Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinstandelssystem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
729
Vintergatan-Winterhalter
730
bli användbara först under loppet af
dcc. Deras hållbarhet kan växla mellan en
eller annan månad och ett hälft år. Vissa
sorter (t. ex. Ködt järnäpple) kunna förvaras
i tämligen godt skick under ett helt års tid.
C. G. D.
Vintergatan, astron., den svenska benämningen
på det ljusa band, som skimrande sträcker sig
rundt omkring stjärnhimmelen nära utefter en
storcirkel. På Island, där man likaledes talar om
"Vintervägen", vetrar-braut (jfr "Vinterbråten"
i Värendsmålet), pläga väderleksspåmännen sedan
gammalt beräkna den kommando vinterns förlopp efter
denna företeelse, när den för dem först visar sig
om hösten, och däraf kommer väl dennas nordiska
namn. I de flesta andra språk benämnes Vintergatan
"Mjölkgatan" (da. melkeveien, ty. die milchstrasse,
eng. the milky-way, fr. la voie lactée o. s. v.) i
enlighet med det grekiska namnet galaxi’as och det
latinska via la!ctea. Därom förtäljer en grekisk
saga följande. För att tillförsäkra sin af drottning
Alkmene födde son He-rakles gudakraft och odödlighet
lade Zeus en gång pilten till sin sofvande gemåls
(Heras) bröst. Herakles började genast dia, och det
med sådan styrka, att gudinnan vaknade af smärta
och häftigt stötte barnet ifrån sig. Den mjölk,
som därvid sprutade ut, rann som en flod fram utåt
hìmla-hvalfvet, och så tillkom detta himmelens
mjölk-hvita bälte. - I motsats till andra äldre
åskådningar, som i Vintergatan ville se än det
kvar-blifna spåret af solens bana på himmelen,
än fogen mellan de båda himmelshalfvorna, genom
hvilken skenet af den utanför befintliga urelden
strålade in, förklarade först atomisten Demokritos
(i 5:e årh. f. Kr.) Vintergatan såsom det samfällda
skenet af en otalig mängd stjärnor, hvilka vore för
små för att hvar och en för sig kunna iakttagas. Den
första bekräftelsen af denna uppfattning - hvilken
äfven är vår moderna - delgaf Galilei 1610, strax
efter kikarens uppfinning, i sin skrift "Sidereus
nuncius". Hvad senare forskningar öfver Vintergatan
beträffar, har dess parti på södra halfklotet
blifvit studeradt och beskrifvet af Horner, Dunlop
och, framför allt, John Herschel under dennes
vistelse i Kap på 1830-talet, den norra delen af
\V. Herschel samt af Schmidt och Heis. Enligt den
sistnämnde, som var berömd för sitt synnerligen
skarpa öga, har Vintergatan en bredd, som vida of
verstiger andra observatörers uppfattning och i
medeltal belöper sig till 35°. Detta band löper
icke strängt utefter en storcirkel, utan delar
himmelen i två något olika hälfter, af hvilka
den norra är den större. (Jfr å kartorna till
art. Stjärnor beteckningen af Vintergatan medelst
det finkorniga mörkgrå bandet.) Bandets norra pol
befinner sig ungefär i stjärnbilden "Eerenikes hår",
enligt Heis vid en rektascension af 12Ä40m och
en nordlig deklination af 27°. Vintergatan är af
växlande bredd. Det bredaste stället befinner sig i
stjärnbilderna Ophiuchus och Scutum, det smalaste
i Södra korset. Likaså växlar dess ljusstyrka för
skilda partier. I stjärnbilden Svanen delar bandet
sig i två mer eller mindre tydligt åtskilda grenar,
hvilka sedan icke återförenas förr än i stjärnbilden
Centaurus på södra halíklotet. Betraktad i detalj,
företer Vintergatan
en ganska invecklad struktur, karakteriserad
därigenom, att den sönderfaller i smärre, oregelbundet
begränsade partier, skilda från hvarandra genom
trakter af ringare st järnrikedom, hvilka synas
mörkare. Ett dylikt ställe af skarpt framträdande
mörkhet är den s. k. "Kolsäcken" i Södra korsets
stjärnbild, som t. o. m. skall te sig mörkare än de
partier af himmelen, hvilka falla utom Vintergatan
på detta ställe. Vintergatans struktur i detalj har
i senare tid studerats hufvudsakligen på fotografisk
väg, framför allt af Barnard och M. Wolf. De massor af
ljussvaga stjärnor, som till största delen åstadkomma
Vintergatans ljusskimmer, äro, frånsedt otaliga mera
lokala anhopningar, samlade i större mer eller mindre
tydligt af-gränsade "stjärnmoln". Sådana äro t. ex. de
stora Vintergatsmolnen i Cygnus, Aquila och Scutum,
som under sensommar- och höstkvällarna vid klar
väderlek kunna iakttagas på sydvästhimmelen. I många
trakter af Vintergatan äro också vidsträckta tunna
nebulosslöjor utbredda. Vid närmare undersökning af
stjärnornas fördelning på himmelen har det visat
sig, att Vintergatan är ett fenomen af universell
betydelse, i det att stjärn-fördelningen, icke blott
i och i närheten af Vintergatan, utan öfver hela
himmelen står i tydlig relation till densamma. I
Vintergatan äro stjärnorna tätast hopade; ju längre
man kommer därifrån, desto glesare blir fördelningen,
och i Vintergatans poler finna vi himmelens
st järnfattigaste trakter. Detta aftagande af
stjärntätheten från Vintergatan mot dess poler, som är
mindre påfallande för de ljusstarkaste stjärnorna, är
för de ljussvagare synnerligt starkt utprägladt. Det
är på denna väg, som man ledts till den uppfattningen,
att alla för oss synliga stjärnor i rymden bilda
ett stort sammanhängande stjärnsystem (universum,
världsalltet), som har sin största utsträckning
i Vintergatans plan. I alla de undersökningar
öfver världsalltets byggnad och utsträckning, som
på senaste tiden ledt till så märkliga resultat,
har därför Vintergatan bildat en af de fundamentala
utgångspunkterna. Se Världsalltet. K. B. (B-d.)
Vintergatan, årspublikation, innehållande skrifter på
vers och prosa, som utgafs 1894-99 och 1901 med sju
årgångar af Sveriges författarförening. Särskildt de
tidigare årgångarna egde betydande intresse genom
bidragens höga kvalitet. Bland medarbetarna kunna
nämnas Öskar II, Frö-ding. Per Hallström, Heidenstam,
H. Hjärne, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Levertin,
0. Mon-telius, V. Rydberg, Snoilsky, Strindberg,
V. Sö-derhjelm, Tavaststjerna och Topelius. R-n B.
Vintergröna, bot. Se Gaultheria, Pyrola och V i n c a.
Vintergröna växter, löt. Se Sempervirent.
V.ntergrönfamiljen, bot. SePyrolaceæ.
Vintergrönolja. Se Gaultheria.
Vintergäck, bot. Se Vinternarr.
Winterhalter, Franz X a ver, tysk målare, f. 1806 i
Schwarzwald, d. 1873 i Frankfurt a. M., studerade i
München, blef badensisk normalare och fick vidare
utbilda sig i Paris och Italien, målade festligt
sällskapliga scener som Dolce far niente (1836),
Decamerone (1837) och Florinda (1852). Som porträttör
blef han myckot omtyckt, var Ludvig Filips och dennes
familjs och sedan kejsarin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>