till. Samma
verkan, om ock i något mindre grad, utöfvar den
amerikanska kontinenten. Längs kontinentens östkust
bli passadvindarna därför mera rakt östliga, än hvad
eljest vore fallet, längs deras västkust mindre.
Ett område, inom hvilket barometern är i fallande,
kallas ett fallområde (F), ett sådant, där
barometern är i stigande, ett stìgningsområde
(S). Båda delarna anges af isallobarerna (se
d. o.; jfr N. Ekholm. "Om lufttryckets ändringar
och därmed sammanhängande företeelser", i "Ymer"
1908, h. 4). Yanligen bilda isallobarerna slutna,
ovala kurvor på jordytan. Ett tillräckligt starkt F
alstrar ett barometerminimum. Rör sig ett sådant F
längs jordytan och efterföljes af ett S, så släpa
de barometerminimet med sig. Passerar ett system
af F och S öfver ett redan befintligt minimum eller
försvagas, som ofta händer, F och S under sin rörelse,
kan det inträffa, att minimet stannar efter och blir
(åtminstone relativt) stationärt, under det att
ett svagare minimum lösgör sig från detsamma och
åtföljer F och S i deras rörelse. Stundom inträffar
också, att ett F passerar öfver ett minimum, utan att
åtföljas af ett S. Minimet blir af ven då stationärt,
men utdras på längden i F:s rörelseriktning,
så att det får formen af en ränna. Som F och S i
regel ha en rörelsekomposant i riktning v. till ö.,
blir detsamma fallet med barometerminima, men deras
genomsnittshastighet blir mindre än den för F och S. I
ett barometerminimum sträfvar det omgifvande starkare
trycket att pressa luften rakt in mot centrum, och
denna sträfvan blir större, ju mindre afståndet
mellan isobarerna (se d. o.) är. Såsom redan blifvit
påpekadt, komma emellertid alla de inåtströmmande
vindarna på grund af jordrotationen att devieras
åt höger på det norra halfklotet, åt vänster på det
södra, och luften kommer därför att röra sig i spiral
in mot centrum, från höger åt vänster, d. v. s. i
motsatt led mot visaren på ett ur, på det norra
halfklotet, från vänstsr åt höger på det södra. Rör
sig ett barometerminimum från v. till ö., så
inses lätt, att på norra halfklotet vinden på
en gifven ort skall komma att vrida sig medsols,
om orten ligger s. om minimets bana, men motsols,
cm orten är belägen n. om minimets väg. – Tyske
fysikern H. W. Dove uppställde den "lagen" (se Doves
vindvridningslag), att vinden på en gifven ort vid ett
förbipasserande oväder alltid vred sig medsols. Denna
hans åsikt grundade sig på hans teori för hvirflar,
hvìlka han förklarade uppkomma genom en strid mellan
polar- och ekvatorialströmmar i luften. Att han
kunde uppställa en dylik lag, förklaras däraf, att
de flesta barometerminima passera n. om mellersta
Tyskland. Ekholm anser, att uppkomst och förflyttning
af fall- och stigningsområden kunna förklaras sålunda.
Om af en eller annan orsak, t. ex. uppstigande
varm och fuktig luft från ett begränsadt område, en
cyklonartad hvirfvel uppstår i de högre luftlagren,
så suger den från alla håll till sig luft, som
omkretsar hvirfveln motsols. På hvirfvelns östra sida
kommer denna luft från sydliga trakter, är varmare
och lättare och åstadkommer därför ett F, som rör sig
österut; på hvirfvelns västra sida kommer luften från
nordliga trakter, är klarare och tyngre och orsakar
ett S, som likaså, på grund af sitt uppkomstsätt,
förflyttas österut. På detta sätt, kan man säga,
kommer Doves teori, under modifierad form, åter till
heders. Från ett barometermaximum pressas luften
vid jordytan ut från centrum och kommer äfven då
att beskrifva spiralformiga banor; men emedan vinden
blåser ut från centrum, är det på norra halfklotet,
som denna spiral blir högervriden. Tryckskillnaderna
skulle på detta sätt mycket snart utjämnas, om ej
vinden i centrum och dess omedelbara närhet hade en
uppåt riktad komposant i minima, nedåt i maxima. Den
förra är på senare tid direkt iakttagen och uppmätt
med därtill afpassad anemometer, exempelvis på
Eiffeltornets topp; den senare bevisas däraf,
att temperaturen i ett maximum är högre på högre
belägna stationer än på lägre. Då luften sänker sig,
måste den nämligen sammanpressas, emedan den kommer
till ställen, där det omgifvande trycket är större,
och vid denna sammanpressning alstras värme. Ned till
jordytan kan luften ej sjunka; där blir därför kallare
än ett stycke högre upp. Skall rörelsen kunna fortgå,
måste den nedsjunkande luften ersättas med ny; detta
torde i regel ske genom de allmänna strömningarna
i de högre luftlagren. Komma två barometerminima i
hvarandras närhet, börja de rotera omkring hvarandra i
samma led, hvari spiralrörelsen inom hvartdera minimet
försiggår. Att så bör bli fallet, finner man däraf,
att för punkter belägna mellan båda centra den af
det ena minimet förorsakade luftrörelsen motverkas
af det andra minimet, under det att båda minima
samverka för punkter, som ha bägge centra liggande
i samma riktning.
Går man från södra halfklotets maximibälte åt s.,
finner man ett alltmer aftagande lufttryck, så att
detsamma exempelvis på ön Kerguelen, belägen på
omkr. 51° s. br., i medeltal för året nedgått till
748 mm. I andra delen af E. Shackletons "The heart
of the Antarctic" meddelas ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
