Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vingulmark ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korrespondent till "Drammens tidende". 1856 tog han juridisk
ämbetsexamen med högsta betyg och började 1858 utge
ett veckoblad "Dölen" (det kunde likväl ibland
hända, att en månad, en gång t. o. m. ett år
förflöt mellan numren), som skrefs på telemarkska
bygdemålet, utfylldt med en mängd ord af V:s egen
tillverkning, och hvars benämning icke med
orätt öfverflyttades på V. själf, då det nästan
uteslutande förde hans personliga talan,
Vers och kåserier omväxlade i "Dölen" med
afhandlingar och politiska artiklar, allt prägladt af
författaren-utgifvarens ojämnhet och nyckfulla
humor. Än afhandlade han dagens politik och sociala
frågor, än sina egna angelägenheter, "vår politik". I
"Dölen" publicerade han också sina dikter Storegut
(utg. 1866) och Staale, sina reseskildringar från
Norge och sina egendomliga tal. Att ett sådant
blad och en sådan personlighet skulle göras till
skottafla för många och icke minst för den då
existerande skämttidningen "Krydseren" var en
gifven sak. 1860 erhöll V. statsunderstöd för att
studera juryinstitutionen i England och Skottland
och offentliggjorde i Edinburgh sina intryck
från denna resa under titel A norseman’s views of
Britain and the british, som därefter öfversattes
till bygdemålet. Genom vänners inflytande fick han
1865 anställning som kopist i Justitiedepartementet,
men förlorade den redan
1868 genom oförsiktiga yttranden i "Dölen"; en annan
motgång var, att det på stortinget 1866 och
1869 väckta förslaget om "digtergage" åt honom
icke gick igenom. 1863 utkom hans Diktsamling,
där många stycken äro präglade af en mycket
djup nationalkänsla i förening med en oemotståndlig
humor. Under en kort tid på 1860-talet arbetade V.
som följetonist i veckobladet "Vort land".
Hans sista bok var Biandkorn (1867). – Den af "Det
norske samlag" föranstaltade upplagan af "A. O.
Vinjes skrifter i utval" (6 bd, 1881-90) ger en
god föreställning om denne i norska litteraturen
enastående författare, hvilken genom sin kvickhet
och norskhet, sina paradoxer och sin bitande satir
föreföll samtiden som en sällsam litterär lösdrifvare
("frifant"). Han var också en ensam man, splittrad i
sitt sinne, tvifvel-sjuk, ostadig, kringflackande, en
dyrkare af den norska högfjällsnaturen, en sällsynt
lyrikerbegåfning, som i ypperliga visor på
hembygdsmålet, det enda som kunde ge uttryck åt hans
inre lif, tolkade sina stämningar, en svärmare och
satiriker, bitter, stolt, ödmjuk och öm i ständig
skiftning, en vandringsfilosof; besviken,
motsägelsefull och förbisedd, gick han genom
lifvet. Ett rikare erkännande har först på senare
tider kommit honom till del. En egendomlig produkt
af V:s författarverksamhet är hans Ferdaminni fraa
sumaren 1860 (1861), berättelsen om en resa, som
han företog till Trondhjem. H. Koht har
1903 utgett ett urval af V:s dikter och
prosaskrifter. En utförlig lefnadsteckning
af V. Vislie utkom 1890. Om V:s språk
har J. Storm skrifvit några artiklar i
"Morgenbladet" för 1886.
E. H.*
Vinjett, fr. vignette (eg. liten vinranka), boktr.,
ornamental utsmyckning i början (öfverst på sidan)
eller i slutet af en bok, framför eller efter ett
kapitel o. s. v., framställd vare sig i träsnitt,
kopparstick eller litografi. Vinjetterna hade
urspr. form af vinrankor (däraf namnet). De infördes
af nederländske boktryckaren Johannes Veldener eller
Valdener (1476 ff.). Se vidstående fig. och jfr fig. 8
o. 9 till art. Eokutstyrsel. – Vinjettist,
person, som tecknar eller graverar vinjetter.
Vinjäst. Se Bakteriologi, sp. 729, och Vin, sp. 608 ff.
Vinkallskål. Se Kallskål.
Vinkast. trädg., enklare växthus för odling af vindrufvor. Se Växthus.
Vinkel benämnes i geometrien lutningen mellan två
räta linjer, som utgå från en och samma punkt. Denna
punkt kallar man vinkelns spets (s), de båda räta
linjerna vinkelns ben (bb), fig. 1. En vinkel kan
anses uppkomma därigenom, att en rörlig rät linje
i det af vinkelns ben bestämda planet vrider sig
omkring sin i vinkelspetsen belägna Fig. i. ändpunkt
på så sätt, att linjen i början sammanfaller
med det första vinkelbenet och till sist med det
andra. Storleken af denna vridning utgör måttet på
vinkelns storlek, hvilken därför icke alls är beroende
af vinkelbenens längd. En hel omvridning bringar en
på detta sätt kringsvängande rät linje tillbaka till
dess utgångsläge. Den därvid alstrade vinkeln är den
naturliga enheten för vinklars uppmätning och kallas
ett hvarf eller en full vinkel. Ehuru vinklar
mycket väl kunna tänkas uppgå till vida mer än ett
hvarf (så är t. ex. den vinkel, som på ett dygn
beskrifves af minutvisaren på ett ur, 24 hvarf),
sysselsätter man sig dock i geometrien vanligen med
vinklar af mindre storlek än ett hvarf, och det är
till och med jämförelsevis sällan man talar om vinklar
öfverstigande hälften af ett hvarf. Ett hälft hvarf
kallas stundom en sträckt l. rak
vinkel; hos en sådan vinkel ligga vinkelbenen utefter
en och samma räta linje, men äro riktade åt rakt
motsatta håll. Vinklar, som äro större än ett hälft
hvarf. kallas konvexa; vinklar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
