Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinterhamn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
W?nffier
anmälan af Wi?ster, mot hviìken Poul Möller
uppträdde till W:s försvar, ökade den ömtålige
skaldens dystra stämning. Den är tydligt skönjbar
i de båda diktsamlingar, som utkommo 1840, Sang og
sägn och Haandtegninger, hvilkas mörkare färg-ning
icke föll kritiken på läppen. Skaldiskt visade
de ingen sänkning; där funnos så utomordentliga
ting som Længsel ("Jeg kunde slet ikke sove")
och Vaarsang i höst. W:s finansiella förhållanden
voro emellertid alldeles förtviflade, så att han
nödgades tillgripa de mest förödmjukande utvägar
för att kunna lifnära sig. Han sökte förgäfves
en inspektörsplats vid en skola och fick icke
det klockarämbete vid Frue kirke, som han sökte,
emedan man fann honom för god för platsen. I början
af 1841 sökte han trots sin motvilja ett prästgäll,
då han helt oväntadt anställdes som lärare i danska,
med titeln professor, för prinsessan Marianne af
Mecklenburg-Strelitz, hvilken nyss för-lofvats med
danske kronprinsen. Lärarskapet tog plötsligt slut,
då han i april 1842 fick afsked, af grunder, som
ej blifvit bekanta (man har utan bevis förmodat en
förälskelse i lärjunginnan), men han fick uppbära sin
lön i ytterligare tio år. Samtidigt hade hans böjelse
för Julie Werliin (född Lütthans 1813, d. 1881), som
1834 blifvit gift med en begåfvad och kunskapsrik,
men hård och häftig präst, blifvit allt starkare. Fru
Werliins äktenskap vardt olyckligt och upplöstes
1843. Fem år senare förenades hon och W. Skalden hade
då i sin dikt redan länge bragt den älskade en rik
poetisk hyllning, sedan oafbrutet fortsatt ända till
hans död, i den stora cykel dikter, som bär titeln Til
een. De första 23 af dessa dikter ingingo i Digtninger
(1843), icke mindre än 67 upptogos i Lyriske digte
(1849), 11 i Nye digte (1851) och l i Nye digtninger
(s. å.). 1859-60 utkommo W:s Samlede digtninger (8
bd), där cykeln, tillökt med nya, otryckta sånger
och satt i kronologiskt sammanhang, omfattar 137
dikter, i hvilket skick den fått klassiskt rykte
och ofta tryckts om. Till den hör emellertid en
mängd senare: 15 i Brogede Made (1865), 25 i En
samling vers (1872), 32 i Efterladte digte (1880)
och 51, som 1918 offentliggjordes af J. Clausen med
monografisk omram-ning i "Chr. Winthers digt-cyklus
Til een". Cykeln är kärnan i W:s erotiska diktning,
den skildrar en hel kärleksroman, alltifrån den
tid, då de älskande af yttre hinder stängdes från
hvar-andra, till den, då de, längesedan förenade,
stodo vid lifvets gräns, och han - tre veckor före
sin död - i den sista dikten ber att få kallas bort
först. I lyrisk förklaring ger cykeln hela denna
lefnadssaga; ridderlig, aldrig svikande beundran och
dyrkan af henne, uttryckta i en blommande rik och
varm, än visaktigt lätt, än hymnartadt hög lyrik,
skiftad med små versepistlar, tillfällighetsvers,
situationsbilder, allt af en innerlighet, en personlig
stämningsmakt, som har få likar. W:s lif saknade
likväl ej svåra sorger och motgångar af ven under
den senare epoken. 1851 rymde han undan procentare,
och förhållandena i hemmet voro ofta oroliga och
vanskliga, framför allt emedan hans styfdotter, som
var helt eller hälft sinnessjuk och som genom sin
mor tyranniserade familjen, framkallade ständiga
konflikter och oupphörliga flyttningar, hvilket
W. utan knöt underkastade
Tryckt den 1G/7 21
sig, men som hans diktning och lefnadsmod ledo af. En
resa till Italien 1854-55 afbröt hans arbete på
Hjortens flugt (1855; många uppl.), en längre romans
från riddartiden, fylld af natur-och älskogsstämning,
där han i Folmer sånger, "den f ärende svend",
tecknat en idealbild af sig själf; dess form är
en variationsrik art af nibelun-genstrofen; dikten
är en af Danmarks mest populära. Flera andra resor
under senare år kostade mycket på honom, sliten som
han var af allehanda förvärfsarbeten - barnböcker,
öfversättningar o. d. - och plågad af en tilltagande
blindhet, som likväl botades genom operation. Till
slut valde Julie W. Paris, där W. vantrifdes,
till familjens uppehållsort, och Köpenhamnshemmet
upplöstes, utan att husfadern blifvit åtspord. Sedan
W. dött i Paris, fördes hans stoft till Köpenhamn;
hans staty restes 1897 på Frederiksberg. Af hans
öfriga vittra verk äro att anteckna berättelserna
To for-tællinger (1839), Fire noveller (1843),
bland hvilka En aftenscene, som behandlar en af
sägnen berättad episod ur Oluf Eorchs (se denne)
lif, är W:s bästa prosadikt, I naadsensaaret (1874)
och Et vendepunkt (1876). 1905 utkommo W.s Samlede
digtninge i 11 bd.
I motsats mot det stora flertalet af sina samtida
på Danmarks parnass var W. uteslutande konstnär,
blandade sig ej i den politiska diskussionen, lefde
tillbakadraget, skydde utvärtes hedersbevisningar
och allt gny kring sitt namn, var i stort sedt
oberörd af litterära skolor och påverkningar. Han
närmade sig som typ den romantiska skalden från
århundradets tyska och, i mycket mindre grad, engelska
nyromantik: Uhland, Heine och något Byron bjuda
beröringspunkter. Folkvisan och medeltidsballaden
ligga på djupet af hans sinne, men i deras tongångar
klädde han yttringarna af ett modernt känslolif och
en blodfull verklighetsuppfattning. Georg Brändes har
träffande sagt, att det Danmark, som skildras i W.s
dikter, är ett med blott naturtrogna drag utrustadt,
men likväl annat och bättre än det reella: all
sötma och all doft, som finnas där, strömma genom
dikterna, hvilkas oförstörbara karaktär är behag,
harmoni, skönhet. Det som åldrats är en del romanser
af äldre snitt, i hvilka W. mest påminner om den
äldre romantiken, och den samling kärleksnoveller
från landet, som bär namnet Trœsnit (de flesta
från hans första samling, ofta utg. särskildt), på
sin tid beundrade för sin realism och på sitt sätt
epokgörande, numera förefallande lika irreala som den
gamla herdediktningen. Hans af dansk-tyska kriget
framkallade dikter äro matta, och med undantag af
den ypperliga Scene i et romerskt osteri skref han
väl knappast något af värde utanför sitt strängt
begränsade område. En af Danmarks störste lyriker,
har han besjungit sommaren, ungdomen, kärleken
med en trohet och styrka, som vunno åt honom allas
hjärtan. - På svenska litteraturen har han ej varit
utan inflytande. Det spåras redan hos Orvar Ödd och
är synnerligen märkbart hos Snoilsky (se denne),
som knöt ett personligt vänskapsband med W. och hans*
maka samt egnat honom ett par sånger; i brefsamlingen
"Carl Snoilsky och hans vänner", I (1917), meddelas
ett stort antal bref af dem till Snoilsky; jfr äfven
"Ord och bild", 1917, s. 577 ff. bref af
32 b. 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
