- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
747-748

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Violaceæ, Violfamiljen, Violacéer, bot. - Violacéer, bot. Se Violaceæ - Viola da braccio, it., mus. Se Viola - Viola da gamba, it., mus. Se Gamba och Viola - Viola d'amore, it., mus. Se Viola - Viola da spalla, it., mus. Se Viola - Viola di bordone, it., mus. Se Baryton 1 - Violalg, bot. Se Luftalger - Viola pomposa, it. mus. Se Viola - Violaria, violfält. Se Cheiranthus - Violblock, sjöv. Se Fiolblock - Viole d'amour, fr., mus. Se Viola - Violente, Violentemente, it., mus., häftigt, våldsamt - Violera (lat. violare), våldföra, kränka. Subst. Violation - Violett (fr. violet), "violblå" - Violettblindhet. Se Färgblindhet - Violfamiljen, bot. Se Violaceæ - Violin, mus.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74?

Violacèer-Violin

748

är det nedersta kronbladet försedt med en
hcn-ungsforande sporre. Ståndarna ha mycket
korta strängar och knapparna tätt sammanslutna
kring stiftet. Knappbandet är vanligtvis utdraget
till ett fjällikt eller hinnaktigt bihang of van
knappen. Frukten är oftast en 3-valvlig, enrummig
kapsel, som har de många fröna fästa längs midten
aí valveln. Af de 15 släktena finnes endast l,
Viola, i Europa. Familjens nytta är ringa. Arter af
Rinorea, Anchietea, Hybanthus (Jonidium) och Viola ha
medicinsk användning, flera Viola-arter äro välbekanta
prydnadsväxter. O. T. S. (G. L-m.)

Violacèer, bot. Se Violaceæ.

Viola da braccio [-åla -bra’ttjå], it., mus. Se Viola.

Viola da gamba [-åla], it., mus. Se Garnba och Y i
o l a.

Viola d’amcre [-åla darnåre], it., mus. Se Viola.

Viola da spalla [-åla], it., mus. Se Viola.

Viola di bordone [-åla di bårdåne], it., mus. Se
Baryton 1.

Violalg, bot. Se Luft al ger.

Viola pompösa [-åla -påsa], it., mus. Se Viola.

Violaria, violfält. Se Cheira.ntb.us.

Vjölblock. sjöv. Se F i o l b l o c k.

Viole d’arnour [viå’l darn?r], fr., mus. Se Viola.

Viöleìlte, V iolent em e;n te, it., mus., häftigt,
våldsamt.

Viol?ra (lat. viol?re), våldföra,
kränka. Sufcst. Violation.

Violett (fr. rialet), "violblå", kallas den färg
i spektrum (se d. o. med pl.), som består af
de i en glasprisma mest brytbara af de synliga
ljusstrålarna. Utanför det synliga spektrum vidta
de s. k. ultravioletta strålarna (sa Ultraviolett
ljus), som ej ge ljusintryck på vårt öga, men däremot
tillika med de violetta äro mest verksamma, när ljuset
sönderdelar vissa sammansatta kemiska ämnes, och
därför äfven kallas "kemiska strålar". Jfr Fotokemi. -
En annan egenskap hos violett och ultraviolett
ljus, som först på de senare åren blifvit upptäckt,
är förmågan att framkalla elektriska fenomen. Jfr
Fotoelektriska fenomen. - Violetta färgämnen (se Färg,
sp. 274) äro anilinfärgerna metylviolett, Hofmanns
violett m. fl. (se Anilinfär-ger). I st. f. "violett"
säges i dagligt tal ofta "gredelin", "gridelin"
(af fr. gris de lin). E. S.*

Violettblindhet. Se Färgblindhet.

Vi?lfamiljen, bot. Se Violaceæ.

