- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
781-782

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

781

Wirsén

782

tilläts att behandla mer än de 2 för revisionen
fastställda åren och alltså ej kunde fullständigt
granska skeppshandelsírågan, valde den till
föremål för sin ovilja W., som fick skulden för
handlingarnas hemlighållande, hvars ledande ställning
inom regeringen var bekant och hvars sparsamhet i
det yttre man tog till grund för giftiga rykten om
oloflig användning af räntekammar-medlen. Angreppet
misslyckades totalt: W:s ära vann på försöket
att fläcka den, men den oerhörda arbetsbörda, som
hvilat of ver honom, i förening med sorgen öfver
broderns död och öfver de kränkande misstankarna
hade brutit hans krafter, och några dagar före
revisionens upplösning afled han, uppsliten, såsom
han själf en gång sagt, "af negativ verksamhet". Yttre
utmärkelser kommo honom tidigt till del. Han blef 1812
adlad, hvarvid han behöll sitt ofrälse namn, 1815
friherre och 1826 grefve. Han valdes till led. af
Krigsvet. akad. (1808), Landtbruksakad. (1812;
hedersled. 1822), Vet. akad. (1817) och Svenska
akad. (1826). W. är en ai vårt lands mest framstående
statsmän i nyare tider. Eegåfvad med skarpt omdöme,
ovanligt ordningssinne samt oerhörd arbetsförmåga,
hade han, den fattige skrifvårens son, redan vid 48
års ålder tillryggalagt en i vår historia nära nog
enastående ämbetsmannabana och därunder förvärfvat
sig en mångsidig och vidsträckt erfarenhet,
som gjorde honom oumbärlig i behandlingen af
statsmaskineriet. "Wirsén är", sade Hans Järta,
"af alla svenska statsmän, som jag lärt känna, den,
som har den vidaste och säkraste blicken; hans ena öga
är en Herschels tub, hans andra ett mikroskop". Med
en sådan ljus och omfattande blick och en ovanlig
böjlighet i förmåga att lämpa sig till såväl det
minsta som det största förenade han tillika lugn
manlighet och sällspord styrka i karaktären, som
lätt förklara hans stora inflytande på riksvårdande
värf, för hvilket af ven Karl Johan, som eljest
ej älskade öfverlägsenheten, ofta böjde sig. Men
fåordig och sträf på ytan - särskildt mot jämlikar
för att undgå íörtrolighet -, fordrande som förman,
hatare af allt förnämt dagdrifveri och fjäsk, sparsam
i lefnadssättet för att undvika ekonomiskt beroende,
och därtill en uppkomling, var han föga populär och
hade många fiender, hvilkas afund väpnade förtalet. –
W:s brefväxling och andra handlingar rörande hans
ämbetsförvaltning ha öf-verlämnats till Eiksarkivet
och äro där numera tillgängliga för forskningen. Hans
brefväxling med H. Järta 1814 utgafs 1897 af 0. Alin.

3. Karl (Carl) David af W., sonson till W. 1,
son till sedermera öfversten och sekundchefen för
Lifregementets dragonkår Karl Ture af W. och Eleonore
von Schulzenheim, skald, kritiker, f. 9 dec. 1842 på
Bällsta gård, Vallentuna socken, Uppland, d. 12 juni
1912 i Stockholm. Efter att ha genomgått Stockholms
gymnasium, där den klassiskt fine rektor G. R. Rabe
på honom liksom på många andra utöfvade intryck för
lifvet, blef W. 1860 student i Uppsala, där han 1862
aflade kansli- och 1866 filos. kandidatexamen samt
s. å. promoverades till filos. doktor. Omkr. ett år
(1866–67) vistades han i utlandet, hufvudsakligen
i Paris, skref Studier rörande reformerna inom den
franska vitterheten under sextonde och nittonde
seklen
(1868), kallades på grund af detta specimen
1868 till docent i litteraturhistoria vid Uppsala
universitet och utnämndes 1870 till lektor i svenska
och latin vid nämnda stads högre läroverk. 1870
var han tills. med H. Forssell utgifvare af "Svensk
tidskrift", i hvilken han skref bl. a. afh. Om Claes
Livijn
(äfven särskildt utg.), ett själf ständigt
bidrag till forskningen öfver Nya skolan. Han utgaf
och försåg med biografisk inledning E. Björcks
"Valda dikter" (1869) och skref inledning till
D. Klockhoffs "Efterlemnade skrifter" (1871). På
grund af sjuklighet vistades han en del af 1871 och
1872 i Italien, företrädesvis Rom. 1875 tog W. afsked
från lektoratet och bosatte sig 1876 i Göteborg, där
han mottog anställning som föreläsare samt vårdare
af museets bibliotek och konstsamlingar. Sedan
han 1879 efter K. V. Bottiger invalts i Svenska
akad., flyttade han 1880 till Stockholm, där han
s. å. inträdde som litteraturgranskare i "Post-
och Inrikes Tidningar", med hvilken verksamhet
han sedan 1886 förenade ett liknande kritiskt värf
i tidningen "Vårt land". 1883 uppdrogs åt W. att
tills vidare förestå sekreterartjänsten i Svenska
akad., och i nov. 1884 valdes han till akad:s
ständige sekreterare. Sistnämnda befattning tog
under W:s tid snart innehafvaren mera i anspråk än
under äldre tider, emedan på honom till stor del
hvilade ordnandet af två maktpåliggande uppgifter:
fixering af stafsättet och ordboksarbetet. I det
förra afseendet föll det på hans lott att jämka
emellan företrädarna för en konservativ och en mera
reformkräfvande ståndpunkt, ett arbete, som bar sin
frukt i de upplagor af akademiens "Ordlista", där
man visligen gaf de modernare åsikterna rum. Mot den
senare, radikalare nystafningen ställde sig W. däremot
afgjordt ovillig. Jämte T. Wisén och Es. Tegnér
verkade W. mot en för uppskof mera böjd grupp
kraftigt för, att utgifningen af akad:s "Ordbok"
skulle taga sin begynnelse. I dec. 1883 förordnades
W. till ledamot af psalmbokskommittén, hvilken fick
till uppgift att med varsamhet utarbeta ett nytt
förslag till psalmbok (tr. 1889). Med 1900-talet
kom en ny betydande uppgift för akad:s sekreterare:
det årligen återkommande arbetet att förbereda
den utdelning af Nobels världspris i litteratur,
som Nobels testamente uppdragit åt "akademien
i Stockholm". Åt denna uppgift egnade W. mycket
intresse, och hans stora europeiska litteraturkännedom
kom honom här väl till pass.

Som versdiktare försökte W. sig först (under
signaturen Kuno) i studentkalendern "Isblomman"
(1861) och i Namnlösa (student-)samfundets (se
d. o.) första publikation: "Sånger och berättelser af
nio signaturer" (1863). Hans lyra var därefter stum
för offentligheten, tills han uppträdde med en Sång
till minne af konung Carl


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:33 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free