Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vipan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidskriftslitteraturen. – Programmet för denna tidskrift
utgör äfven programmet för V:s egen vetenskapliga
verksamhet. Det heter där bl. a.: "Den ståndpunkt,
som vi ämna intaga, är rätt och slätt en rent
naturvetenskaplig. Den praktiska medicinen som
använd teoretisk, den teoretiska medicinen som
patologisk fysiologi är det ideal, till hvilket vi,
såvidt våra krafter medge, skola sträfva. Ehuru
vi fullkomligt erkänna den patologiska anatomiens
och klinikens berättigande och själfständighet,
gälla dessa för oss likväl företrädesvis som uppslag
till nya frågor, hvilkas besvarande tillkommer den
patologiska fysiologien. Men emedan dessa frågor till
stor del först måst formuleras genom ett mödosamt och
omfattande detaljstudium af de företeelser, som möta
oss hos lefvande och vid liköppningar, uppställa
vi som vår tids första och viktigaste fordran en
noggrann och medveten utveckling af anatomiska
och kliniska erfarenhetsrön. Ur en sådan empiri
må sedan en verklig teori för medicinen småningom
utbildas". Det är icke möjligt att här sammanställa
ens de viktigaste af de många betydelsefulla
detaljarbeten, för hvilka vetenskapen har V. och
hans kraftiga initiativ att tacka. Utgående från
dessa, kom han till en allmän teoretisk uppfattning,
som var af genomgripande betydelse för medicinens
utveckling under 1800-talet. Han omgestaltade den
schleiden-schwannska cell-läran, i det han efter
mångsidiga undersökningar 1855 uppställde satsen,
att hvarje cell uppstår ur en annan cell ("omnis
cellula a cellula") – ett motstycke till Harveys
ryktbara sats, att allt lefvande uppstår ur ett ägg
("omne vivum ex ovo"). Hvarje cell är i och för sig
ett helt, som i sig själf upptagit grunden för sitt
lif, i sig själf bär lagarna för sin tillvaro och i
förhållande till den öfriga världen eger en bestämd
själfständighet. Kroppen sönderfaller således i
otaliga vegetativa lifs- och näringsenheter, af
hvilka hvar och en besitter en viss själfständighet
och en viss själfbestämning. Men
på denna själfständighet och själfbestämning
utöfva beskaffenheten af näringsmaterialet samt
förhållandet till andra lifs- och näringsenheter
inflytande. Äfven de sjukliga processerna i kroppen
böra därför uppfattas såsom beroende på sjukliga
rubbningar hos cellerna. V. framlade sin lära i fullt
utbildad form våren 1858 i en föreläsningsserie,
som under titeln Die cellularpathologie in ihrer
begründung auj physiologische und pathologische
gewebelehre s. å. utgafs som 1:a delen af ett stort
verk öfver patologien. I verkets 2:a del, Die
krankhaften geschwühte (3 bd, 1863–67), behandlar
V. från genetisk ståndpunkt svulstläran i hela dess
omfång. Detta tyvärr ofullbordade arbete betecknar ett
nytt skede i vår kännedom om svulsterna. Men äfven
inom andra områden af vetenskaplig forskning gjorde
V. betydande insatser. Han inlade stora förtjänster
om statsmedicinen, hygienen, sjukvården m. m. Vidare
redigerade han en stor "Handbuch der speciellen
pathologie" (1854–62), hvilken utgjort mönstret för
de omfattande samlingsverk, som sedan dess utkommit
i Tyskland. Sedan 1852 var han en af redaktörerna af
"Jahresbericht über die leistungen und fortschritte
der medicin" och utgaf sedan
1866, tills, med v. Holtzendorff, den berömda
"Sammlung gemeinverständlicher wissenschaftlicher
vorträge", af hvilken flera hundra häften
utkommo. – V. intog en framstående ställning
äfven som antropolog, arkeolog och etnograf. I
Tyskland var han alltsedan 1860-talet den forskare,
som flitigast sysselsatte sig med kraniologien,
i den riktning, hvartill A. Retzius gaf uppslag,
samt offentliggjorde en mängd afhandlingar och
mått-tabeller öfver kranier, t. ex. Über einige
merkmale moderner menschenrassen am schädel (1875)
och Beiträge zur physiologischen anthropologie der
deutschen (1876). Tills. med Bastian stiftade han
Tyska antropologiska sällskapet. Genom antropologien
fördes han in på arkeologien, till hvars lyftning
inom Tyskland han bidrog genom impulser och genom
egna arbeten (t. ex. Über pfahlbauten und hünengräber
och Die urbevölkerung Europas, bägge i ofvannämnda
"Samml. gemein.-verst. wissensch. vorträge"). Därjämte
stod han Schliemann vid sidan i striden om betydelsen
af dennes gräfningar och företog 1879 i hans sällskap
vetenskapliga resor i Mindre Asien och Egypten. Som
exempel på hans etnografiska intresse må nämnas det
verksamma stöd han lämnade Bastian vid uppförandet
och utvidgningen af "Museum fur völkerkunde" i
Berlin. – Sina demokratiska åsikter förblef V. hela
sitt lif trogen och förfäktade dem kraftigt såsom en
af Fortschrittspartiets och därefter Tyskfrisinnade
partiets ledande män i preussiska deputeradekammaren
(från 1862) och i tyska riksdagen (sedan 1880; vid
junivalen 1893 föll han igenom). Särskildt må påpekas
den framstående del han tog i den kyrkopolitiska
striden på 1870-talet, hvilken han (1873) döpte
med namnet "kulturkampen". Då V. fyllde 70 år,
13 okt. 1891, blef han föremål för en storartad
hyllning af vetenskapsmän (bl. a. genom en diger
festskrift, innehållande "Internationale beiträge zur
wissenschaftlichen medicin") och meningsfränder icke
blott inom Tyskland, utan från nästan alla länder
i Europa. V:s Briefe an seine eltern 1839–1864
utgåfvos 1906 af M. Rabl. Hans arfvingar inrättade
en Virchowstiftung (200,000 mark) för främjande
af antropologiska, etnologiska, arkeologiska
m. fl. studier, och till hans ära har uppkallats
det stora Virchowkrankenhaus i Plötzensee vid
Berlin, fullbordadt 1906. Jfr W. Becher, "Rudolf
Virchow. Eine biographische studie" (1891).
R. T–dt.
Wird, Sixten. Se Wieselgren 3, sp. 343.
Virdar, folk. Se Värend.
Vir Dei, lat., "Guds starke man", ärkeängeln Gabriel.
Wir deutsche fürchten Gott und sonst nichts in der
welt [då’jtje -ont], ty., "vi tyskar frukta Gud och
eljest intet i världen", ett uttryck, som fälldes
af furst Otto v. Bismarck i en riksdagsdebatt 6
febr. 1888.
Virdois (fi. Virrat), socken i Vasa län, Finland,
Jyväskylä domsaga, Kuortane härad, tidigare
kapell under Ruovesi pastorat, afskildes 1893 till
själfständigt pastorat af 2:a kl., Ruovesi kontrakt,
Borgå stift. 1,118 kvkm. 10,426 inv. (1919),
finsktalande. O. B–n.
Vire [vir], kustflod i Normandie, Frankrike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
