Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barometerdiagram för månaderna maj och juni 1908 vid
vinterstationen Cape Royds, belägen på 77° 32’
s. br. (Bearbetning och publikation af expeditionens
meteorologiska observationer tyckas på grund af
Världskriget ännu ej vara slutförda.) Ur diagrammet
beräknas ett medel-barometerstånd för denna tid
af 28,97 eng. tum (736 mm.). Under Shackletons
slädfärd mot polen gjordes höjdbestämningar med
hypsometer. Dessa utvisa på inlandsisen en ständigt
fortgående höjning, upp till 10,050 eng. fot (3,060
m.) vid vändpunkten på 88° 23’ s. br. Troligt
är emellertid, att denna observerade höjd öfver
hafvet i någon mån är skenbar, beroende på lägre
barometerstånd vid samma nivå i närheten af polen.
Öfver sydpolen torde sålunda året om ligga ett väldigt
barometerminimum, något som ock bestyrkes af de n. om
polarområdet rådande ständiga västvindarna. På gränsen
mellan detta kolossala minimum och maximibältet
uppstå oupphörligt sekundära minima, sannolikt emedan
maximibältets varmare och fuktiga luft flyter in
öfver minimiområdet och därvid häftig kondensation
och nederbörd uppstå. Dessa sekundärminima röra sig
i öfverensstämmelse med ofvan utvecklade lagar med
stor hastighet omkring det stora minimet från v. åt
ö., öfverösande de öar, som de möta på sin väg,
med en nästan ständig nederbörd. På den nämnda ön
tillbragte lord Ross under en af sina expeditioner
68 dagar. Af dessa rådde storm under 45; endast 3
dagar voro fria från nederbörd. På norra halfklotet
blir fördelningen af lufttryck och vindar, på grund
af de stora kontinentalmassor, som där afdela
hafven i skilda regioner, mycket mera invecklad
än på det södra. Under vintern ligger öfver det
jämförelsevis varma norra Atlantiska hafvet ett stort
barometerminimum med centrum s. v. om Island. Längre
i n. tilltar trycket åter på grund af den starka
afkylningen af Grönland och andra polarländer. Ett
likadant, ehuru mindre skarpt utprägladt, minimum
finns af samma skäl i Stilla hafvet, omkring och
s. om Aleutiska öarna. Den till Asien hörande
delen af maximibältet har, på grund af den starka
afkylningen af kontinentens nordliga delar, flyttat
sig ut öfver Sibirien; dess centrum, med ett lufttryck
af 780 mm., ligger ungefär midt emellan Irkutsk och
Jakutsk. På den nordamerikanska kontinenten finns
af samma skäl ett svagare maximum med centrum på
omkr. 45° br. och ett barometerstånd af 768 mm. De
sekundära minima skulle rotera motsols omkring det
stora minimet i Atlantiska hafvet, men böja i våra
trakter vanligen in öfver Östersjön och förlora
sig sedan i Ryssland, där det stora nordasiatiska
maximet hindrar deras vidare framfart. För öfrigt må
anmärkas, att, i öfverensstämmelse med rörelsen hos
F och S, minimas rörelseriktning öfver hufvud taget
är västlig, hvilket troligen äfven sammanhänger
med den västliga rörelseriktningen hos de högre
luftströmmarna. Blott sällan inträffar, att ett
minimum rör sig från n. eller s., och ännu sällsyntare
är en rörelseriktning från ö. till v. Däremot
inträffar emellanåt, att ett större minimum någon
tid ligger nästan stilla v. om Norge, under det att
det ena sekundära minimet efter det andra, föregånget
och betingadt af en liknande rörelse hos ett system
af F och S, roterar omkring detsamma in öfver våra
trakter. Sannolikt kan
denna företeelse uppfattas som en (tillfällig)
förflyttning åt ö. af det stora barometerminimet
s. v. om Island. – Under sommaren har, som redan
blifvit nämndt, den Asien tillhörande delen af
maximibältet utplånats och ersatts med ett minimum
med centrum i Persien. Utpräglade maxima ligga öfver
de nu svalare hafven; Atlantiska hafvets maximum har
sitt centrum strax v. om Azorerna. Barometerminima
röra sig nu i Europa jämförelsevis långsamt åt ö.,
emedan det stora minimet öfver Persien sträfvar att
bibringa dem en rörelse åt motsatt håll. Den ort i
ett barometerminimum, där barometerståndet är lägst,
benämnes stormcentrum. Där är vindstyrkan noll i
horisontal led, under det att den uppåtstigande
luftströmmen där är starkast. Passerar, under
minimets rörelse, stormcentrum midt öfver en plats,
öfvergår vindriktningen plötsligt från en till den
rakt motsatta. – Tänker man sig, att området för ett
vanligt barometerminimum minskas, under det att lägsta
trycket förblir oförändradt, komma isobarerna att
ligga hvarandra närmare, och vindstyrkan växer. Det är
däruti skillnaden ligger mellan våra jämförelsevis
beskedliga oväderscentra och sydligare trakters
förödande hvirflar, som under namn af cykloner
l. tyfoner (se Cyklon) anställa så fasaväckande
härjningar öfver både land och haf. Ännu mindre
än i cyklonerna är området för de lufthvirflar,
som benämnas skydrag l. tromber. Man kan stundom
få se en dylik hvirfvel utbildas bland molnen och
småningom sträcka sig ned mot jordytan, där den,
alltefter läget öfver land eller haf, suger upp i
luften en pelare af jord och sand eller af vatten. De
skydrag, som förekomma i våra trakter, åstadkomma
mera sällan någon nämnvärd förödelse; däremot torde
de skydrag, som under benämningen tornados hemsöka
närmare ekvatorn belägna nejder, särskildt södra
delarna af Nord-Amerika, vara de kraftigaste och
imposantaste vindföreteelser, som beröra jordytan. –
Slutligen må omnämnas de torra och varma vindar,
som under namn af föhnvindar blåsa på Alpernas norra
sluttningar och andra för deras utbildande lämpliga
trakter. Namnet "föhn" (se d. o.) ha de erhållit i
Alperna; meteorologerna begagna samma beteckning för
likartade företeelser på andra orter. Som nämndt,
förekommer samma företeelse äfven i andra trakter,
exempelvis vid Grönlands västkust. I viss mån
besläktade med föhnvindarna äro de vindförhållanden,
som J. V. Sandström påträffat i nordliga Norge, där
fjällmassiven gå ända ned mot kusten. Från fjällen
nedstörtar en kall vind, som närmast kusten ger upphof
till ett bälte med klar luft, under det att utanför,
öfver det af Golfströmmen uppvärmda vattnet, ständiga
dimmor råda. För att lättare förklara fenomenet återgå
vi till ung. samma modell, som i uppsatsens början
användes. Ett slutet, rektangelformadt rör är fylldt
med vätska och har två af sina sidor vertikala. Den
enas öfre del omges med en köldblandning; den andras
nedre del uppvärmes, t. ex. med en spritlåga. Den
på förstnämnda sida afkylda och därigenom tätare
och tyngre vätskan sträfvar att sjunka nedåt; den
uppvärmda sidans lättare vätska stiger uppåt, och en
stationär cirkulation kommer i gång. Apparaten är en
värmemaskin, där arbetet förmedlas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
