- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
699-700

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinkelafstånd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

saga", men hvars rätta gamla namn är "Eiriks saga
Rauða" (Erik Rödes saga), och som härstammar från
sagolitteraturens blomstringstid, senare hälften af
1200-talet, berättar först om Erik Rödes upptäckt
af Grönland och bosättning där och därefter om hans
son Leifs resa från Grönland 999 till Norge, där han
af Olof Tryggvesson blef undervisad i kristendomen
och med sina män döpt samt följande år återsänd med
en präst för att på Grönland verka för kristendomens
införande. På hemfärden blef han drifven ur sin kurs,
som antagligen togs mellan Färöarna och Shetland,
och dref länge omkring på hafvet, tills han träffade
på land, hvars tillvaro han förut ej kände till,
med själfsådda hvetefält och vinrankor och sådana
träd, som kallas masur, några så stora, att de
kunde begagnas till byggnadsvirke. Med prof på hvad
han funnit kom han samma höst hem till Grönland,
där det nu blef mycket tal om, att det nya landet
borde närmare undersökas. En expedition utgick
ock följande år (1001) med 20 man under ledning
af Leifs broder Thorstein och den gamle Erik Röde
själf. Denna expedition misslyckades till följd af
motvind, men våren 1003 företogs en ny expedition
med 3 fartyg (däraf 2 isländska skepp, med hvilka
Thorfinn Karlsefni och Snorre Thorbrandsson samt
Bjarne Grimolfsson och Thorhall Gamlason året förut
kommit till Grönland) och 140 mans besättning jämte
några kvinnor under Thorfinns ledning. Då man, om
landet visade sig därtill tjänligt, ämnade där anlägga
ett fast nybygge, medtogos äfven kreatur. Styrande
mot s., kommo de till ett land, fullt af stora
stenhällar, ofta 12 alnar breda, där fjällräfvar
voro talrika; detta land kallade de Helluland
(se kartskissen). Efter ytterligare 2 dagsresor mot
s. kommo de till ett annat land, som var skogbevuxet
och som de därför kallade Markland (skogsland); en
i närheten däraf belägen ö, på hvilken en isbjörn
dödades, kallades Björnön (fnisl. Bjarney). Sedan
seglade nordborna längre mot s. och stötte på ett
land, där de vid en udde funno en skeppsköl (möjligen
tillhörande något af de skepp, som förliste för Erik
Röde, då han 985 seglade från Island till Grönland),
hvarför de kallade udden "Kjalarnes". Därpå seglade
de, alltjämt med landet om styrbord, längs en
sandig kust ("Furdestranden", fnisl. Furðustrandir)
till en mera inskuren kust, där de lade till i
"Straumsfjorden" och öfvervintrade. Förut hade
Thorfinn sändt skotska löpare söderut i landet,
och dessa återkommo efter tre dagar, medförande
sädesax och vindrufvor, hvaraf man fann, att man var
i "Vinland". Frågan var blott, om man skulle söka
det mot s. eller resa n. om Furdestranden och förbi
Kjalarnes. Thorhall Veideman med ett skepp föredrog
det senare; men då han skulle segla om Kjalarnes, dref
västanvinden honom ut till hafs till Irland, där han
och hans folk, "efter hvad köpmän berätta", gjordes
till trälar. Thorfinn och de öfrige seglade däremot
söderut och funno vid en flodmynning ett ställe
(Hóp), där det fanns hvetefält och vildt vin. De
stötte äfven på skrälingar, med hvilka byteshandel
inleddes om vintern, men hvilka slutligen visade sig
fientliga, så att Thorfinn måste draga sig tillbaka
till Straumsfjord och stannade där följande vinter
(1005–06), hvarefter de på sommaren återvände till
Grönland, under vägen landstigande i Markland,
hvarifrån de hemförde två skrälingebarn.

Från denna "Hauksbokens" version af V:s upptäckt
skiljer sig "Flatöbokens" i flera väsentliga
delar. Den senare utgör icke, såsom den förra,
en själfständig, sammanhängande berättelse,
utan är sammansatt af två i en större saga – Olof
Tryggvessons – af redaktören, prästen Jon Þorðarson,
inflätade mindre berättelser: en om Erik Röde och hans
son Leif, hvilken utgör ett utdrag ur Erik Rödes saga,
och en om grönländarna ("GrœnlendingaÞáttr"), som
till hela sitt innehåll står alldeles oberoende af
den öfriga isländska litteraturen och bär intyg om,
att dess förf. icke känner den äldre traditionen
om Vinlandsresorna. Enligt "GrœnlendingaÞáttr"
är det ej Leif, utan en i sagorna eljest alldeles
obekant person, Bjarne Herjulfsson, som först får
V. i sikte, hvilket sker, då han under en resa
från Island till Grönland blir af storm drifven
mot s. v. och då stöter på Amerikas fasta land,
redan 985. Först 16 år därefter företogs en verklig
upptäcktsresa af Leif Eriksson, som finner och namnger
samma Helluland och Markland som Thorfinn, men hans
V. har ett helt annat läge än det, som skildras i
"Hauksboken". Man får närmast intrycket af en kust
mot n., som har lång utsträckning i ö. och v. och
flera fjordar ingående mot s., så att man måste starkt
våldföra skildringen för att kunna identifiera denna
ortbeskrifning med kusterna af Nord-Amerika. Att
förf. supplerar traditionen genom egen uppfinning,
röjer sig bl. a. däri, att Helluland blifvit utrustadt
med stora glaciärer (som bekant finns det intet land
i Nord-Amerika s. om Grönland, som har sådana), att
klimatet i V. är så tropiskt, att där om vintern icke
kom frost och gräset icke vissnade; vindrufvorna
upptäckas om vintern och insamlas på våren;
upptäckaren, som var en tysk med det egendomliga
namnet Tyrker, blir drucken af att äta drufvor, och
vinstockarna skildras som stora träd, hvilka fällas
för att användas som timmer o. s. v. Leif hemreser
redan följ. år, men efter honom företagas, enligt
"Flatöboken", ej mindre än tre särskilda färder till
V., först en året därpå under Thorvald Eriksson,
därefter en misslyckad sjöresa af Thorstein, så en
af Thorfinn och slutligen en af Erik Rödes dotter
Freydis, alla bekanta personer från "Hauksboken".

Då reseberättelsens uppgifter om de tillryggalagda
distanserna i flera fall äro uppenbart felaktiga och
kursriktningen ofta blott summariskt angifven, möta
stora svårigheter att närmare identifiera de besökta
trakterna; särskildt ha åsikterna om Vinlands läge
varit delade. Vid försöken att bestämma det höll man
sig icke blott till sagans naturskildringar, utan
äfven till en dunkel uppgift i "Flatöboken" om den
kortaste dagens längd ("sol hafdi Þar eyktarstad ok
dagmalastad a skamdegi"), genom hvilket man trodde
sig kunna bestämma latituden. Men tolkningen af
"eyktarstad" var så osäker att, medan somliga bestämde
latituden till 58° 26’ (norra Labrador), fingo andra
den till 41° 24’ (kusten af Rhode Island). Denna sista
åsikt förfäktades särskildt af Rafn i "Antiquitates
americanæ" (1837), där han sökte visa, att V. låg på
den kuststräcka v. om Cape Cod,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free