Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viollet-le-Duc, Eugène Emmanuel - Violon, Violonbas, mus. - Violoncell, it. violoncello, mus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Víolon-Víoloncelí
jan. 1814 i Paris, d. 22 sept. 1879 nära Lau-sanne,
studerade för Ach. Leclère och på resor i Italien
och södra Frankrike. Han blef en af sin tids främsta
kännare af gotiken, och hans verksamhet samlades
omkring Frankrikes medeltida byggnadsminnen. Med
grundlig lärdom, oerhörd verksamhetsiíver och otrolig
arbetsförmåga utförde han en rad restaureringar
af kyrkor och slott -• de flesta af dem i hög grad
förfallna och vandalise-rade. Det var utan tvifvel ett
räddningsarbete han satte i gång, och han gick till
sitt verk med oböjlig viljekraft och uthållighet. (Om
de grundsatser, som han fastslog och följde, se
Restaurering, sp. 1473.) 1840 blef han inspektör
för restaurerandet af Sainte-Chapelle i Paris och
s. å. för S:te Madelaine i Vézelay. Närmast vidtogo
restaureringsarbeten af kyrkor i Montreal, Poissy,
Carcassonne och Semur, 1845 började V. i samarbete
med Lassus restaureringen af Notre Dame, som pågick
i två årtionden, af ven katedralerna i Saint-Denis,
Eeims och Amiens m. fl. rensades från nyare tillsatser
och återställdes enligt stilens fordringar. Förutom
kyrkor restaurerade V. fästningsverken i Carcassonne
(1849 ff.) och slottet Pierrefonds (1858 ff., slottet
i restau-reradt tillstånd finns afbildadt å pl. II
till art. Bostad). Han såg sin uppgift ej endast i
att återställa byggnadsverken, utan ännu mer i att
komplettera, fullända dem. Exempelvis tillfogade han
vid Notre Dame sakristia och takryttare, båda troget
hållna i kyrkans stil, gjorde dessutom ritning till
det ståtliga altaret i snidadt trä, till predikstol,
dopfunt, relikskrin, bronskronor, utförde kartonger
till väggdekoration och till många glasmålningar,
gjorde teckning till en mängd statyer, som ersatte
de under revolutionen skadade eller förstörda, och
till "chimärerna" - fantasidjuren - uppe i tornen,
som fingo ersätta de gamla, under tidernas lopp
förvittrade och sönderslagna bilderna från medeltiden.
Sin omfattande och ingående kännedom om
medeltidskonsten nedlade Y. i de monumentala
verken Dictionnaire raisonné de Varchìtecture
jran-faise du XI:e au XVI:e siècle (10 dir,
1853-68) och Dictionnaire raisonné du mobilier
jran$ais de Vépoque carolingienne à la renaissance
(Q dir, 1855-75). Högst värdefulla äro af ven hans
temperamentsfulla Entretiens sur Varchitecture
(2 dir, 1858-72). Hans of riga böcker behandla
Sicilien, städer och ruiner i Nord-Amerika, moderna
bostäder, bostadens historia, den ryska konsten,
kyrkors dekoration. Paris’ belägring (Mémoire sur la
défense de Paris 1870-71, 1871, då han som ingenjör
medarbetade på stadens försvar och äfven spelade en
politisk roll som iírig republikan). Y. var nitiskt
verksam för La commission des monuments historiques,
och han gaf 1879 uppslaget till anläggningen af det
historiska skulpturmuseet i
Trocadéropalatset och framlade sitt program för
detsamma.
Y. målade i akvarell arkitekturmotiv och interiörer
med figurer (En damfest i Tuilerierna m. fl. finns
i slottet i Compiègne). En mängd originalritningar
finns i Trocadéromuseets bibliotek. Åtskilliga äro
publicerade: kartonger till väggmålningar i Notre Dame
1870, croquier och teckningar 1884 m. fl. Lettres
inédites utkommo 1902. Se Sauvageot, "Y. et son
oeuvre" (1880), Saint-Paul, "Y." (2:a uppl. 1881),
Rouvet, "Y. et Alphand au siège de Paris" (1904). -
Y:s broder Adolphe Et i en n e Y. (f. 1817, d. 1878)
var landskapsmålare och konstkritiker. G-s N.
Yiol?n, Y i o l o n b a s, mus., en 16-fots
stråkstämma af trä i orgeln, förekommer oftast
i pedalen.
Violonce’11, it. violoncello [-tje^lå], mus.,
diminutiv af viol?ne, som är augmentativ af viöla (se
d. o.) och skulle kunna öfversättas med "stör-fiol",
i hvilket fall violon-cellen kunde kallas "liten
storfiol’’; den är också mindre än den största,
kontra-basen, fordom kallad violone. Yioloncellen
(af italienarna äfven kallad endast "cello")
konstruerades i likhet med violinen kort efter dennas
uppfinning. Redan på 1500-talet byggdes violonceller
af instrumentmakarna i Erescia, hvadan historien om,
att violoncellen skulle ha uppfunnits af Tardieu
omkr. 1700, är en fabel. Men den användes länge
endast som ledsagande basinstrument till arior,
sonater m. m., h varemot "gamban" var det vanliga
solo-instrumentet; formatet var ock något större än
det nuvarande, ända till dess Stradivari fastställde
detta. Behandlingen är analog med violinens,
ehuru greppen äro större och finger-sättningen
annorlunda (äfven tummen anlitas i vissa fall),
hvarjämte instrumentet hålles icke på armen utan
mellan knäna. Stödet mot golf vet förmedlas i regel
af en spetsig trä- eller järnpinne. Noteringen
sker i basklav, för högre lägen i tenor- och
violinklav. Strängarna äro stämda i C G d a, således
en oktav lägre än altfiolens. Tonen är fylligare
än dennas; det högre läget lämpar sig särskildt
väl för känslofulla kanti-lenor. I solokvartett
företräder cellon basstämman; i orkestern är den
icke sällan melodiförande eller går oftare unisont
med kontrabasarna en oktav högre än dessa. Bland
framstående violon-cellister må nämnas Boccherini,
bröderna Duport, Dotzauer, Kellermann, B. Romberg,
Bohrer. De-munck, Servais, Franchomme, Davidov,
Grütz-macher, Goltermann, H. Becker, Klengel,
F. Neruda, Popper, Bramsen och Schnéevoigt. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