Violin (it. violino, diminutiv af vi?la, se d. o.),
mus., det minsta af nu brukliga stråkinstrument
(se d. o.) och jämte sina tre syskon (altfiolen,
vio-loncellen och kontrabasen) utvecklad ur den
äldre violan (se Viola). Troligen har instrumentet
småningom framgått ur den äldre formen i slutet af
1400- och början af 1500-talet samt sedan genom
Gasparo da Salò och Maggini i Erescia, Stainer i
Tyrolen och framför allt Stradivari samt familjerna
Amati och Guarneri i Cremona vunnit en så hög grad
af fulländning, att nu sedan bortåt 250 år ingenting
ändrats i dess konstruktion, utan tvärtom de gamla
"öremonesarna" gälla som oupp-hinneliga mönster (det
enda, som ändrats, är själfva stråken, hvilken först
genom Tourte i

Violin (stradivarius.)

slutet af 1700-talet fick sin nuv. gestalt, men
förut var mera bågformigt böjd; se Stråke). Dessa
gamla violintillverkares hemliga konst att få tonen
i instrumenten vacker och stor har gått förlorad och
ej kunnat återupptäckas; ovisst är alltjämt, om dessa
företräden berott på proportionerna, träets sort och
behandling eller den använda fernissans beskaffenhet
och omsorgsfulla anbringning samt långsamma torkning
under söderns solhetta (jfr Stradivari). Violinen
består af två något kupiga och på sidorna svängda
träskifvor, den of re af furu, den undre af lönn,
förenade genom träribbor, s. k. sarg, så att det
hela bildar en ihålig låda. Omkring hela omkretsen
af skifvorna går vid deras kant en smal inläggning af
tre lag faner. of re skifvan, resonansbottnen, är på
midten genomskuren af två f-formade ljudhål, mellan
hvilka är i lådan instucken en upprätt ljudpinne,
tjänande som stöd för det hvälfda stallet, öf-ver
hvilket strängarna spännas. Från lådans öfre ända
utskjuter en hals, försedd med ett gripbräde och
ytterst slutande i en snäckformig afrundning. Vid
instrumentets nedre del fasthållas strängarna i
sträng hallar en samt löpa därifrån öfver stallet,
gripbrädet och sadeln upp i snäckan, där de
fästas vid de skrufvar, medelst hvilka spänningen
regleras. Strängarnas effektivt vibrerande del är
den emellan stallet och sadeln; stallet öfverbringar
strängarnas vibration till resonansbottnen. Af de
fyra tarmsträngarna är den lägsta öfverspunnen (med
silfvertråd). De stämmas i rena kvinter: g d1 a1 e2
(afvikande stämning begagnas någon gång af virtuoser
och bondspelman). Den högsta strängen (e-strängen)
benämnes ofta kvint). Noteringen sker i G-klav,
som därför äfven kallas violinklav. Violinen
är till sin natur ett melodiskt, enstämmigt
instrument. Fler-stämmigt spel är äfven möjligt;
mer än två strängar kunna dock ej strykas samtidigt,
utan endast efter hvarandra (arpeggio), till följd
af stallets kullriga form (öle Eull .skar sitt stall
mera rät-linigt för att möjliggöra ackordspel). För
tonernas frambringande nedtryckas i olika lägen
strängarna af vänstra handens fingrar undantagandes
tummen, i de fall då ej strängarna skola lösa strykas
af stråken. Fiolhalsen hvilar mellan vänstra handens
tumme och pekfinger, medan instrumentets motsatta
ända stödes mot skuldran och hålles af hakan. Om
fingret ej fastklämmer strängen intill gripbrädet,
utan endast lätt berör densamma i bråkdelar af
dess längd, ger stråkdraget flageolett-toner (se
Flageolett-ton) 1. harmoniska öfvertoner af mera
flöjtlik, eteriskt fin klang; ett annat spelsätt
är pizzicato, då strängen knäppes i st. f. att
strykas. Klangen förändras äfven genom användning af
sordin (se D amma re, med fig.). - Genom säir

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free