- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
809-810

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vischer, August

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

809

Vischer

810

von V., tysk estetiker, f. 30 juni 1807 i Lud-wigsburg
(Württemberg), d. 14 sept. 1887 i Gnmnden. ville
som yngling egna sig åt målarkonsten, men nödgades
i stället välja den teol. studiebanan och blef
1831 repetent vid det protestantiska seminariet i
Maulbronn. Han hängaí sig träget åt filos, studier
och fick näring för sitt konstsinne genom att
besöka Tysklands förnämsta städer 1832- 33. Sedan
han några år tjänstgjort som teol. repetent i
Tübingen, lämnade han 1836 den prästerliga banan
och fick 1837 en e. o. professur i estetik och tyska
litteraturen vid universitetet i Tübingen. 1839-40
och 1843 idkade han konststudier uti Italien och
Grekland. Utnämnd till ord. professor 1844. utvecklade
han i tillträdestalet sina panteistiska åsikter (han
var ungdomsvän och meningsfrände till D. F. Strauss)
och anfölls därför från det kyrkliga partiets
sida så häftigt, att undervisningsministern måste
suspendera honom på två år. Vald till medlem
af det 1848 i Frankfurt a. M. sammanträdande
tyska nationalparlamentet. tillhörde han där
den moderata vänstern och var en bland dem, som
trots parlamentets upplösning 1849 fortsatte dess
sammanträden i Stuttgart. Han kom därigenom i spändt
förhållande till sitt lands regering och mottog
därför 1855 en professur vid polyteknikum i Zürich,
men återbördades 1866 till Tübingens universitet och
åtog sig därjämte sommartjänstgöring vid polyteknikum
i Stuttgart. 1870 undfick V. personligt adelskap,
och 1877 tog han afsked från professuren. Genom
sitt stora arbete Æstethik öder wissenschaft
des schönen (3 dir, 1846-57; 3:e delen i två
stora afdelningar) framstod V. som den hegelska
skolans och hela samtidens yppersta estetiker. Man
finner där en öfverlägset skarpsinnig utveckling
af de estetiska begreppen, förenad med ovanligt
grundliga och vidtomfat-tande insikter i konst-
och litteraturhistoria. Hela arbetet röjer manlig,
kraftfull karaktär, lefvande öfvertygelse och en
känsla^ som med sin glöd färgar språket. Därtill
kommer rikedom på fina och i hög grad belysande
anmärkningar öfver enskilda konstverk. V. hyllar en
innehållets estetik, i motsats till formestetiken. Han
förklarar det sköna ur idén eller rättare ur idéns
och formens enhet. Hans panteism genomföres strängt:
den absoluta idén är opersonlig, enheten af alla
motsatser, samt förverkligar sig i de ändliga
väsendena och tingen genom en ständigt sig förnyande
rörelseprocess. V. tillämpar den dialektiska metoden
vida mera systematiskt än Hegel, och därför blir
hufvudbegreppens anordning icke sällan beroende
af det yttre tvång, som tredelningen medför. Minst
tillfredsställande är på grund däraf hans utredning
af de allmänna estetiska begreppen, "det skönas
metafysik". Men han

har mästerligt bearbetat månget dittills ouppod-ladt
fält inom estetiken, bl. a. spridt nytt ljus öfver
fantasiverksamheten och läran om kompositionslagarna,
gett en utmärkt framställning af naturskönheten och
af de enskilda konsterna, uppvisat den individuella
egendomligheten såsom ett nödvändigt moment i det
sköna samt lämnat bestämningar af sådan klarhet
och sanning, att de skola förbli vetenskapens
oförytterliga egendom. (En utförlig exposé af V:s
system återfinns i G. Ljunggrens "Framställning
af de förnämsta esthetiska systemerna", d. 2,
1860.) Bland V.s öfriga skrifter må nämnas über das
erhabene und komische (1837), Kritische gänge (2 bd,
1844; ny följd i 6 dir 1861-73), Faust. Der tragödie
3. theil (1862, under pseudonymen Mystifizinsky;
en satir öfver utläggningarna till 2:a delen
af Goethes "Faust" ; ny uppl. 1900), de bitande
Epigramme aus Baden-Baden (1867, anonymt) och den
med förtrytelsens kraft skrifna Mode und cynismus
(1878; "Om moderna", 1880), vidare den egendomliga
romanen Auch Einer. Eine reisebekanntschaft (1879;
ny uppl. 1900), Lyrische gänge (1882; ny uppl. 1900)
m. fl. diktverk samt det estetiska arbetet Das symbol
(1887). Efter hans död har sonen (se Y. 2) utgett
två serier Vorträge (1898- 1903), innehållande Das
schöne und die kunst, Zur einführung in die ästhetik
samt Shakespeare-vorträge. I de senare estetiska
skrifterna visar sig V. inta en annan ståndpunkt än i
det stora systemet så till vida3 som han nu – redan
i Kritik meiner ästhetik (1866 i h. 5 af "Kritische
gänge") - ogillar den konstruktiva estetiken från
ofvan och yrkar på3 att den estetiska vetenskapen
skall utgå från den empiriska psykologien. Han
uppehåller sig framför allt vid åskådningen, såsom
det estetiska intryckets grundval och utvecklar
"die beseeltheit" såsom skönhetens kännemärke,
harmonien mellan det sinnliga och det andliga, den
egentliga symbolen. Detta begrepp har också för
estetikens följande utveckling blif-vit af stor
betydelse. (Se E. Wrangel, "Estetiska studier",
1898.) - 2. Kobert Y., den föregåendes son,
estetiker och konsthistoriker, f. 22 febr. 1847
i Tübingen, blef e. o. professor i konsthistoria
i Breslau 1882 samt ord. professor 1885 i Aachen
och 1893 vid universitetet i Göttingen. Han har
under de senare åren lefvat utan tjänstgöring i
Stuttgart. Y. väckte först uppmärksamhet genom ett
estetiskt arbete på psykologisk grundval, Uber
das optische jormgefühl (1872), skref sedan om
Luca Signorelli und die italienische renaissance
(1875) och P. P. Rubens (1904) samt utøaf faderns
"Vorträge". 1. (E. Wrgl.) 2. E. Wrgl. Vischer [f
i’-], August, tysk målare, f. 1822 i Angelbach,
Baden, d. 1898, studerade i Karls-ruhe (var först
litograf). därefter en kort tid i München för
Cornelius och Schnorr och från 1847 i Antwerpen för
Wappers och de Block. Efter att 1849 mot sin vilja
ha deltagit i det ba-densiska upproret slog han sig
ned i München, där han vann bifall för sina genre-
och historiemålningar. Bland dessa märkas Badensiska
fri-skaror, som ja underrättelse om ett nederlag,
Diane de Poitiers inför Frans 7. Coligny öfver-raskad
af spanjorerna i S:t Quentin m. fl. Sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free